Leksaksaffären

 
av Harry Harrison
 

 

Manicken var helt tveklöst en leksak, inte en verklig, fungerande apparat. Men vad som fick den att lyfta – det kunde få vilken vetenskapsman som helst att gnugga geniknölarna…

 Bild från http://dreamsofspace.blogspot.se


Eftersom det fanns väldigt få vuxna i publiken, och överste ”Biff” Hawton var närmare två meter lång, så kunde han studera varenda liten del av demonstrationen. Barnen – och de flesta föräldrarna – gapade med storögd förundran. Biff Hawton var alltför luttrad för att låta sig imponeras. Han stannade kvar för att han vill veta vad det var för trick som fick manicken att fungera.

 

”Ni får alla förklaringar här i er instruktionsbok,” sa mannen som demonstrerade och höll upp ett glassigt illustrerat häfte med ett diagram i fyrfärgstryck. ”Ni vet alla att man kan plocka upp saker med magneter och jag slår vad om att ni också vet att själva jordklotet är en stor magnet – det är därför kompassnålen alltid pekar åt norr. Nå… den förunderliga atomrymdvågsattraheraren fångar upp dessa rymdvågor. Vi omges alla av jordens magnetvågor, osynliga för ögat. Atomundret rider på dessa vågor, precis som ett fartyg rider på havets vågor. Får jag be om er uppmärksamhet…”

 

Varenda blick var riktad mot honom när han ställde den kitschiga modellen av en rymdraket på bordsskivan och tog ett steg tillbaka. Den var gjord av valsad plåt och verkade lika oförmögen att flyga som en burk skinka – som den faktiskt liknade en hel del. Varken vingar, propellrar eller jetmotorer trängde igenom dess målade yta. Den vilade på tre gummihjul och från dess nederdel stack det ut två isolerade metalltrådar. De här sladdarna löpte längs den svarta bordsskivan och slutade i en kontrolldosa som mannen som demonstrerade höll i handen. En indikatorlampa, en strömbrytare och ett vridreglage verkade vara de enda kontrollerna.

 

”Jag slår på strömbrytaren och skickar därmed en ström till vågreceptorerna,” sa han. Strömbrytaren klickade och lampan blinkade med en jämn puls. Sedan vred mannen långsamt på reglaget. ”Våggeneratorn behöver en liten knuff här eftersom vi har att göra med hela jordens dragningskraft…”

 

Ett unisont ”ahhh” svepte genom publiken när rymdvågsattraheraren darrade till lite och sedan långsamt lyfte från bordet. Mannen tog ett steg bakåt och leksaken steg högre och högre och guppade svagt på de osynliga magnetiska kraftvågorna. Långsamt vreds strömmen ner och den landade åter på bordet.

 

”Bara $17.95,” sa den unge mannen och placerade en stor prisskylt på bordet. ”För hela setet bestående av atomundret, kontrolldosan, batteri och instruktionsbok…”

 

När det såg prisskylten skingrades åskådarna och barnen rusade under stoj och stim bort till de elektriska modelltågen. Demonstratörens ord dränktes i oväsendet och följdes av en dyster tystnad. Han lade ner kontrolldosan, gäspade och satte sig på bordskanten. Överste Hawton var den ende som stod kvar.

 

”Kan du berätta hur den där manicken fungerar?” frågade översten och gick fram. Demonstratören sken upp och tog upp en av sina leksaker.

 

”Om ni tittar här, herrn…” Han öppnade en lucka med gångjärn högst upp. ”Här ser ni de båda rymdvågsspolarna i varsin ände av skeppet.” Med en penna pekade han ut märkligt formade plastbitar med ett par centimeters diameter som lindats – till synes slumpmässigt – med ett par varv koppartråd. Bortsett från de båda spolarna var modellens innandöme tomt. De båda spolarna hade kopplats ihop och ett par andra sladdar gick ut genom skeppets botten och bort till kontrolldosan. Biff Hawton betraktade skeptiskt både prylen och demonstratören, som fullständigt ignorerade detta tecken på misstro.

 

”Inuti kontrolldosan sitter batteriet,” sa den unge mannen och öppnade den för att visa ett helt ordinärt ficklampsbatteri. ”Strömmen går genom strömbrytaren och kontrollampan till våggeneratorn…”

 

”Du menar alltså,” avbröt Biff, ”att när strömmen går från detta femtoncentsbatteri till de där meningslösa spolarna så händer absolut ingenting. Berätta nu vad som verkligen får den att lyfta. Om jag ska punga ut med arton dollar för lite metallskrot så vill jag i alla fall veta vad jag får.”

 

Demonstratören rodnade. ”Jag är ledsen, herrn,” stammade han. ”Jag försökte inte dölja något. Som andra trolleritrick kan jag inte avslöja detta förrän ni har köpt det.” Han lutade sig fram och viskade förtroligt. ”Vi skulle kunna göra så här. Den här saken är alldeles för dyr och vi har inte lyckats sälja en enda. Chefen sa att jag kan sälja den för tre dollar till den rätte köparen.. Om ni vill köpa den för det priset…”

 

”Såld, grabben!” sa översten och lade upp tre dollarsedlar på bordet. ”Så mycket kan jag tänka mig att betala oavsett hur den fungerar. Pojkarna där hemma kommer att tycka att det är en kul grej.” Han trummade försiktigt på raketen. ”Nå, vad får den nu att lyfta?”

