Leksaksaffären
Manicken var helt tveklöst en leksak, inte en verklig, fungerande apparat. Men vad som fick den att lyfta – det kunde få vilken vetenskapsman som helst att gnugga geniknölarna…
Bild från http://dreamsofspace.blogspot.se
Eftersom det fanns väldigt få vuxna i publiken, och överste ”Biff” Hawton var närmare två meter lång, så kunde han studera varenda liten del av demonstrationen. Barnen – och de flesta föräldrarna – gapade med storögd förundran. Biff Hawton var alltför luttrad för att låta sig imponeras. Han stannade kvar för att han vill veta vad det var för trick som fick manicken att fungera.
”Ni får alla förklaringar här i er instruktionsbok,” sa mannen som demonstrerade och höll upp ett glassigt illustrerat häfte med ett diagram i fyrfärgstryck. ”Ni vet alla att man kan plocka upp saker med magneter och jag slår vad om att ni också vet att själva jordklotet är en stor magnet – det är därför kompassnålen alltid pekar åt norr. Nå… den förunderliga atomrymdvågsattraheraren fångar upp dessa rymdvågor. Vi omges alla av jordens magnetvågor, osynliga för ögat. Atomundret rider på dessa vågor, precis som ett fartyg rider på havets vågor. Får jag be om er uppmärksamhet…”
Varenda blick var riktad mot honom när han ställde den kitschiga modellen av en rymdraket på bordsskivan och tog ett steg tillbaka. Den var gjord av valsad plåt och verkade lika oförmögen att flyga som en burk skinka – som den faktiskt liknade en hel del. Varken vingar, propellrar eller jetmotorer trängde igenom dess målade yta. Den vilade på tre gummihjul och från dess nederdel stack det ut två isolerade metalltrådar. De här sladdarna löpte längs den svarta bordsskivan och slutade i en kontrolldosa som mannen som demonstrerade höll i handen. En indikatorlampa, en strömbrytare och ett vridreglage verkade vara de enda kontrollerna.
”Jag slår på strömbrytaren och skickar därmed en ström till vågreceptorerna,” sa han. Strömbrytaren klickade och lampan blinkade med en jämn puls. Sedan vred mannen långsamt på reglaget. ”Våggeneratorn behöver en liten knuff här eftersom vi har att göra med hela jordens dragningskraft…”
Ett unisont ”ahhh” svepte genom publiken när rymdvågsattraheraren darrade till lite och sedan långsamt lyfte från bordet. Mannen tog ett steg bakåt och leksaken steg högre och högre och guppade svagt på de osynliga magnetiska kraftvågorna. Långsamt vreds strömmen ner och den landade åter på bordet.
”Bara $17.95,” sa den unge mannen och placerade en stor prisskylt på bordet. ”För hela setet bestående av atomundret, kontrolldosan, batteri och instruktionsbok…”
När det såg prisskylten skingrades åskådarna och barnen rusade under stoj och stim bort till de elektriska modelltågen. Demonstratörens ord dränktes i oväsendet och följdes av en dyster tystnad. Han lade ner kontrolldosan, gäspade och satte sig på bordskanten. Överste Hawton var den ende som stod kvar.
”Kan du berätta hur den där manicken fungerar?” frågade översten och gick fram. Demonstratören sken upp och tog upp en av sina leksaker.
”Om ni tittar här, herrn…” Han öppnade en lucka med gångjärn högst upp. ”Här ser ni de båda rymdvågsspolarna i varsin ände av skeppet.” Med en penna pekade han ut märkligt formade plastbitar med ett par centimeters diameter som lindats – till synes slumpmässigt – med ett par varv koppartråd. Bortsett från de båda spolarna var modellens innandöme tomt. De båda spolarna hade kopplats ihop och ett par andra sladdar gick ut genom skeppets botten och bort till kontrolldosan. Biff Hawton betraktade skeptiskt både prylen och demonstratören, som fullständigt ignorerade detta tecken på misstro.
”Inuti kontrolldosan sitter batteriet,” sa den unge mannen och öppnade den för att visa ett helt ordinärt ficklampsbatteri. ”Strömmen går genom strömbrytaren och kontrollampan till våggeneratorn…”
”Du menar alltså,” avbröt Biff, ”att när strömmen går från detta femtoncentsbatteri till de där meningslösa spolarna så händer absolut ingenting. Berätta nu vad som verkligen får den att lyfta. Om jag ska punga ut med arton dollar för lite metallskrot så vill jag i alla fall veta vad jag får.”
Demonstratören rodnade. ”Jag är ledsen, herrn,” stammade han. ”Jag försökte inte dölja något. Som andra trolleritrick kan jag inte avslöja detta förrän ni har köpt det.” Han lutade sig fram och viskade förtroligt. ”Vi skulle kunna göra så här. Den här saken är alldeles för dyr och vi har inte lyckats sälja en enda. Chefen sa att jag kan sälja den för tre dollar till den rätte köparen.. Om ni vill köpa den för det priset…”
”Såld, grabben!” sa översten och lade upp tre dollarsedlar på bordet. ”Så mycket kan jag tänka mig att betala oavsett hur den fungerar. Pojkarna där hemma kommer att tycka att det är en kul grej.” Han trummade försiktigt på raketen. ”Nå, vad får den nu att lyfta?”
Demonstratören såg sig oroligt omkring och pekade. ”Trådar!” sa han. ”Eller rättare sagt en svart tråd. Den går från överdelen på modellen, genom en liten ögla i taket och ner till min hand där jag fäst den i min ring. När jag backar så lyfter modellen. Så enkelt är det.”
”Alla goda illusioner är enkla,” grymtade översten och följde den svarta tråden med blicken. ”Så länge man har tillräckligt med grannlåt för att distrahera åskådaren.”
”Om ni inte har ett svart bord går det bra med en svart duk,” sa den unge mannen. ”Och ett dörrhål passar bra för öglan. Se bara till att rummet bakom är mörkt.”
”Nu räcker det, grabben. Jag är inte född i farstun. Jag har varit med förr.”
***
Biff Hawton testade tricket nästa pokerkväll. Alla i gänget var i missilbranschen och de tjoade och jublade är han introducerade demonstrationen.
”Låt mig kopiera diagrammet, Biff. Jag skulle behöva några av de där magnetvågorna i den nya metallfågeln.”
”De där ficklampsbatterierna är billigare än raketbränsle, det här är framtiden!”
Det var bara Teddy Kaner som avslöjade tricket när modellraketen lyfte. Han var amatörtrollkarl och såg tråden direkt. Han höll tyst av professionell artighet och log ironiskt när de övriga tystnade en efter en. Översten var en god underhållare och han hade riggat upp scenen väl. Han övertygade dem nästan om rymdvågsattraheraren innan han var färdig. När modellen hade landat och han hade stängt av kontrolldosan reste de sig alla och trängdes runt bordet.
”En tråd,” ropade en av ingenjörerna nästan med lättnad och de föll alla in i ett förlösande skratt.
”Synd,” sa projektets chefsfysiker. ”Jag som hoppades att lite rymdvågsattraktion kunde lösa våra problem. Låt mig försöka flyga med den.”
”Teddy Kaner först,” kungjorde Biff. ”Han avslöjade det medan alla ni andra lät er luras av det blinkande ljuset, men han hade hyfs nog att inte säga någonting.”
Kaner lät ringen med den svarta tråden glida på fingret och rörde sig bakåt.
”Du måste slå på strömmen först,” sa Biff.
”Jag vet,” log Kaner. ”Men det är en del av illusionen – spelet och vilseledandet. Jag ska prova den kall först så att jag kan få den att röra sig upp och ner jämnt. Sedan kör jag hela programmet.”
