Profeternas paradis
av Robert W. Chambers
Robert W. Chambers är mest känd för sitt märkliga verk The King in Yellow som utspelar sig i den förlorade staden Carcosa. Även om Chambers skrev sitt verk två decennier innan H.P. Lovecraft debuterade har The King in Yellow vävts samman med Lovecrafts Cthulhumytologi. Den underfundiga samlingen mininoveller Profeternas paradis är ett avsnitt i The King in Yellow.
”Om blott rank
or och kärleksförnekande band
får stå i Profeternas Paradisland.
Jag betvivlar Profeternas Paradis
är så tomt som din utsträckta hand.”
ATELJEN
Han log och sade: ”Sök henne över hela världen.”
Jag sade: ”Varför berättar du för mig om världen? Min värld är här, mellan dessa väggar och under glasskivan där uppe; här bland förgyllda vinkannor och matta juvelbetäckta vapen, skamfilade ramar och målardukar, svarta kistor och stolar med höga ryggar, egendomligt snidade och betsade i blått och guld.”
”Vem väntar du på?” frågade han och jag svarade: ”När hon kommer känner jag igen henne.”
På min härd viskade en eldtunga hemligheter för den vitnande askan. Från gatan nedanför hörde jag fotsteg, en röst, och en sång.
”Vem väntar du på?” frågade han och jag svarade: ”Jag kommer att känna igen henne.”
Fotsteg, en röst och en sång från gatan nedanför, och jag kände igen sången men inte stegen eller rösten.
”Dåre!” ropade han, ”det är samma sång men stegen och rösten har förändrats med åren!”
På härden viskade en eldtunga över den vitnande askan: ”Vänta inte längre; de har passerat, stegen och rösten på gatan nedanför.”
Sedan log han och sade: ”Vem väntar du på? Sök henne över hela världen!”
Jag svarade: ” Min värld är här, mellan dessa väggar och under glasskivan där uppe; här bland förgyllda vinkannor och matta juvelbetäckta vapen, skamfilade ramar och målardukar, svarta kistor och stolar med höga ryggar, egendomligt snidade och betsade i blått och guld.”
VÅLNADEN
Det Förflutnas Vålnad vägrade att fortsätta.
”Om det är sant,” suckade hon, ”att du betraktar mig som en vän, låt oss då återvända tillsammans. Du kommer att glömma här under sommarhimlen.”
Jag tryckte henne intill mig, vädjade, smekte; jag skakade henne häftigt, vit av vrede, men hon lät sig inte övertalas.
”Om det är sant,” suckade hon, ”att du betraktar mig som en vän, låt oss då återvända tillsammans.
Det Förflutnas Vålnad vägrade att fortsätta.
OFFRET
Jag vandrade på ett fält med blommor vars kronblad är vitare än snö och vars hjärtan är renaste guld.
Längre bort på fältet skrek en kvinna: ”Jag har dödat den jag älskar!” och från ett krus hällde hon blod på blommorna vars kronblad är vitare än snö och vars hjärtan är renaste guld.
På avstånd följde jag efter, och på kruset kunde jag läsa tusen namn, medan bubblande, färskt blod syntes över krusets rand.
”Jag har dödat den jag älskar!” ropade hon. ”Jorden är törstig; låt den dricka!” Hon passerade mig och på avstånd såg jag hur hon hällde blod på blommorna vars kronblad är vitare än snö och vars hjärtan är renaste guld.
ÖDET
Jag kom till bron som bara ett fåtal får passera.
”Passera!” skrek väktaren, men jag skrattade och sade: ”Det finns tid;” och han log och stängde portarna.
Till bron som bara ett fåtal får passera kom unga och gamla. Alla blev de nekade tillträde till bron. Lättjefullt stod jag och räknade dem tills jag tröttnat på deras högljudda klagolåt och åter gick fram till bron som bara ett fåtal får passera.
Pöbelhopen vid portarna skrek: ”Han kommer för sent!” Men jag skrattade och sade: ”Det finns tid.”
”Passera!” ropade väktaren när jag trädde igenom; sedan log han och stängde portarna.
FOLKVIMLET
Mitt i det täta gatuvimlet stod jag med Pierrot. Alla blickar var vända mot mig.
”Vad skrattar de åt?” frågade jag, men han flinade och borstade bort kritresterna från min svarta rock. ”Jag förstår inte; det måste vara någonting lustigt, kanske en ärlig tjuv!”
Alla blickar var vända mot mig.
”Han har bestulit dig på din börs!” skrattade de.
”Min börs!” skrek jag; ”Hjälp mig, Pierrot! Det finns en tjuv!”
De skrattade: ”Han har bestulit dig på din börs!”
Då trädde Sanningen fram med en spegel. ”Om det är en ärlig tjuv,” ropade Sanningen, ”kommer Pierrot att hitta honom med denna spegel!” Men han flinade bara och borstade bort kritan från min svarta rock.
”Du förstår,” sade han, ”Sanningen är en ärlig tjuv, hon återlämnar din spegel.”
Alla blickar var vända mot mig.
”Arrestera Sanningen!” ropade jag och glömde att det var min börs och inte en spegel jag förlorat. Där stod jag stod med Pierrot mitt i det täta gatuvimlet.
GYCKLAREN
”Var hon vacker?” frågade jag, men han bara skrockade och lyssnade till bjällrorna i sin mössa.
”Knivhuggen,” fnissade han. ”Betänk den långa resan, de farofyllda dagarna, de fasansfulla nätterna. Betänk hur han vandrade för hennes skull, år efter år, genom fiendeland och längtade efter vänner och släkt, längtade efter henne.
”Knivhuggen,” fnissade han och lyssnade till bjällrorna i sin mössa.
”Var hon vacker?” frågade jag, men morrade bara och muttrade till bjällrorna i sin mössa.
”Hon kysste honom vid porten,” fnissade han, ”men i salen berörde hans brors välkomnande hans hjärta.”
”Var hon vacker?” frågade jag.
”Knivhuggen,” skrockade han, ”Betänk den långa resan, de farofyllda dagarna, de fasansfulla nätterna. Betänk hur han vandrade för hennes skull, år efter år, genom fiendeland och längtade efter vänner och släkt, längtade efter henne.
”Hon kysste honom vid porten, men i salen berörde hans brors välkomnande hans hjärta.”
”Var hon vacker?” frågade jag, men morrade bara och lyssnade till bjällrorna i sin mössa.
DET GRÖNA RUMMET
Clownen vände sitt pudrade ansikte mot spegeln.
”Om att vara ljus är att vara vacker,” sade han, ”vem kan då jämföra sig med mig i min vita mask?”
”Vem kan jämföra sig med honom i hans vita mask?” frågade jag Döden bredvid mig.
”Vem kan jämföra sig med mig?” sade Döden, ”för jag är ännu blekare.”
”Du är väldigt vacker,” suckade clownen och vände sitt pudrade ansikte från spegeln.
KÄRLEKSPROVET
”Om det är sant att du älskar,” sade Kärleken, ”vänta då inte längre. Ge henne dessa juveler som ska vanära henne och därför vanära dig för att du älskar en vanärad. Om det är sant att du älskar,” sade Kärleken, ”vänta då inte längre.”
Jag tog juvelerna och gick till henne men hon trampade på dem och snyftade: ”Lär mig att vänta – jag älskar dig!”
”Vänta då om det är sant,” sade Kärleken.
Originalets titel: The Prophets' Paradise ursprunligen publicerad i The King in Yellow (1895)
Originaltexten kan du bland annat hitta på Project Gutenberg
Översättning: Anders P. Nilsson (2011)