 

Demonstratören såg sig oroligt omkring och pekade. ”Trådar!” sa han. ”Eller rättare sagt en svart tråd. Den går från överdelen på modellen, genom en liten ögla i taket och ner till min hand där jag fäst den i min ring. När jag backar så lyfter modellen. Så enkelt är det.”

 

”Alla goda illusioner är enkla,” grymtade översten och följde den svarta tråden med blicken. ”Så länge man har tillräckligt med grannlåt för att distrahera åskådaren.”

 

”Om ni inte har ett svart bord går det bra med en svart duk,” sa den unge mannen. ”Och ett dörrhål passar bra för öglan. Se bara till att rummet bakom är mörkt.”

 

”Nu räcker det, grabben. Jag är inte född i farstun. Jag har varit med förr.”

 

***

 

Biff Hawton testade tricket nästa pokerkväll. Alla i gänget var i missilbranschen och de tjoade och jublade är han introducerade demonstrationen.

 

”Låt mig kopiera diagrammet, Biff. Jag skulle behöva några av de där magnetvågorna i den nya metallfågeln.”

 

”De där ficklampsbatterierna är billigare än raketbränsle, det här är framtiden!”

 

Det var bara Teddy Kaner som avslöjade tricket när modellraketen lyfte. Han var amatörtrollkarl och såg tråden direkt. Han höll tyst av professionell artighet och log ironiskt när de övriga tystnade en efter en. Översten var en god underhållare och han hade riggat upp scenen väl. Han övertygade dem nästan om rymdvågsattraheraren innan han var färdig. När modellen hade landat och han hade stängt av kontrolldosan reste de sig alla och trängdes runt bordet.

 

”En tråd,” ropade en av ingenjörerna nästan med lättnad och de föll alla in i ett förlösande skratt.

 

”Synd,” sa projektets chefsfysiker. ”Jag som hoppades att lite rymdvågsattraktion kunde lösa våra problem. Låt mig försöka flyga med den.”

 

”Teddy Kaner först,” kungjorde Biff. ”Han avslöjade det medan alla ni andra lät er luras av det blinkande ljuset, men han hade hyfs nog att inte säga någonting.”

 

Kaner lät ringen med den svarta tråden glida på fingret och rörde sig bakåt.

 

”Du måste slå på strömmen först,” sa Biff.

 

”Jag vet,” log Kaner. ”Men det är en del av illusionen – spelet och vilseledandet. Jag ska prova den kall först så att jag kan få den att röra sig upp och ner jämnt. Sedan kör jag hela programmet.”

 

Han rörde försiktigt handen bakåt på ett sätt som inte skulle väcka någon uppmärksamhet. Modellen lyfte från bordet – för att direkt dunsa ner i igen.

 

”Tråden gick av,” sa Kaner.

 

”Du ryckte i stället för att dra jämnt,” sa Biff och knöt ihop trådändarna. ”Låt mig visa hur det går till.”

 

Tråden brast igen när Biff försökte, vilket ledde till uppsluppna skratt. Någon nämnde pokerpartiet.

 

Det var den sista gången som poker nämndes den kvällen. För mycket snart upptäckte de att tråden bara höll när maskinen var påslagen med två och ett halvt volts spänning i de löjliga små spolarna. När strömmen var frånslagen var modellen för tung för att kunna lyftas. Tråden brast varje gång.

 

***

 

”Jag tycker fortfarande det är en knäpp idé,” sa den unge mannen. ”Ena veckan demonstrerar vi leksaksskeppen för varenda bortskämd unge inom hundra mils radie. Sedan säljer vi dem för tre dollar när de måste ha kostat minst hundra att tillverka.”

 

”Men du sålde väl tio av dem till intresserade personer?” frågade den äldre mannen.

 

”Jag tror det. Jag fick tag på några flygofficerare och en missilöverste häromdagen. Sedan var de en tjänsteman från patentverket. Som tur var kände han inte igen mig. Sedan var det de där båda professorerna från universitetet.”

 

”Då är det inte längre vårt problem utan deras. Allt vi behöver göra är att luta oss tillbaka och vänta på resultaten.”

 

”Vilka resultat?” De här människorna var inte intresserade när vi bankade på deras dörrar med faktiska bevis. Vi har fått patent på spolarna och kan bevisa för vem som helst att det uppstår en viktreduktion när de är igång…”

 

”Visst uppstår det verkligen en viktreduktion, men vi vet fortfarande inte vad som orsakar den. Ingen kan väl vara intresserad av något sådant – en obetydlig viktreduktion i en klumpig modell som inte ens är tillräcklig för att lyfta generatorn. Ingen som forskar på bränsleförbrukning eller lyftteknik kommer att ta sig tid att prata med en galning som tycker sig ha funnit en lucka i Newtons lagar.”

 

”Och det tror du att de kommer att göra nu?” undrade den unge mannen otåligt.