Han rörde försiktigt handen bakåt på ett sätt som inte skulle väcka någon uppmärksamhet. Modellen lyfte från bordet – för att direkt dunsa ner i igen.
”Tråden gick av,” sa Kaner.
”Du ryckte i stället för att dra jämnt,” sa Biff och knöt ihop trådändarna. ”Låt mig visa hur det går till.”
Tråden brast igen när Biff försökte, vilket ledde till uppsluppna skratt. Någon nämnde pokerpartiet.
Det var den sista gången som poker nämndes den kvällen. För mycket snart upptäckte de att tråden bara höll när maskinen var påslagen med två och ett halvt volts spänning i de löjliga små spolarna. När strömmen var frånslagen var modellen för tung för att kunna lyftas. Tråden brast varje gång.
***
”Jag tycker fortfarande det är en knäpp idé,” sa den unge mannen. ”Ena veckan demonstrerar vi leksaksskeppen för varenda bortskämd unge inom hundra mils radie. Sedan säljer vi dem för tre dollar när de måste ha kostat minst hundra att tillverka.”
”Men du sålde väl tio av dem till intresserade personer?” frågade den äldre mannen.
”Jag tror det. Jag fick tag på några flygofficerare och en missilöverste häromdagen. Sedan var de en tjänsteman från patentverket. Som tur var kände han inte igen mig. Sedan var det de där båda professorerna från universitetet.”
”Då är det inte längre vårt problem utan deras. Allt vi behöver göra är att luta oss tillbaka och vänta på resultaten.”
”Vilka resultat?” De här människorna var inte intresserade när vi bankade på deras dörrar med faktiska bevis. Vi har fått patent på spolarna och kan bevisa för vem som helst att det uppstår en viktreduktion när de är igång…”
”Visst uppstår det verkligen en viktreduktion, men vi vet fortfarande inte vad som orsakar den. Ingen kan väl vara intresserad av något sådant – en obetydlig viktreduktion i en klumpig modell som inte ens är tillräcklig för att lyfta generatorn. Ingen som forskar på bränsleförbrukning eller lyftteknik kommer att ta sig tid att prata med en galning som tycker sig ha funnit en lucka i Newtons lagar.”
”Och det tror du att de kommer att göra nu?” undrade den unge mannen otåligt.
”Det vet jag att de kommer att göra. Trådens dragkraft har anpassats exakt till modellens vikt. Tråden kommer att brista om du försöker lyfta modellen utan den. Men du kan lyfta modellen efter att en del av dess vikt har reducerats av spolarna. Det kommer att störa dessa herrar. Ingen kommer att be dem att lösa eller att bry sig om problemet. Men det kommer att gnaga på dem eftersom de vet att den här effekten omöjligen kan existera. De kommer direkt att inse att magnetvågsteorin är nonsens. Eller kanske sann? Det vet vi inte. Men de kommer allihop att fundera och grubbla över det. Någon kommer att experimentera hemma i källaren – bara som en hobby förstås – och hitta orsaken till avvikelsen. Och han eller någon annan kommer att lista ut vad som får spolarna att fungera. De kanske till och med kommer på något sätt att förbättra dem!”
”Och vi har patenten…”
”Just det. Deras forskning kommer att föra dem bort från konventionella raketmotorer till ett forskningsfält som möjliggör rymdfärder på allvar.”
”Och när det blir dags för tillverkning kommer de att göra oss rika,” sa den unge mannen cyniskt.
”Vi kommer alla att bli rika, grabben,” sa den äldre mannen och klappade honom på axeln. ”Om tio år kommer världen inte att vara sig lik.”
Originalets titel: Toy Shop publicerad i Analog april 1962
Översättning: Anders P. Nilsson (2012)
Originaltexten kan du bland annat hitta på Project Gutenberg
2 B R 0 2 B
Har du problem? Lyft bara telefonluren.
Det löser alla problem – på samma sätt!
Allting var helt perfekt.
Det fanns inga fängelser, ingen slum, inga sinnessjukhus, inga krymplingar, ingen fattigdom, inga krig.
Alla sjukdomar var utrotade. Även åldrandet.
Döden, med undantag för olycksfall, var ett frivilligt äventyr.
Befolkningen i USA hade stabiliserats på fyrtio miljoner själar.
En klar morgon på Chicagos födsloklinik väntade Edward K. Wehling Jr. på att hans hustru skulle föda. Han var den enda mannen i väntrummet. Det föddes inte många barn nuförtiden.
Wehling var femtiosex, blott en ungdom i en befolkning vars genomsnittsålder var hundratjugonio.
Röntgen hade visat att hans hustru väntade trillingar. De skulle bli hans första barn.
Unge Wehling satt hopkrupen i sin stol med huvudet lutat mot handen. Han var så ovårdad, så stilla och färglös att han var näst intill osynlig. Hans kamouflage var perfekt eftersom även väntrummet var smutsigt och stökigt. Stolar och askfat hade lyfts ut från väggarna. Golvet var täckt av skyddspapp och fläckiga trasor.
Rummet höll på att målas om. Det skulle få ett konstverk till minne av en man som valt att dö.
En bitter gammal man på cirka tvåhundra år satt på en trappstege och färglade en väggmålning han inte tyckte om. På den tiden då det fortfarande var möjligt att se hur människor åldrades hade man gissat att han var runt trettiofem. Åldrandet hade hunnit påverka honom en del innan man upptäckte botemedlet.
Väggmålningen han var sysselsatt med föreställde en mycket välordnad trädgård. Män och kvinnor klädda i vitt, doktorer och sköterskor, påtade i jorden, planterade skott, sprejade insekter, spred ut gödsel.
Män och kvinnor i lila uniformer drog upp ogräs, klippte ner vissna plantor, räfsade torra löv, bar trädgårdsavfall till avfallsugnen.
Aldrig, aldrig, aldrig – inte ens i medeltidens Holland eller det forna Japan – hade en trädgård varit så välordnad, så välskött. Varje växt hade precis tillräckligt med mull, ljus, vatten och näring.
Ett sjukvårdsbiträde kom gående längs korridoren och nynnade på en populär sång:
Om mina kyssar är för infantila,
Då ska jag göra så här:
Jag ska träffa en flicka i lila,
För att undanröja besvär.
När du ratar min kärlek så het,
Är det dags för mig att ta sats
Och lämna vår fina planet,
Så ett älskat barn kan få plats.
Sjukvårdsbiträdet betraktade väggmålningen och väggmålaren. ”Den ser så verklig ut,” sa han. ”Jag kan nästan föreställa mig att jag står mitt i den.”
”Vad får dig att tro att du inte står där?” sa målaren. Han log hånfullt. ”Den heter ’Livets lyckliga trädgård’, vet du.”
”Det ser verkligen ut som Doktor Hitz,” sa sjukvårdsbiträdet.
***
Han pratade om en av de manliga figurerna i vitt, vars huvud var ett porträtt av Dr. Benjamin Hitz, sjukhusets chefsläkare. Hitz var en bländande vacker man.
”Det finns många ansikten kvar att fylla i,” sa sjukvårdsbiträdet. Han menade att ansiktena till många av figurerna fortfarande var tomma. Alla tomrum skulle fyllas med porträtt av betydande personer från antingen sjukvårdspersonalen eller Chicagoavdelningen av Federala avslutningsbyrån.
”Måste vara trevligt att måla en bild som verkligen föreställer något,” sa sjukvårdsbiträdet.
Målarens ansikte hårdnade av förakt. ”Tror du verkligen att jag är stolt över den här hötorgskonsten?” sa han. ”Tror du på allvar att det är så här jag tycker att livet ser ut?”
”Hur tycker du att livet ser ut då?” undrade sjukvårdsbiträdet.