 

”Det vet jag att de kommer att göra. Trådens dragkraft har anpassats exakt till modellens vikt. Tråden kommer att brista om du försöker lyfta modellen utan den. Men du kan lyfta modellen efter att en del av dess vikt har reducerats av spolarna. Det kommer att störa dessa herrar. Ingen kommer att be dem att lösa eller att bry sig om problemet. Men det kommer att gnaga på dem eftersom de vet att den här effekten omöjligen kan existera. De kommer direkt att inse att magnetvågsteorin är nonsens. Eller kanske sann? Det vet vi inte. Men de kommer allihop att fundera och grubbla över det. Någon kommer att experimentera hemma i källaren – bara som en hobby förstås – och hitta orsaken till avvikelsen. Och han eller någon annan kommer att lista ut vad som får spolarna att fungera. De kanske till och med kommer på något sätt att förbättra dem!”

 

”Och vi har patenten…”

 

”Just det. Deras forskning kommer att föra dem bort från konventionella raketmotorer till ett forskningsfält som möjliggör rymdfärder på allvar.”

 

”Och när det blir dags för tillverkning kommer de att göra oss rika,” sa den unge mannen cyniskt.

 

”Vi kommer alla att bli rika, grabben,” sa den äldre mannen och klappade honom på axeln. ”Om tio år kommer världen inte att vara sig lik.”

 


 

Originalets titel: Toy Shop publicerad i Analog april 1962

Översättning: Anders P. Nilsson (2012)

Originaltexten kan du bland annat hitta på Project Gutenberg

 

 


2 B R 0 2 B

 
av Kurt Vonnegut Jr.
 

 

Har du problem? Lyft bara telefonluren.

Det löser alla problem – på samma sätt!

 


 

Allting var helt perfekt.

 

Det fanns inga fängelser, ingen slum, inga sinnessjukhus, inga krymplingar, ingen fattigdom, inga krig.

 

Alla sjukdomar var utrotade. Även åldrandet.

 

Döden, med undantag för olycksfall, var ett frivilligt äventyr.

 

Befolkningen i USA hade stabiliserats på fyrtio miljoner själar.

 

En klar morgon på Chicagos födsloklinik väntade Edward K. Wehling Jr. på att hans hustru skulle föda. Han var den enda mannen i väntrummet. Det föddes inte många barn nuförtiden.

 

Wehling var femtiosex, blott en ungdom i en befolkning vars genomsnittsålder var hundratjugonio.

 

Röntgen hade visat att hans hustru väntade trillingar. De skulle bli hans första barn.

 

Unge Wehling satt hopkrupen i sin stol med huvudet lutat mot handen. Han var så ovårdad, så stilla och färglös att han var näst intill osynlig. Hans kamouflage var perfekt eftersom även väntrummet var smutsigt och stökigt. Stolar och askfat hade lyfts ut från väggarna. Golvet var täckt av skyddspapp och fläckiga trasor.

 

Rummet höll på att målas om. Det skulle få ett konstverk till minne av en man som valt att dö.

 

En bitter gammal man på cirka tvåhundra år satt på en trappstege och färglade en väggmålning han inte tyckte om. På den tiden då det fortfarande var möjligt att se hur människor åldrades hade man gissat att han var runt trettiofem. Åldrandet hade hunnit påverka honom en del innan man upptäckte botemedlet.

 

Väggmålningen han var sysselsatt med föreställde en mycket välordnad trädgård. Män och kvinnor klädda i vitt, doktorer och sköterskor, påtade i jorden, planterade skott, sprejade insekter, spred ut gödsel.

 

Män och kvinnor i lila uniformer drog upp ogräs, klippte ner vissna plantor, räfsade torra löv, bar trädgårdsavfall till avfallsugnen.

 

Aldrig, aldrig, aldrig – inte ens i medeltidens Holland eller det forna Japan – hade en trädgård varit så välordnad, så välskött. Varje växt hade precis tillräckligt med mull, ljus, vatten och näring.

 

Ett sjukvårdsbiträde kom gående längs korridoren och nynnade på en populär sång:

 

Om mina kyssar är för infantila,

Då ska jag göra så här:

Jag ska träffa en flicka i lila,

För att undanröja besvär.

När du ratar min kärlek så het,

Är det dags för mig att ta sats

Och lämna vår fina planet,

Så ett älskat barn kan få plats.

 

Sjukvårdsbiträdet betraktade väggmålningen och väggmålaren. ”Den ser så verklig ut,” sa han. ”Jag kan nästan föreställa mig att jag står mitt i den.”

 

”Vad får dig att tro att du inte står där?” sa målaren. Han log hånfullt. ”Den heter ’Livets lyckliga trädgård’, vet du.”

 

”Det ser verkligen ut som Doktor Hitz,” sa sjukvårdsbiträdet.

 

***

 

Han pratade om en av de manliga figurerna i vitt, vars huvud var ett porträtt av Dr. Benjamin Hitz, sjukhusets chefsläkare. Hitz var en bländande vacker man.

 

”Det finns många ansikten kvar att fylla i,” sa sjukvårdsbiträdet. Han menade att ansiktena till många av figurerna fortfarande var tomma. Alla tomrum skulle fyllas med porträtt av betydande personer från antingen sjukvårdspersonalen eller Chicagoavdelningen av Federala avslutningsbyrån.

 

”Måste vara trevligt att måla en bild som verkligen föreställer något,” sa sjukvårdsbiträdet.

 

Målarens ansikte hårdnade av förakt. ”Tror du verkligen att jag är stolt över den här hötorgskonsten?” sa han. ”Tror du på allvar att det är så här jag tycker att livet ser ut?”

 

”Hur tycker du att livet ser ut då?” undrade sjukvårdsbiträdet.

 

Målaren gjorde en gest mot en fläckig trasa på golvet. ”Det där är en bra bild av livet,” sa han. ”Rama in den så har du en fan så mycket ärligare bild än den här.”

 

”Du är allt en dystergök, inte sant?” sa sjukvårdsbiträdet.

 

”Är det ett brott?” sa målaren.

 

Sjukvårdbiträdet ryckte på axlarna. ”Om du inte trivs här, farfar—” sa han och han avslutade sin tankegång med det fyndiga telefonnummer som människor som inte ville leva skulle ringa. Nollan i telefonnumret uttalade han ’naught’.

 

Numret var: ”2 B R 0 2 B.” **

 

Det var numret till en institution med många smeknamn, till exempel: ”Automaten”, ”Fågellandet”, ”Konservfabriken”, ”Kattlådan”, ”Avlusaren”, ”Bekvämlighetsinrättningen”, ”Farväl, morsan”, ”Glada busen”, ”Kyss-mig-fort”, ”Lycko-Per”, ”Parasitdödaren”, ”Cocktailmixern”, ”Gråt-ej-mer” och ”Farväl till all oro”.

 

”To be or not to be” var numret till de offentliga gaskamrarna på Federala avslutningsbyrån.

 

***

 

Målaren pekade finger åt sjukvårdsbiträdet. ”När jag bestämmer mig för att det är dags ge mig av,” sa han, ”så kommer det inte att bli med Parasitdödaren.”

 

”Ah, är du en sådan som föredrar gör-det-själv?” sa sjukvårdsbiträdet. ”Det blir ofta stökigt, farfar. Varför tänker du inte lite på dem som måste städa upp efter dig?”

 

Med en obscen gest uttryckte målaren sin avsaknad av omtanke för de efterlevandes vedermödor. ”Världen skulle må bra av att vara betydligt stökigare, om du frågar mig,” sa han.

 

Sjukvårdsbiträdet skrattade och gick vidare.

 

Wehling, den väntande fadern, mumlade något utan att höja blicken. Sedan blev han tyst igen.

 

En grovhuggen och omfångsrik kvinna spatserade in i väntrummet på stilettklackar. Hennes skor, strumpor, rock, väska och hätta var alla lila, samma lila som målaren kallade ”färgen på domedagens druvor”.

 

Medaljongen på hennes musettväska visade att hon tillhörde serviceavdelningen på Federala avslutningsbyrån. Den föreställde en örn på ett vändkors.

 

Kvinnan hade mycket ansiktshår – faktiskt en liten mustasch. Ett märkligt kännetecken för gaskammarvärdinnor var att de, oavsett hur vackra och feminina de var när de rekryterades, alla fick mustasch inom fem år eller så.

 

”År det här jag ska vara?” frågade hon målaren.

 

”Det beror helt på vilket ärende ni har,” sa han. ”Ni ska väl inte ha barn, eller?”

 

”De sa till mig att jag skulle stå modell för någon bild,” sa hon. ”Jag heter Leora Duncan.” Hon väntade.

 

”Och du fimpar folk,” sa han.

 

”Vad?” sa hon.

 

”Glöm det,” sa han.

 

”Det var minsann en vacker bild,” sa hon. ”Ser precis ut som himlen eller något.”

 

”Eller något,” sa målaren. Han tog upp en lista ur rockfickan. ”Duncan, Duncan, Duncan,” sa han medan han studerade listan. ”Ja – här är ni. Ni ska få ynnesten att förevigas. Hittar ni någon ansiktslös kropp som ni vill sätta ert huvud på? Det finns några fina kvar att välja mellan.”

 

Hon studerade väggmålningen osäkert. ”Jisses,” sa hon, ”de verkar alla lika bra. Jag kan ingenting om konst.”

 

”En kropp är en kropp, inte sant?” sa han. ”Nåväl. Som en mästare i de sköna konsterna rekommenderar jag den här kroppen.” Han pekade på en ansiktslös kvinnlig figur som bar torra kvistar till avfallsugnen.

 

”Jo,” sa Leora Duncan, ”men det är väl mer en undanröjare, eller hur? Jag är ju på serviceavdelningen. Jag undanröjer inte.”

 

Målaren klappade händerna av låtsad förtjusning. ”Du säger att du inte kan något om konst, men i nästa andetag visar du att du kan mer än jag! Givetvis är kvistbärerskan fel för en värdinna. En knipsare, en trädansare – det passar bättre till er befattning.” Han pekade på en figur i lila som sågade av en död gren på ett äppelträd. ”Den där då?” sa han. ”Kan hon passa?”

 

”Milde himmel--,” sa hon och rodnade underdånigt—”det… det skulle placera mig precis intill Dr. Hitz.”

 

”Och det är opassande?” sa han.

 

”Herre gud, nej!” sa hon. ”Det… det är bara en sådan ära.”

 

”Ah, du beundrar honom, eller hur?” sa han.

 

”Vem ser inte upp till honom?” sa hon och beundrade Hitz porträtt. Det var ett porträtt som föreställde en solbränd, vithårig, allsmäktig Zeus, tvåhundrafyrtio år gammal. ”Vem beundrar inte honom?” sa hon igen. ”Det var han som startade upp den allra första gaskammaren i Chicago.”