Målaren gjorde en gest mot en fläckig trasa på golvet. ”Det där är en bra bild av livet,” sa han. ”Rama in den så har du en fan så mycket ärligare bild än den här.”
”Du är allt en dystergök, inte sant?” sa sjukvårdsbiträdet.
”Är det ett brott?” sa målaren.
Sjukvårdbiträdet ryckte på axlarna. ”Om du inte trivs här, farfar—” sa han och han avslutade sin tankegång med det fyndiga telefonnummer som människor som inte ville leva skulle ringa. Nollan i telefonnumret uttalade han ’naught’.
Numret var: ”2 B R 0 2 B.” **
Det var numret till en institution med många smeknamn, till exempel: ”Automaten”, ”Fågellandet”, ”Konservfabriken”, ”Kattlådan”, ”Avlusaren”, ”Bekvämlighetsinrättningen”, ”Farväl, morsan”, ”Glada busen”, ”Kyss-mig-fort”, ”Lycko-Per”, ”Parasitdödaren”, ”Cocktailmixern”, ”Gråt-ej-mer” och ”Farväl till all oro”.
”To be or not to be” var numret till de offentliga gaskamrarna på Federala avslutningsbyrån.
***
Målaren pekade finger åt sjukvårdsbiträdet. ”När jag bestämmer mig för att det är dags ge mig av,” sa han, ”så kommer det inte att bli med Parasitdödaren.”
”Ah, är du en sådan som föredrar gör-det-själv?” sa sjukvårdsbiträdet. ”Det blir ofta stökigt, farfar. Varför tänker du inte lite på dem som måste städa upp efter dig?”
Med en obscen gest uttryckte målaren sin avsaknad av omtanke för de efterlevandes vedermödor. ”Världen skulle må bra av att vara betydligt stökigare, om du frågar mig,” sa han.
Sjukvårdsbiträdet skrattade och gick vidare.
Wehling, den väntande fadern, mumlade något utan att höja blicken. Sedan blev han tyst igen.
En grovhuggen och omfångsrik kvinna spatserade in i väntrummet på stilettklackar. Hennes skor, strumpor, rock, väska och hätta var alla lila, samma lila som målaren kallade ”färgen på domedagens druvor”.
Medaljongen på hennes musettväska visade att hon tillhörde serviceavdelningen på Federala avslutningsbyrån. Den föreställde en örn på ett vändkors.
Kvinnan hade mycket ansiktshår – faktiskt en liten mustasch. Ett märkligt kännetecken för gaskammarvärdinnor var att de, oavsett hur vackra och feminina de var när de rekryterades, alla fick mustasch inom fem år eller så.
”År det här jag ska vara?” frågade hon målaren.
”Det beror helt på vilket ärende ni har,” sa han. ”Ni ska väl inte ha barn, eller?”
”De sa till mig att jag skulle stå modell för någon bild,” sa hon. ”Jag heter Leora Duncan.” Hon väntade.
”Och du fimpar folk,” sa han.
”Vad?” sa hon.
”Glöm det,” sa han.
”Det var minsann en vacker bild,” sa hon. ”Ser precis ut som himlen eller något.”
”Eller något,” sa målaren. Han tog upp en lista ur rockfickan. ”Duncan, Duncan, Duncan,” sa han medan han studerade listan. ”Ja – här är ni. Ni ska få ynnesten att förevigas. Hittar ni någon ansiktslös kropp som ni vill sätta ert huvud på? Det finns några fina kvar att välja mellan.”
Hon studerade väggmålningen osäkert. ”Jisses,” sa hon, ”de verkar alla lika bra. Jag kan ingenting om konst.”
”En kropp är en kropp, inte sant?” sa han. ”Nåväl. Som en mästare i de sköna konsterna rekommenderar jag den här kroppen.” Han pekade på en ansiktslös kvinnlig figur som bar torra kvistar till avfallsugnen.
”Jo,” sa Leora Duncan, ”men det är väl mer en undanröjare, eller hur? Jag är ju på serviceavdelningen. Jag undanröjer inte.”
Målaren klappade händerna av låtsad förtjusning. ”Du säger att du inte kan något om konst, men i nästa andetag visar du att du kan mer än jag! Givetvis är kvistbärerskan fel för en värdinna. En knipsare, en trädansare – det passar bättre till er befattning.” Han pekade på en figur i lila som sågade av en död gren på ett äppelträd. ”Den där då?” sa han. ”Kan hon passa?”
”Milde himmel--,” sa hon och rodnade underdånigt—”det… det skulle placera mig precis intill Dr. Hitz.”
”Och det är opassande?” sa han.
”Herre gud, nej!” sa hon. ”Det… det är bara en sådan ära.”
”Ah, du beundrar honom, eller hur?” sa han.
”Vem ser inte upp till honom?” sa hon och beundrade Hitz porträtt. Det var ett porträtt som föreställde en solbränd, vithårig, allsmäktig Zeus, tvåhundrafyrtio år gammal. ”Vem beundrar inte honom?” sa hon igen. ”Det var han som startade upp den allra första gaskammaren i Chicago.”
”Inget skulle glädja mig mer,” sa målaren, ”än att placera dig vid hans sida för eviga tider. Att såga av en gren – är det mer passande?”
”På sätt och vis är det väl det jag gör,” sa hon. Hon var mycket tystlåten med vad hon gjorde. Hon fick människor att ha det bekvämt medan hon dödade dem.
***
Och medan Leora Duncan poserade för sitt porträtt stormade självaste Dr. Hitz in i väntrummet. Han var över två meter lång och utstrålade auktoritet, framgång och livsglädje.
”Men fröken Duncan! Fröken Duncan!” sa han med en skämtsam ton. ”Vad gör ni här?” sa han. ”Det är inte här människor lämnar den här världen. Det är här de anländer!”
”Vi ska vara med på samma bild,” sa hon blygt.
”Bra!” sa Dr. Hitz hjärtligt. ”Och ni måste hålla med om att det är en fin bild?”
”Jag är verkligen hedrad att vara med på samma bild som ni,” sa hon.
”Inte då,” sa han, ”Det är jag som ska känna mig hedrad att få vara med på samma bild som ni. Utan kvinnor som ni skulle inte denna fantastiska värld vara möjlig.”
Han nickade mot henne och fortsatte mot dörren till förlossningssalen. ”Gissa vad som precis har kommit till världen,” sa han.
”Det kan jag inte,” sa hon.
”Trillingar!” sa han.
”Trillingar!” sa hon. Hennes utrop berodde på de juridiska följderna av en trillingfödsel.
Lagen stadgade att ingen nyfödd fick överleva om inte föräldrarna kunde hitta någon som var villig att dö. För trillingar, om alla skulle få behålla livet, fordrades tre frivilliga.
”Har föräldrarna tre frivilliga?” frågade Leora Duncan.
”Sist jag hörde,” sa Dr. Hitz, ”hade de en och försökte hitta två till.”
”Jag tror inte att de klarade det,” sa hon. ”Ingen har anmält tre till oss. Inget förutom singlar fram till idag, om inte någon har anmält sig efter jag lämnade avdelningen. Hur var namnet?”
”Wehling,” sa den väntande fadern och satte sig upp med rödgråtna ögon. ”Edward K. Wehling, Jr. är namnet på den lycklige blivande fadern.”
Han sträckte upp sin högra hand, stirrade in i väggen och skrockade hest. ”Närvarande,” sa han.
”Åh, herr Wehling,” sa Dr. Hitz. ”Jag såg er inte.”
”Den osynlige mannen,” sa Wehling.
”De ringde just och berättade att era trillingar har fötts,” sa Dr. Hitz. ”De mår bra allihop, och modern också. Jag är just på väg för att besöka dem.”
”Hurra,” sa Wehling med tom röst.
”Ni låter inte så lycklig,” sa Dr. Hitz.
”Vilken man i mina skor skulle inte vara lycklig?” sa Wehling. Han gjorde en bekymmersfri gest med handen. ”Allt jag behöver göra är att välja ut vilken av trillingarna som ska få leva, lämna av min morfar på ”Glada busen” och återkomma med kvittot.”
***
Dr. Hitz lutade sig strängt över Wehling. ”Tror ni inte på befolkningskontroll, herr Wehling?” sa han.
”Jag tycker det är prima,” svarade Wehling stramt.
”Skulle ni vilja att vi återgick till den gamla goda tiden när jordens befolkning var tjugo miljarder – och snart skulle bli fyrtio miljarder, sedan åttio miljarder och sedan hundrasextio miljarder? Vet ni vad stenfruktsförband är, herr Wehlig?” sa Hitz.
”Nä,” sa Wehling surmulet.
”Ett stenfruktsförband, herr Wehling, är ett av de små knappnålshuvudena, ett av de små saftiga kornen på ett björnbär,” sa Dr. Hitz. ”Utan befolkningskontroll hade människor varit lika packade på jordens yta som stenfruktsförband på ett björnbär! Tänk på det!”
Wehling fortsatte att stirra in i väggen.
”År 2000,” sa Dr. Hitz, ”innan vi vetenskapsmän gick in och såg till att det stiftades nya lagar, fanns det inte tillräckligt med dricksvatten åt alla och ingenting att äta förutom sjögräs – och människor hävdade fortfarande sin rätt att föröka sig som kaniner. Och sin rätt, om det var möjligt, att leva för evigt.”
”Jag vill behålla mina barn,” sa Wehling tyst. ”Jag vill behålla alla tre.”
”Självklart vill ni det,” sa Dr. Hitz. ”Det är bara mänskligt.”
”Jag vill inte heller att min morfar ska dö,” sa Wehling.
”Det är ingen som tycker det är speciellt roligt att köra en nära släkting till Kattlådan,” sa Dr. Hitz med mild och medlidsam röst.
”Jag önskar att folk kunde sluta kalla den för det,” sa Leora Duncan.
”Vad?” sa Dr. Hitz.
”Jag önskar att folk kunde sluta att kalla den ’Kattlådan’ och sådana saker,” sa hon. ”Det ger människor en felaktig bild.”
”Ni har absolut rätt,” sa Dr. Hitz. ”Förlåt mig.” Han rättade sig själv och gav de offentliga gaskamrarna sitt rätt namn, ett namn ingen använde i dagligt tal. ”Jag borde ha sagt ’Etiska självmordsinrättningen’,” sa han.
”Det låter mycket bättre,” sa Leora Duncan.
”Det där barnet – det ni bestämmer er för att behålla, herr Wehling,” sa Dr. Hitz. ”Han eller hon kommer att leva på en lycklig, rymlig, ren och rik planet, tack vare befolkningskontrollen. I en trädgård som liknar den på väggmålningen där.” Han skakade på huvudet. ”För tvåhundra år sedan, när jag var ung, var jorden ett sådant helvete att ingen trodde vi skulle klara oss i tjugo år till. Nu har vi århundraden av fred och överflöd framför oss så långt vår fantasi behagar färdas.”
Han log ett strålande leende.
Leendet dog bort när han såg att Wehling hade dragit en revolver.
Wehling sköt ihjäl Dr. Hitz. ”Nu finns det plats för en till – en stor en,” sa han.
Och sedan sköt han Leora Duncan. ”Det är bara döden,” sa han till henne medan hon föll. ”Så! Nu finns det plats för två.”
Och sedan sköt han sig själv, så att alla hans barn skulle få plats.
Ingen kom springande. Ingen hade hört skotten tycktes det.
Målaren satt högst upp på sin trappstege och betraktade filosofiskt den sorgliga scenen.
***
Målaren funderade på det sorgliga mysterium där livet kräver att bli fött och när det väl fötts kräver att bli fruktbart… att föröka sig och att leva så länge som möjligt – att göra allt detta på en mycket liten planet som måste bestå för evigt.
De enda svar målaren kunde finna var hemska. Till och med hemskare än Kattlådan, Glada busen, Bekvämlighetsinrättningen. Han tänkte på krig. Han tänkte på pest. Han tänkte på svält.
Han visste att han aldrig skulle måla igen. Han lät sin pensel falla ner på skyddspappen. Just då beslutade han sig för att han också fått nog av livet i ’Livets lyckliga trädgård’, och han klättrade långsamt nerför stegen.
Han plockade upp Wehlings pistol och han tänkte verkligen skjuta sig själv.
Men han saknade modet.
Då såg han telefonhytten i ett av rummets hörn. Han gick dit och slog det välbekanta numret: ”2 B R 0 2 B.”
”Federala avslutningsbyrån,” hördes den varma värdinnerösten.
”Hur snart kan jag få en tid?” frågade han försiktigt.
”Vi skulle nog kunna hitta en tid åt er sent i eftermiddag, herrn,” sa hon. ”Kanske till och med tidigare om vi får in ett återbud.”
”Bra,” sa målaren, ”hitta en tid så snart som möjligt åt mig.” Och han bokstaverade sitt namn för henne.
”Tack, herrn,” sa värdinnan. ”Er stad tackar er; ert land tackar er, er planet tackar er. Men den djupaste tacksamheten kommer från de framtida generationerna.
** Numret kan uttalas ’To be or not to be’ , ett citat ur Hamlet av William Shakespeare. Den svenska översättningen är oftast ’Att vara eller inte vara’. Övers. anm.
Originalets titel: 2 B R 0 2 B publicerad i Worlds of If januari 1962
Översättning: Anders P. Nilsson (2012)
Originaltexten kan du bland annat hitta på Project Gutenberg
Jag är också främling här
av Mack Reynolds
Man kan inte vara nog försiktig när man träffar människor i Tangier. De är alla knäppa på ett eller annat sätt. Jag? Jag är också främling här.
Bild från nasa.gov
Place de France är stadens nav. Den markerar slutet på Boulevard Pasteur, huvudgatan i den västerländska delen av staden, och början på Rue de la Liberté, som leder ner till Grand Socco och medinakvarteren. På tre minuter kan du promenera från det ultramoderna, kaliforniska Place de France till en stad som för tankarna till Harun al-Rashids Baghdad.
Tangier är verkligen en stad att räkna med.
Imponerande trottoarkaféer tar tre av hörnen på Place de France i besittning. Café de Paris som serverar stadens bästa fatöl får alla de bästa besökarna och de har tre skoputsarpojkar knutna till etablissemanget. Du kan spendera söndagsmorgnarna med att läsa Parisupplagan av New York Herald Tribune samtidigt som du får skorna putsade så att man kan spegla sig i dem för det facila priset av trettio marockanska franc - fem cent med dagens växelkurs.
När tidningen är färdigläst kan du bara sitta och smutta på din espresso och betrakta folkvimlet.
Tangier är kanske världens mest kosmopolitiska stad. Man ser berber, rifer, araber och blåmän, och ibland någon senegales, alla i sina traditionella kläder. I europeiska kläder ser man japaner och kineser, hinduer och turkar, människor från mellanöstern och filipiner, nordamerikaner och sydamerikaner, och självklart även européer – från båda sidor av järnridån.
I Tangier hittar man de verkligt fattiga och de verkligt rika. De fattigaste kommer att försöka sälja allt från skoputsning till sina ljusbruna kroppar, och de rikaste kommer att undvika din blick av rädsla att du vill sälja något till dem.
Trots den senaste tidens händelser erbjuder staden fortfarande unika möjligheter. Följaktligen inkluderar den bofasta befolkningen smugglare och svartabörshajar, människor på flykt från rättvisan och internationella bedragare, agenter och dubbelagenter, homosexuella, nymfomaner, alkoholister, narkomaner, flyktingar, före detta kungligheter och subversiva element av alla de slag. De lokala lagarna begränsar inte deras förehavanden.