 

”Inget skulle glädja mig mer,” sa målaren, ”än att placera dig vid hans sida för eviga tider. Att såga av en gren – är det mer passande?”

 

”På sätt och vis är det väl det jag gör,” sa hon. Hon var mycket tystlåten med vad hon gjorde. Hon fick människor att ha det bekvämt medan hon dödade dem.

 

***

 

Och medan Leora Duncan poserade för sitt porträtt stormade självaste Dr. Hitz in i väntrummet. Han var över två meter lång och utstrålade auktoritet, framgång och livsglädje.

 

”Men fröken Duncan! Fröken Duncan!” sa han med en skämtsam ton. ”Vad gör ni här?” sa han. ”Det är inte här människor lämnar den här världen. Det är här de anländer!”

 

”Vi ska vara med på samma bild,” sa hon blygt.

 

”Bra!” sa Dr. Hitz hjärtligt. ”Och ni måste hålla med om att det är en fin bild?”

 

”Jag är verkligen hedrad att vara med på samma bild som ni,” sa hon.

 

”Inte då,” sa han, ”Det är jag som ska känna mig hedrad att få vara med på samma bild som ni. Utan kvinnor som ni skulle inte denna fantastiska värld vara möjlig.”

 

Han nickade mot henne och fortsatte mot dörren till förlossningssalen. ”Gissa vad som precis har kommit till världen,” sa han.

 

”Det kan jag inte,” sa hon.

 

”Trillingar!” sa han.

 

”Trillingar!” sa hon. Hennes utrop berodde på de juridiska följderna av en trillingfödsel.

 

Lagen stadgade att ingen nyfödd fick överleva om inte föräldrarna kunde hitta någon som var villig att dö. För trillingar, om alla skulle få behålla livet, fordrades tre frivilliga.

 

”Har föräldrarna tre frivilliga?” frågade Leora Duncan.

 

”Sist jag hörde,” sa Dr. Hitz, ”hade de en och försökte hitta två till.”

 

”Jag tror inte att de klarade det,” sa hon. ”Ingen har anmält tre till oss. Inget förutom singlar fram till idag, om inte någon har anmält sig efter jag lämnade avdelningen. Hur var namnet?”

 

”Wehling,” sa den väntande fadern och satte sig upp med rödgråtna ögon. ”Edward K. Wehling, Jr. är namnet på den lycklige blivande fadern.”

 

Han sträckte upp sin högra hand, stirrade in i väggen och skrockade hest. ”Närvarande,” sa han.

 

”Åh, herr Wehling,” sa Dr. Hitz. ”Jag såg er inte.”

 

”Den osynlige mannen,” sa Wehling.

 

”De ringde just och berättade att era trillingar har fötts,” sa Dr. Hitz. ”De mår bra allihop, och modern också. Jag är just på väg för att besöka dem.”

 

”Hurra,” sa Wehling med tom röst.

 

”Ni låter inte så lycklig,” sa Dr. Hitz.

 

”Vilken man i mina skor skulle inte vara lycklig?” sa Wehling. Han gjorde en bekymmersfri gest med handen. ”Allt jag behöver göra är att välja ut vilken av trillingarna som ska få leva, lämna av min morfar på ”Glada busen” och återkomma med kvittot.”

 

***

 

Dr. Hitz lutade sig strängt över Wehling. ”Tror ni inte på befolkningskontroll, herr Wehling?” sa han.

 

”Jag tycker det är prima,” svarade Wehling stramt.

 

”Skulle ni vilja att vi återgick till den gamla goda tiden när jordens befolkning var tjugo miljarder – och snart skulle bli fyrtio miljarder, sedan åttio miljarder och sedan hundrasextio miljarder? Vet ni vad stenfruktsförband är, herr Wehlig?” sa Hitz.

 

”Nä,” sa Wehling surmulet.

 

”Ett stenfruktsförband, herr Wehling, är ett av de små knappnålshuvudena, ett av de små saftiga kornen på ett björnbär,” sa Dr. Hitz. ”Utan befolkningskontroll hade människor varit lika packade på jordens yta som stenfruktsförband på ett björnbär! Tänk på det!”

 

Wehling fortsatte att stirra in i väggen.

 

”År 2000,” sa Dr. Hitz, ”innan vi vetenskapsmän gick in och såg till att det stiftades nya lagar, fanns det inte tillräckligt med dricksvatten åt alla och ingenting att äta förutom sjögräs – och människor hävdade fortfarande sin rätt att föröka sig som kaniner. Och sin rätt, om det var möjligt, att leva för evigt.”

 

”Jag vill behålla mina barn,” sa Wehling tyst. ”Jag vill behålla alla tre.”

 

”Självklart vill ni det,” sa Dr. Hitz. ”Det är bara mänskligt.”

 

”Jag vill inte heller att min morfar ska dö,” sa Wehling.

 

”Det är ingen som tycker det är speciellt roligt att köra en nära släkting till Kattlådan,” sa Dr. Hitz med mild och medlidsam röst.

 

”Jag önskar att folk kunde sluta kalla den för det,” sa Leora Duncan.

 

”Vad?” sa Dr. Hitz.

 

”Jag önskar att folk kunde sluta att kalla den ’Kattlådan’ och sådana saker,” sa hon. ”Det ger människor en felaktig bild.”