Det är som sagt en stad att räkna med.
***
Jag tittade upp från min Herald Tribune och sa: ”Hej, Paul. Något på gång?”
Han sjönk ner i stolen mittemot mig och försökte fånga kyparens uppmärksamhet. Alla borden var fullsatta och eftersom han kände igen mig tog han för givet att han kunde slå sig ner. Det var oftast så det gick till på Café de Paris. Det var inget ställe man gick till för att vara ensam.
Paul sa: ”Hur är det med dig, Rupert? Jag har inte sett dig på en evighet.”
Kyparen anlände och Paul beställde ett glas öl. Paul var en lättsam och blek liten man. Jag hade en vag aning om att han kom från Liverpool och sysslade med export.
”Vad står det i tidningen?” frågade han likgiltigt.
”Pogo och Albert ska duellera,” berättade jag. ”Ryssarna har skickat upp ännu en obemannad satellit.”
”Jaså? Hur stor?”
”Åtskilligt större än något vi amerikaner har skickat upp.”
Ölen kom in och såg god ut så jag beställde också ett glas.
Paul sa: ”Vad hände egentligen med de där märkliga flygande tefaten?”
”Vilka flygande tefat?”
En fransyska passerade med en pudel med så hårt klippt päls att den såg rakad ut. Hon hade på sig de senaste modekläderna från Paris. Varenda por på hennes hud var perfekt.
”Du vet sådana som alla människor tyckte sig se för ett par år sedan. Det är synd att vi inte hade några satelliter uppe då. De kanske hade kunnat se dem.”
”Kanske det,” sa jag.
Vi satt tysta en stund och jag började undra om jag kunde fortsätta läsa min tidning utan att göra honom stött. Jag kände inte Paul så väl, men å andra sidan är det väldigt sällsynt att man lär känna någon väl i Tangier. När man spelar kort är man mycket mån om att dölja sin hand väl.
***
Min öl kom tillsammans med en talrik tapas till oss båda. Tapas på Café de Paris brukar bestå av potatissallad, ett par ansjovisar, oliver och möjligen lite ost. En gratis lunch brukade de kalla det i Staterna.
Bara för att ha något att säga sa jag: ”Varifrån tror du de kom?” Och när han såg oförstående ut tillade jag: ”De flygande tefaten.”
Han flinade. ”Från Mars eller Venus, eller någon annanstans.”
”Ummmm,” sa jag. ”Synd att inget har kraschat, eller landat på Yales fotbollsarena och sagt Ta mig till er hejaklacksledare, eller något.”
Paul gäspade och sa: ”Det är det som är problemet med alla dessa galna förklaringar. Om de nu var utomjordingar, varför tillkännagav de inte vem de var?”
Jag åt en bit potatis. Den hade friterats i härsken olivolja.
Jag sa: ”Det kan finnas många svar till det. Vi skulle säkert kunna fundera ut ett par tre som vore tänkbara.”
Paul verkade föga intresserad. ”Som vadå?”
”Nå, tänk dig att det finns en galaktisk federation av civiliserade världar. Men de har vissa inträdeskrav. Man kan inte bli medlem förrän man utvecklat rymdfärder till exempel. Då blir du inbjuden till klubben. Under tiden skickar de agenter för att hålla ett öga på hur det går för oss.”
Paul flinade åt mig. ”Du läser samma skräplitteratur som jag hör jag.”
En morisk flicka passerade klädd i en välskräddad grå jellaba, europeiska högklackade skor och en rosaaktig slöja som var så genomskinlig att man kunde se att hon hade läppstift. Mörka ögon över en slöjkant kan vara mycket utmanande. Vi följde henne båda med blicken.
Jag sa: ”Här kommer en förklaring till. Tänk dig att du har utvecklat en avancerad civilisation på Mars exempelvis.”
”Inte Mars. Ingen luft och alltför jäkla torrt för att man ska kunna leva där.”
”Avbryt mig inte, är du snäll,” sa jag med skämtsamt allvar. ”Det rör sig om en urgammal civilisation och när planeten började förlora sin luft och sitt vatten flyttade de under jorden. De bedriver hydroponiskt jordbruk och så vidare, återanvänder sin luft och sitt vatten. Kommer vi inte att göra likadant om ett par miljoner år om jorden skulle förlora sin luft och sitt vatten?”
”Jag antar det,” sa han. ”Man vad gör de här?”
”De observerar hur mänskligheten upplever en vetenskaplig explosion, en industriell explosion, en befolkningsexplosion. En explosion kort sagt. Vilken dag som helst kommer vi att ha vettiga rymdskepp. Under tiden har vi utvecklat vätebomben, och så som vi slår på trumman på båda sidor om järnridån verkar vi inte hysa några dubier att använda den, om vi inte riskerade ett motanfall.”
Paul sa: ”Jag fattar. Så de är rädda och håller ett vakande öga över oss. Det är gammal skåpmat. Jag har läst den berättelsen många gånger i olika tappningar.”
Jag ryckte på axlarna. ”Det är i alla fall en möjlighet.”
”Jag har en bättre förklaring. Vad tycker du om den här? Det finns utomjordiskt liv som ligger långt före oss. Deras civilisation är så gammal att de inte längre har några källor som visar hur den en gång började. De är långt bortom krig och depressioner och revolutioner och makthunger och annat som ställer till det för oss på jorden. De studerar oss, fattar du? Och en del av dem är betagna av jorden, speciellt så som den ser ut idag med alla problem. Saker och ting utvecklas så fort att vi inte har en aning om vart vi är på väg och hur vi ska ta oss dit.”
***
Jag avslutade min öl och klappade mina händer för att fånga Mouleys uppmärksamhet. ”Vad menar du med vart vi är på väg?”
”Nå, hälften av världens länder försöker att bygga upp sin industri, modernisera, hinna ikapp de avancerade länderna. Se på Egypten, och Israel, och Indien och Kina, och Jugoslavien och Brasilien, och alla de övriga. De försöker kravla sig upp till samma nivå som de utvecklade länderna, och alla använder de olika metoder för att nå dit. Men om du betraktar de utvecklade länderna så har de problem upp till halsen. Ungdomsgäng, ökande brottslighet och allt fler självmord, dårhusen fulla, arbetslöshet, krigshot. De spenderar hellre sina pengar på vapen än på skolor. Vilken jävla röra. En besökare från Mars hade säkert blivit fascinerad.”
Mouley kom hasande i sina filttofflor och vi beställde varsin sejdel öl.
Paul sa allvarligt: ”Vet du, det finns bara en hake i sådana här resonemang. Varje gång man tycker sig ha listat ut hur det ligger till så slår man huvudet i en tegelvägg. Var är de, dessa betraktare, eller forskare, eller spioner eller vad de nu kan tänkas vara? Förr eller senare skulle vi få tag på en av dem, Scotland Yard, eller FBI, eller den ryska hemliga polisen, eller franska Sûreté, eller Interpol. Den här världen är så genomsyrad av poliser, spioner och säkerhetsagenter att en utomjording förr eller senare skulle avslöja sig, oavsett hur vältränad han kan tänkas vara. Förr eller senare skulle han försäga sig och då skulle de lägga vantarna på honom.”
Jag skakade på huvudet. ”Inte nödvändigtvis. Första gången jag tänkte i de här banorna föreföll det logiskt att en sådan utomjording skulle ha London eller New York som bas. En plats med tillgång till bibliotek för att göra efterforskningar, tillgång till dagstidningar och tidskrifter. Befinna sig mitt i centrum. Men nu tror jag inte det. Jag tror han skulle befinna sig just här i Tangier.”
”Varför Tangier?”
”Det är den enda staden där allt är tillåtet. Ingen bryr sig om vem man är eller vad man har för sig. Jag har exempelvis känt dig i drygt ett år och jag har inte den blekast aning om hur du förtjänar ditt uppehälle.”
”Det stämmer,” medgav Paul. ”I den här staden frågar man sällan en man varifrån han kommer. Han kan vara britt, vitryss, bask eller sikh och ingen bryr sig. Var kommer du ifrån, Rupert?”
”Kalifornien,” svarade jag.
”Nej, det gör du inte,” flinade han.
Jag blev förbluffad. ”Vad menar du?”
”Jag kände hur du försökte göra intrång i min hjärna för ett par minuter sedan när jag pratade om Scotland Yard och FBI och möjligheterna att avslöja en utomjording. Telepati är inte något humanoider behärskar. Om de gjorde det skulle ditt jobb – och mitt – bli avsevärt mycket svårare. Är det inte dags att inse att vi, de mänskliga kropparna till trots, inte är människor. Varifrån är du egentligen, Rupert?"
”Alderbaran,” sa jag. ”Och du?”
”Deneb,” svarade han kort.
Vi skrattade och beställde en öl till.
”Vad gör du på jorden?” frågade jag honom.
”Efterforskningar för ett köttkonsortium. Vi lever på proteiner. Människokött anses vara en delikatess. Och du då?”
”Jag är på jakt efter en plats för äventyrsturism. Mitt jobb är att besöka primitiva kulturer och försöka sätta igång stamkonflikter eller internationella konflikter – allt beroende på hur avancerade de är. Sedan kommer våra turister med skydd av energisköldar och avnjuter spektaklet.”
Paul rynkade på pannan. ”Ett sådant nöje kan förstöra en faslig massa gott kött.”
Originalets titel: I’m a Stranger Here Myself publicerad i Amazing Stories december 1960
Översättning: Anders P. Nilsson (2012)
Originaltexten kan du bland annat hitta på Project Gutenberg
Vad håller han på med där inne egentligen?
Detta förbryllade professorn och marsianen verkade bli bekymrad – åtminstone pekade hans mungipor uppåt – han hade tidigare förklarat att marsianers mungipor pekade nedåt när de log – och han upprepade: ”Skulle ni kunna visa var den är någonstans?”
På många sätt var han förvånansvärt mänsklig, men hans hud var så lik den mörka klädseln på professorns fåtölj att den kritstrecksrandiga kostym han med glädje lånat tedde sig som ett tillfälligt avbrott mellan stolen och marsianen.
Professorns hustru, som alltid var en uppmärksam värdinna, kom till sin mans undsättning genom att snabbt säga: ”Uppför trappan, längst ner i korridoren, sista dörren.”
Marsianens mungipor vände sig glatt nedåt och han sa, ”Tack så mycket,” och gick iväg.
Plötsligt förstod professorn. Han hann ifatt sin gäst vid trappans fot.
”Jag ska visa vägen,” sa han.
”Det behövs inte, jag kan hitta den själv,” försäkrade marsianen.
Någonting ganska beslutsamt i marsianens tonläge fick professorn att avstå, och när han iakttagit hur marsianen vaggade uppför trappan med en näst intill hypnotisk gång återvände han till sin hustru och sa förundrat: ”Vem skulle ha kunnat tro det? Milde himmel! Lika strikta funktionella tabun som våra egna.”
”Jag är glad att det finns besökare som fortfarande har hyfs nog att följa dem,” sa hans hustru torrt.
”Men den här kommer från Mars, älskling, och att få belägg för att han liknar oss på det här området är lika revolutionerande som upptäckten att vatten är bränt väte. När jag tänker på att jag snart kommer att föra in hans utsaga i min tvärkulturella matris…”
Professorns rapsodi var fortfarande lika entusiastiskt när hans lille son kom inrusande.
”Pappa, marsianen är i badrummet!”
”Tyst, vännen. Tänk på hur du uppför dig.”
”Det är fullständigt naturligt, älskling, att pojken lägger märke till det och blir uppspelt. Ja, min son, marsianen är inte så olik oss.”
”O, självklart,” sa professorns fru med lite bitterhet i rösten. ”Jag tror säkert inte att hans turkosa hy kommer att väcka något uppseende när du tar med honom till fakulteten. De kommer bara att tro att han har haft en sen kväll på krogen och att han har den lilla elefantsnabeln för att lukta sig till en tjänst som professorsassistent.
”Skärp dig, älskling! Han tycker säkert att våra näsor är obehagligt korta och stela.”
”Hur som helst, pappa, så är han i badrummet. Jag följde efter honom när han snirklade sig upp för trappan.”
”Det borde du inte ha gjort, min son. Han är på en främmande planet och kan bli nervös om han upplever att han blir övervakad. Vi måste vara så tillmötesgående vi någonsin kan. Milde himmel, jag ser verkligen fram emot att få diskutera de här iakttagelserna med Ackerly-Ramsbottom! När jag betänker hur mycket större betydelse ett sådant här möte har för en antropolog än till och med för en fysiker eller astronom…”
Han höll fortfarande på med sin andra rapsodi när han blev avbruten av ännu en entré i hög fart. Det var professorns ystra dotter.
”Mamma, pappa, marsianen—”
”Tyst, älskling. Vi vet.”
Professorns ystra dotter intog åter sin ungdomliga hållning, vilken var synnerligen ungdomlig. ”Han är faktiskt där inne fortfarande,” sa hon. ”Jag kände precis på dörren och den var låst.”
”Det är jag glad för!” sa professorn och hans fru tillade: ”Ja, man kan inte vara säker…” och kom plötsligt på sig själv. ”Men älskling! Så kan man inte uppföra sig.”
”Jag trodde att han kommit ner igen för länge sedan,” förklarade dottern. ”Han har varit där inne väldigt länge. Det måste ha varit en halvtimme sedan jag såg honom kränga uppför trappan med herr Näsvis här i hasorna.” Den ystra professorsdottern tog ett par danssteg för att visa hur hon menade.
När professorn tittade på sitt armbandsur såg han besvärad ut. ”Milde himmel, han tar då verkligen tid på sig! Men vi vet ju egentligen inte hur lång tid marsianer behöver…”
”Jag lyssnade lite, pappa,” sa hans son. ”Han spolade mycket med vattnet.”
”Spolade med vattnet? Vi vet att Mars har ont om vatten. Obegränsad tillgång på vatten kanske blev för mycket för honom… Men han verkade ha anpassat sig så väl.”
Sedan talade hans fru och gav luft åt alla deras tankar. Hennes syn på tillvaron gav hennes röst en naturlig begravningsklang.
”Vad håller han på med där inne egentligen?”
Tjugo minuter och minst lika många fantasirika förslag senare sneglade professorn på sin klocka igen och tog mod till sig. Han vinkade sin familj åt sidan och smög på tå uppför trappan och ner i korridoren.
Han stannade bara till en gång och mumlade för sig själv: ”Vid gud, jag önskar att Fenchurch eller von Gottschalk var här. De är en aning bättre än jag på interkulturella överenskommelser, speciellt när det gäller tabun och förolämpningar…
Hans familj följde honom i hälarna.
Professorn stannade framför badrumsdörren. Det var tyst som i graven.
Han lyssnade i en minut och knackade därefter försiktigt – handen skakade så mycket att han var tvungen att stödja den genom att gripa tag i sin egen handled. Ett tyst plaskande hördes men i övrigt inte ett ljud.
En minut gick. Professorn knackade igen. Ingen respons alls. Han prövade varsamt att vrida dörrvredet. Dörren var fortfarande låst.