 

”Ni har absolut rätt,” sa Dr. Hitz. ”Förlåt mig.” Han rättade sig själv och gav de offentliga gaskamrarna sitt rätt namn, ett namn ingen använde i dagligt tal. ”Jag borde ha sagt ’Etiska självmordsinrättningen’,” sa han.

 

”Det låter mycket bättre,” sa Leora Duncan.

 

”Det där barnet – det ni bestämmer er för att behålla, herr Wehling,” sa Dr. Hitz. ”Han eller hon kommer att leva på en lycklig, rymlig, ren och rik planet, tack vare befolkningskontrollen. I en trädgård som liknar den på väggmålningen där.” Han skakade på huvudet. ”För tvåhundra år sedan, när jag var ung, var jorden ett sådant helvete att ingen trodde vi skulle klara oss i tjugo år till. Nu har vi århundraden av fred och överflöd framför oss så långt vår fantasi behagar färdas.”

 

Han log ett strålande leende.

 

Leendet dog bort när han såg att Wehling hade dragit en revolver.

 

Wehling sköt ihjäl Dr. Hitz. ”Nu finns det plats för en till – en stor en,” sa han.

 

Och sedan sköt han Leora Duncan. ”Det är bara döden,” sa han till henne medan hon föll. ”Så! Nu finns det plats för två.”

 

Och sedan sköt han sig själv, så att alla hans barn skulle få plats.

 

Ingen kom springande. Ingen hade hört skotten tycktes det.

 

Målaren satt högst upp på sin trappstege och betraktade filosofiskt den sorgliga scenen.

 

***

 

Målaren funderade på det sorgliga mysterium där livet kräver att bli fött och när det väl fötts kräver att bli fruktbart… att föröka sig och att leva så länge som möjligt – att göra allt detta på en mycket liten planet som måste bestå för evigt.

 

De enda svar målaren kunde finna var hemska. Till och med hemskare än Kattlådan, Glada busen, Bekvämlighetsinrättningen. Han tänkte på krig. Han tänkte på pest. Han tänkte på svält.

 

Han visste att han aldrig skulle måla igen. Han lät sin pensel falla ner på skyddspappen. Just då beslutade han sig för att han också fått nog av livet i ’Livets lyckliga trädgård’, och han klättrade långsamt nerför stegen.

 

Han plockade upp Wehlings pistol och han tänkte verkligen skjuta sig själv.

 

Men han saknade modet.

 

Då såg han telefonhytten i ett av rummets hörn. Han gick dit och slog det välbekanta numret: ”2 B R 0 2 B.”

 

”Federala avslutningsbyrån,” hördes den varma värdinnerösten.

 

”Hur snart kan jag få en tid?” frågade han försiktigt.

 

”Vi skulle nog kunna hitta en tid åt er sent i eftermiddag, herrn,” sa hon. ”Kanske till och med tidigare om vi får in ett återbud.”

 

”Bra,” sa målaren, ”hitta en tid så snart som möjligt åt mig.” Och han bokstaverade sitt namn för henne.

 

”Tack, herrn,” sa värdinnan. ”Er stad tackar er; ert land tackar er, er planet tackar er. Men den djupaste tacksamheten kommer från de framtida generationerna.

 



** Numret kan uttalas ’To be or not to be’ , ett citat ur Hamlet av William Shakespeare. Den svenska översättningen är oftast ’Att vara eller inte vara’. Övers. anm.

 


 

Originalets titel: 2 B R 0 2 B publicerad i Worlds of If januari 1962

Översättning: Anders P. Nilsson (2012)

Originaltexten kan du bland annat hitta på Project Gutenberg


Jag är också främling här

 

av Mack Reynolds

 


 

Man kan inte vara nog försiktig när man träffar människor i Tangier. De är alla knäppa på ett eller annat sätt. Jag? Jag är också främling här.

 

Bild från nasa.gov

 


 

 

Place de France är stadens nav. Den markerar slutet på Boulevard Pasteur, huvudgatan i den västerländska delen av staden, och början på Rue de la Liberté, som leder ner till Grand Socco och medinakvarteren. På tre minuter kan du promenera från det ultramoderna, kaliforniska Place de France till en stad som för tankarna till Harun al-Rashids Baghdad.

 

Tangier är verkligen en stad att räkna med.

 

Imponerande trottoarkaféer tar tre av hörnen på Place de France i besittning. Café de Paris som serverar stadens bästa fatöl får alla de bästa besökarna och de har tre skoputsarpojkar knutna till etablissemanget. Du kan spendera söndagsmorgnarna med att läsa Parisupplagan av New York Herald Tribune samtidigt som du får skorna putsade så att man kan spegla sig i dem för det facila priset av trettio marockanska franc - fem cent med dagens växelkurs.

 

När tidningen är färdigläst kan du bara sitta och smutta på din espresso och betrakta folkvimlet.

 

Tangier är kanske världens mest kosmopolitiska stad. Man ser berber, rifer, araber och blåmän, och ibland någon senegales, alla i sina traditionella kläder. I europeiska kläder ser man japaner och kineser, hinduer och turkar, människor från mellanöstern och filipiner, nordamerikaner och sydamerikaner, och självklart även européer – från båda sidor av järnridån.

 

I Tangier hittar man de verkligt fattiga och de verkligt rika. De fattigaste kommer att försöka sälja allt från skoputsning till sina ljusbruna kroppar, och de rikaste kommer att undvika din blick av rädsla att du vill sälja något till dem.

 

Trots den senaste tidens händelser erbjuder staden fortfarande unika möjligheter. Följaktligen inkluderar den bofasta befolkningen smugglare och svartabörshajar, människor på flykt från rättvisan och internationella bedragare, agenter och dubbelagenter, homosexuella, nymfomaner, alkoholister, narkomaner, flyktingar, före detta kungligheter och subversiva element av alla de slag. De lokala lagarna begränsar inte deras förehavanden.

 

Det är som sagt en stad att räkna med.

 

***

 

Jag tittade upp från min Herald Tribune och sa: ”Hej, Paul. Något på gång?”

 

Han sjönk ner i stolen mittemot mig och försökte fånga kyparens uppmärksamhet. Alla borden var fullsatta och eftersom han kände igen mig tog han för givet att han kunde slå sig ner. Det var oftast så det gick till på Café de Paris. Det var inget ställe man gick till för att vara ensam.

 

Paul sa: ”Hur är det med dig, Rupert? Jag har inte sett dig på en evighet.”

 

Kyparen anlände och Paul beställde ett glas öl. Paul var en lättsam och blek liten man. Jag hade en vag aning om att han kom från Liverpool och sysslade med export.

 

”Vad står det i tidningen?” frågade han likgiltigt.

 

”Pogo och Albert ska duellera,” berättade jag. ”Ryssarna har skickat upp ännu en obemannad satellit.”

 

”Jaså? Hur stor?”

 

”Åtskilligt större än något vi amerikaner har skickat upp.”

 

Ölen kom in och såg god ut så jag beställde också ett glas.

 

Paul sa: ”Vad hände egentligen med de där märkliga flygande tefaten?”

 

”Vilka flygande tefat?”

 

En fransyska passerade med en pudel med så hårt klippt päls att den såg rakad ut. Hon hade på sig de senaste modekläderna från Paris. Varenda por på hennes hud var perfekt.

 

”Du vet sådana som alla människor tyckte sig se för ett par år sedan. Det är synd att vi inte hade några satelliter uppe då. De kanske hade kunnat se dem.”

 

”Kanske det,” sa jag.

 

Vi satt tysta en stund och jag började undra om jag kunde fortsätta läsa min tidning utan att göra honom stött. Jag kände inte Paul så väl, men å andra sidan är det väldigt sällsynt att man lär känna någon väl i Tangier. När man spelar kort är man mycket mån om att dölja sin hand väl.

 

***

 

Min öl kom tillsammans med en talrik tapas till oss båda. Tapas på Café de Paris brukar bestå av potatissallad, ett par ansjovisar, oliver och möjligen lite ost. En gratis lunch brukade de kalla det i Staterna.

 

Bara för att ha något att säga sa jag: ”Varifrån tror du de kom?” Och när han såg oförstående ut tillade jag: ”De flygande tefaten.”

 

Han flinade. ”Från Mars eller Venus, eller någon annanstans.”

 

”Ummmm,” sa jag. ”Synd att inget har kraschat, eller landat på Yales fotbollsarena och sagt Ta mig till er hejaklacksledare, eller något.”

 

Paul gäspade och sa: ”Det är det som är problemet med alla dessa galna förklaringar. Om de nu var utomjordingar, varför tillkännagav de inte vem de var?”

 

Jag åt en bit potatis. Den hade friterats i härsken olivolja.

 

Jag sa: ”Det kan finnas många svar till det. Vi skulle säkert kunna fundera ut ett par tre som vore tänkbara.”

 

Paul verkade föga intresserad. ”Som vadå?”

 

”Nå, tänk dig att det finns en galaktisk federation av civiliserade världar. Men de har vissa inträdeskrav. Man kan inte bli medlem förrän man utvecklat rymdfärder till exempel. Då blir du inbjuden till klubben. Under tiden skickar de agenter för att hålla ett öga på hur det går för oss.”

 

Paul flinade åt mig. ”Du läser samma skräplitteratur som jag hör jag.”

 

En morisk flicka passerade klädd i en välskräddad grå jellaba, europeiska högklackade skor och en rosaaktig slöja som var så genomskinlig att man kunde se att hon hade läppstift. Mörka ögon över en slöjkant kan vara mycket utmanande. Vi följde henne båda med blicken.

 

Jag sa: ”Här kommer en förklaring till. Tänk dig att du har utvecklat en avancerad civilisation på Mars exempelvis.”

 

”Inte Mars. Ingen luft och alltför jäkla torrt för att man ska kunna leva där.”

 

”Avbryt mig inte, är du snäll,” sa jag med skämtsamt allvar. ”Det rör sig om en urgammal civilisation och när planeten började förlora sin luft och sitt vatten flyttade de under jorden. De bedriver hydroponiskt jordbruk och så vidare, återanvänder sin luft och sitt vatten. Kommer vi inte att göra likadant om ett par miljoner år om jorden skulle förlora sin luft och sitt vatten?”

 

”Jag antar det,” sa han. ”Man vad gör de här?”