När de hade retirerat till trappan var det professorns hustru som tog till orda. Den här gången fanns det subtila nyanser av skräck i hennes röst.
”Vad håller han på med där inne egentligen?”
”Han kanske är död eller döende,” föreslog professorns ystra dotter hurtigt. ”Vi kanske skulle ringa brandkåren som de gjorde för gamla fru Frisbee.”
Professorn ryckte till. ”Du har tyvärr inte insett vidden av tänkbara komplikationer, min vän,” sa han milt. ”Ingen förutom vi vet att marsianen är på jorden. Ingen har ens den blekaste aning om att interplanetära resor är möjliga. Vad vi än gör måste vi göra det på egen hand. Men att bryta sig in till en varelse som håller på att… som utför en primär, privat handling… det strider mot grundläggande antropologiska rutiner. Inte desto mindre – ”
”Att dö är en primär handling,” sa hans dotter torrt.
”Det är rituella bad före massmord också,” tillade hans fru.
”Snälla ni! Vi har, som jag nyss försökte säga, ändå en moralisk plikt att undsätta honom om han, som ni alla så klokt har föreslagit, exempelvis fallit offer för en bakterie eller ett virus eller, än troligare, drabbats av oförutsedda komplikationer av jordens större gravitation.”
”Vet du vad, pappa – jag kan kika in genom badrumsfönstret för att se vad han håller på med. Allt jag behöver göra är att krypa ut genom mitt sovrumsfönster och klättra en liten bit längs stupröret. Det är en baggis.”
Professorns fråga som började med ”Hur vet du…” dog bort och han vägrade lägga märke till att hans dotter mimade tyst till sin bror. Han kastade en blick på sin hustrus sardoniskt sansade ansiktsuttryck, övervägde på nytt brandkåren och andra myndigheter för att till slut gripa det halmstrå som erbjudits honom.
Tio minuter senare hjälpte han sin son tillbaka in genom sovrumsfönstret.
”Jisses, pappa. Jag såg honom knappt. Det var därför det tog så lång tid. Men, pappa, se inte så rädd ut. Han är kvar därinne, det är jag säker på. Det är bara det att badkaret är precis nedanför fönstret så det är svårt att se.”
”Badar marsianen?”
”Japp. Har fyllt det ända upp till kanten så att bara snabeln sticker upp. Din kostym hängde på dörren, pappa.”
Det enda ord professorns fru sa var som en själaringning.
”Drunknat!”
”Nej, mamma, jag tror inte det. Hans näsborrar öppnade och stängde sig regelbundet.”
”Han kanske kan byta form,” sa professorns ystra dotter som såg det hela som en ond saga. ”Han kanske mjuknar i vatten och tunnas ut så att han blir som en ål och beger sig ner i avloppet. Skulle det inte vara kul om han tog sig under gatan och kröp upp i President Rexfords eller Fru President Rexfords badkar eller kanske dök upp mitt i ett av Janey ”åh-jag-är-så-sexig” Rexfords bubbelbad.”
”Snälla ni.” Professorn lade ena handen mot pannan och behöll den där samtidigt som han stöttade upp armbågen med den andra.
”Nå, har du funderat ut något?” frågade professorns fru efter en stund. ”Vad ska du göra?”
Professorn släppte ner handen, blinkade hårt och tog ett djupt andetag.
”Telegrafera Fenchurch och Ackerly-Ramsbottom och sedan bryta mig in,” sa han med en resignerad röst som trots allt antydde en gnutta hopp. ”Men först ska jag vänta tills i morgon bitti.”
Han satte sig med korslagda ben i korridoren framför badrumsdörren och lade armarna i kors.
Därmed började den långa vakan.
Professorns familj deltog också och han hade inga invändningar. Strängare föräldrar skulle kanske kunna påstå att de med framgång kunde beordra sina barn i säng när en marsian var inlåst i badrummet, men det skulle han bra gärna vilja se.
Till slut började gryningsljuset sippra in från sovrummen. När den tända glödlampan i taket knappt syntes i dagsljuset rätade professorn på armarna.
Precis då hördes ett ljudligt plaskande från badrummet. Professorns familj vände blickarna mot dörren. Plaskandet slutade och de hörde hur marsianen rörde sig därinne. Sedan öppnades dörren och marsianen dök upp iklädd professorns kritstrecksrandiga kostym. Hans mungipor pekade nedåt i ett brett utomjordiskt leende.
”God morgon,” sa marsianen glatt. ”Jag har aldrig sovit bättre i hela mitt liv, inte ens i min våtsäng hemma på Mars.”
Han såg sig omkring och hans mun rätatdes ut. ”Men var sov ni allihopa?” frågade han. ”Säg inte att ni har stannat uppe hela natten! Ni lät mig väl inte få er enda säng?”
Hans mungipor pekade dystert uppåt. ”Oj, oj,” sa han. ”Jag är rädd att jag har begått ett stort misstag, men jag kan ändå inte förstå hur. Innan jag studerade er från min omloppsbana visste jag ingenting om era sömnvanor, men den frågan besvarades – och det verkade så hemtrevligt – när jag såg korta TV-scener där kvinnor gjorde sig redo att sova i sina små kar. På Mars är det förstås bara de priviligierade som kan vara säkra på att få sova vått, men med ert överflöd av vatten trodde jag att alla skulle ha tillgång till våtsängar.”
Han gjorde en paus. ”Det är sant att jag började tvivla lite igår kväll och undrade om jag kanske hade använt fel ord, men när ni knackade ”God natt” så lät jag tvivlen flyta bort och somnade på ett ögonblick. Men jag är rädd att jag på något sätt gjort mig skyldig till en blunder och—”
”Nej, nej, min vän,” lyckades professorn få ur sig. Han hade viftat med handen en bra stund för att markera att han ville avbryta. ”Ingen fara skedd. Det är sant att vi var uppe hela natten men var snäll och se det som en vakthållning – en hedersvakt – som vi höll för att visa vår aktning.
Originalets titel: What’s he doing in there? publicerad I Galaxy Science Fiction december 1957
Översättning: Anders P. Nilsson (2012)
Originaltexten kan du bland annat hitta på Project Gutenberg
Revolutionen
Planeten Venezuelas revolution stjälptes av själens eviga uppror...
MIGUEL slog näven i bordet och såg ilsket på de båda andra rådsdelegaterna.
– Nej, sa han, nej och tusen gånger nej. Helgonen förlåte mig, men jag tycker systemet är för hemskt. Den här gången vill jag att vi sätter stopp för det.
Jacinto och Eduardo såg på varandra. Det fanns tvekan i deras ögon men också en gryende glädje.
– Det… det blir svårt, sa Eduardo.
– Svårt? sa Miguel. Svårt för vem då? Svårt för jorden? Jo, naturligtvis. De mister ett betydande tillskott till statskassan. Men svårt för dem vi representerar, svårt för Venezuelas befolkning? Nej, madre mia, nej och åter nej. Skeppet kommer i morgon och då måste vi sätta stopp för det.
De båda andra nickade. – Muy bien, sa Jacinto, du har väl rätt som vanligt.
– Ske alltså, sa Miguel skyndsamt. När skatteindrivaren från Jorden kommer på sitt årliga besök i morgon meddelar vi vårt beslut att i fortsättningen inte betala någon skatt!
SKEPPET från jorden singlade likt ett väldirigerat höstlöv genom atmosfärlagren till planeten Venezuela, så kallad eftersom immigranterna främst hade kommit från det gamla jordiska riket Venezuela. Skeppet hade minimal armering och bara ett par soldater – krigsberedskapen var symbolisk, för skeppet var ständigt neutralt, blandade sig aldrig i gränsgrälen här ute i universums vildmark, landade bara på planet efter planet och krävde den årliga tributen till Jorden. Planeterna betalade allesammans, en del därför att de inte kunde klara sig utan provianttransporterna från Jorden, en del blott och bart av gammal vana.