 

”De observerar hur mänskligheten upplever en vetenskaplig explosion, en industriell explosion, en befolkningsexplosion. En explosion kort sagt. Vilken dag som helst kommer vi att ha vettiga rymdskepp. Under tiden har vi utvecklat vätebomben, och så som vi slår på trumman på båda sidor om järnridån verkar vi inte hysa några dubier att använda den, om vi inte riskerade ett motanfall.”

 

Paul sa: ”Jag fattar. Så de är rädda och håller ett vakande öga över oss. Det är gammal skåpmat. Jag har läst den berättelsen många gånger i olika tappningar.”

 

Jag ryckte på axlarna. ”Det är i alla fall en möjlighet.”

 

”Jag har en bättre förklaring. Vad tycker du om den här? Det finns utomjordiskt liv som ligger långt före oss. Deras civilisation är så gammal att de inte längre har några källor som visar hur den en gång började. De är långt bortom krig och depressioner och revolutioner och makthunger och annat som ställer till det för oss på jorden. De studerar oss, fattar du? Och en del av dem är betagna av jorden, speciellt så som den ser ut idag med alla problem. Saker och ting utvecklas så fort att vi inte har en aning om vart vi är på väg och hur vi ska ta oss dit.”

 

***

 

Jag avslutade min öl och klappade mina händer för att fånga Mouleys uppmärksamhet. ”Vad menar du med vart vi är på väg?”

 

”Nå, hälften av världens länder försöker att bygga upp sin industri, modernisera, hinna ikapp de avancerade länderna. Se på Egypten, och Israel, och Indien och Kina, och Jugoslavien och Brasilien, och alla de övriga. De försöker kravla sig upp till samma nivå som de utvecklade länderna, och alla använder de olika metoder för att nå dit. Men om du betraktar de utvecklade länderna så har de problem upp till halsen. Ungdomsgäng, ökande brottslighet och allt fler självmord, dårhusen fulla, arbetslöshet, krigshot. De spenderar hellre sina pengar på vapen än på skolor. Vilken jävla röra. En besökare från Mars hade säkert blivit fascinerad.”

 

Mouley kom hasande i sina filttofflor och vi beställde varsin sejdel öl.

 

Paul sa allvarligt: ”Vet du, det finns bara en hake i sådana här resonemang. Varje gång man tycker sig ha listat ut hur det ligger till så slår man huvudet i en tegelvägg. Var är de, dessa betraktare, eller forskare, eller spioner eller vad de nu kan tänkas vara? Förr eller senare skulle vi få tag på en av dem, Scotland Yard, eller FBI, eller den ryska hemliga polisen, eller franska Sûreté, eller Interpol. Den här världen är så genomsyrad av poliser, spioner och säkerhetsagenter att en utomjording förr eller senare skulle avslöja sig, oavsett hur vältränad han kan tänkas vara. Förr eller senare skulle han försäga sig och då skulle de lägga vantarna på honom.”

 

Jag skakade på huvudet. ”Inte nödvändigtvis. Första gången jag tänkte i de här banorna föreföll det logiskt att en sådan utomjording skulle ha London eller New York som bas. En plats med tillgång till bibliotek för att göra efterforskningar, tillgång till dagstidningar och tidskrifter. Befinna sig mitt i centrum. Men nu tror jag inte det. Jag tror han skulle befinna sig just här i Tangier.”

 

”Varför Tangier?”

 

”Det är den enda staden där allt är tillåtet. Ingen bryr sig om vem man är eller vad man har för sig. Jag har exempelvis känt dig i drygt ett år och jag har inte den blekast aning om hur du förtjänar ditt uppehälle.”

 

”Det stämmer,” medgav Paul. ”I den här staden frågar man sällan en man varifrån han kommer. Han kan vara britt, vitryss, bask eller sikh och ingen bryr sig. Var kommer du ifrån, Rupert?”

 

”Kalifornien,” svarade jag.

 

”Nej, det gör du inte,” flinade han.

 

Jag blev förbluffad. ”Vad menar du?”

 

”Jag kände hur du försökte göra intrång i min hjärna för ett par minuter sedan när jag pratade om Scotland Yard och FBI och möjligheterna att avslöja en utomjording. Telepati är inte något humanoider behärskar. Om de gjorde det skulle ditt jobb – och mitt – bli avsevärt mycket svårare. Är det inte dags att inse att vi, de mänskliga kropparna till trots, inte är människor. Varifrån är du egentligen, Rupert?"

 

”Alderbaran,” sa jag. ”Och du?”

 

”Deneb,” svarade han kort.

 

Vi skrattade och beställde en öl till.

 

”Vad gör du på jorden?” frågade jag honom.

 

”Efterforskningar för ett köttkonsortium. Vi lever på proteiner. Människokött anses vara en delikatess. Och du då?”

 

”Jag är på jakt efter en plats för äventyrsturism. Mitt jobb är att besöka primitiva kulturer och försöka sätta igång stamkonflikter eller internationella konflikter – allt beroende på hur avancerade de är. Sedan kommer våra turister med skydd av energisköldar och avnjuter spektaklet.”

 

Paul rynkade på pannan. ”Ett sådant nöje kan förstöra en faslig massa gott kött.”

 


 

 

Originalets titel: I’m a Stranger Here Myself publicerad i Amazing Stories december 1960

Översättning: Anders P. Nilsson (2012)

Originaltexten kan du bland annat hitta på Project Gutenberg

 


RSS 2.0