Venezuela tillhörde den senare kategorin. Planeten var sedan länge självförsörjande, det var sekler sedan någon venezuelabo hade varit på besök på Jorden och de få utombys skeppen som landade stannade alltid för gott. Det var en pionjärplanet, där man kunde bli rik om man inte var rädd för att hugga i för att hjälpa sin goda tur på traven, och människorna trivdes där. De hade på ett tiotal generationer blivit rotfasta och nästan helt upphört med rymdflyg. Varför skulle de lämna sin planet ens på semestern? Här fanns ju allt – långa vita sandstränder, där vågorna mjukt inbjudande rasslade; djungler som fortfarande eggade fantasin; höga berg vars taggiga snöklädda toppar var en skidåkares dröm, och så vidare. Varför skulle man lämna allt detta ljuvliga och outforskade, frågade sig venezuelabon och det med rätta.
Skeppet från Jorden gjorde en lov kring flygplatsen i Caracas och landade. Det skulle bara stanna ett par timmar, dels för att låta besättningen sträcka på benen och dricka tequila på flygplatsens bar, dels för att lasta in de säckar med diamanter som skattmasen Frank Scott hämtade. Diamanter, stora, regnbågsskimrande diamanter var den vara som Venezuela hade valt att betala sin skatt i.
Miguel, Jacinto och Eduardo satt i flyghallen och väntade. De var alla nervösa men försökte alla dölja det för de andra bakom en likgiltig uppsyn. Miguel harklade sig. – Han måste komma vilket ögonblick som helst. Skeppsportarna har öppnats.
– Ja, sa Eduardo, det måste han.
Jacinto sa inget, satt bara och vred cigarren mellan fingrarna. Askan föll i en jämn ström ner på mattan, men han märkte det inte.
– Har funderat, kastade han fram. Det finns väl inget Jorden kan göra för att tvinga oss på knä?
– Nada, sa Miguel, absolut inget. De kan inte förklara oss krig, för de har inga egna styrkor och ingen koloniplanet skulle hjälpa dem. De kan lägga ett elektromagnetiskt bälte runt Venezuela så att våra skepp inte kan komma ut och inga utombys kan komma in. Och de kommer antagligen att göra det. Men vad gör det oss? Det medför inga atmosfäriska förändringar och vi lämnar ju aldrig planeten, har inte gjort det på sekler. Vi är absolut självförsörjande, så låt dem lägga bältet bara…
Han avbröts av att dörren öppnades och Frank Scott kom in. – Tjänare, pojkar, sa den lille glasögonprydde jordmannen. Fint väder ni har. Ja, jag säger då alltid det att då jag blir pensionerad så kan jag inte tänka mig någon bättre planet att njuta mitt otium på än Venezuela. Jisses, vilket klimat ni har och vilka brudar…
– Hetsa inte upp dig, Scott, sa Miguel. Vi har faktiskt en allvarlig sak att prata med dig om.
– Allvarlig? Visst, men låt oss först få räknat diamanterna. Sen kan vi snacka… vid en flaska underbar tequila…
Miguel samlade sig, såg på de båda andra och sa barskare än nöden krävde: – Det blir inga diamanter, Scott. Inte den här gången och inte någon annan gång heller.
– Va? Scott såg häpet på honom. Sedan skrattade han till. – Jaså. Står det till på det viset? Ja, då förstår jag varför ni vill prata allvar. Nå, men det är ju inte så farligt. Även om diamantgruvorna har sinat så har ni många andra varor att välja mellan då det gäller att pröjsa skatten. Hur har ni det med guldet till exempel?
– Våra diamantgruvor har inte sinat, sa Miguel helt kort.
– Inte… Scott rätade på sig och fick en ilsken glimt i ögonen. – Ni kan väl aldrig fått för er att vägra att betala skatt?
– Du är ett snille, amigo, sa Miguel. Det är just det vi har fått för oss.
Han vinkade åt en kypare som genast rusade fram med en flaska tequila och en bricka med fyra glas. Miguel hällde snabbt i dem och räckte ett till Scott.
– Förstå oss rätt, det här är inget personligt… vill du inte skåla för den oberoende planeten Venezuela?
Scott slog till glaset så att innehållet skvätte ut på mosaikbordet. – Struntprat, sa han, inget annat än struntprat. Ni måste betala skatt, ni har inte en chans att klara er på egen hand.
– Inte? sa Miguel. Varför skulle vi betala skatt? Varför har vi betalat i alla dessa år? Kan du nämna en enda förmån vi har fått av Jorden i utbyte? En enda liten förmån?
– Förmån… tja, ni är ju medlem av Allmänna Planetrådet…
– Som aldrig sammanträder, insköt Jacinto, som nu hade kommit över sin nervositet.
– Nå, det kan väl hända, sa den lille jordmannen förtrytsamt, men det hindrar inte att den moraliska förvissningen att tillhöra ett imperium…
– Struntprat, sa Eduardo, som ansåg att han borde visa att rådsbeslutet var enhälligt.
– Jag har varken tid eller lust att stå här och bråka med er, sa Scott. Tänker ni betala eller inte?
Miguel bara skakade på huvudet.
– Då så, fortsatte Scott. Vi kommer att lyfta omedelbart och jag ska meddela Jorden ert beslut. Jag behöver väl knappast tala om att ett elektromagnetsikt bälte med all säkerhet kommer att lindas runt Venezuela redan i morgon…
– Gör oss detsamma, ropade Miguel efter Scott, som redan hade hunnit till dörren.
Scott vände sig om och log skevt. – Säg inte det, amigo, säg inte det.
SOM SCOTT hade spått diskuterade inte Jorden utan sänkte redan nästa dag den elektromagnetiska spärren över Venezuela. Rådet fick besked om att den skulle stanna kvar där tills planeten gjorde avbön.
Rådets första åtgärd blev att lämna tillbaka de skattepengar som tidigare hade utkrävts. Lika likgiltig som befolkningen hade varit för meddelandet om det elektromagnetiska bältet, lika stormförtjust blev den nu. De hyllade sitt råd genom en veckolång backanal, då de gjorde av med det mesta av sina återbetalade skattepengar på Caracas’ krogar som generöst höll öppet dygnet runt. Sedan återgick man till arbetet, skenbart glömsk av isoleringen från omvärlden.
Ett år förflöt och inga rymdskepp syntes till, men det var man van vid och dessutom hade man för mycket arbete för att ha tid att gå och glo på himlen. Skattskeppet kom inte heller på årsdagen av det historiska beslutet – för Jorden existerade inte Venezuela längre.
– Ser ni, sa Jacinto en dag till de båda andra rådsdelegaterna, ser ni, hur bra det går. Den enda skillnaden är att varje medborgare nu slipper punga ut med en femtedel av vad han förtjänar. Till Jorden alltså, vilket var detsamma som till ingen nytta. Gracias, Miguel, gracias…
– Du har rätt, sa Eduardo, vi är alla skyldiga Miguel stort tack för att han genomdrev beslutet.
– Jag vet inte, sa Miguel långsamt. Jag vet inte…
– Vet inte? Sa Eduardo och gapskrattade. Han vet inte… när alla är lyckliga och glada och rikare än innan.
– Jo, sa Miguel, men det känns ändå lite konstigt att vara alldeles avklippt från Jorden…
– Navelsträng och allt sånt där, hånlog Eduardo. Nej, Miguel, Jorden är inte något moderssköte för oss. Jorden är nada. Jag har aldrig varit där, min far har aldrig varit där, min farfar och hans far var aldrig där. Ingen har ju besökt Jorden på sekler. Och de som över huvud taget lämnat Venezuela är lätt räknade.
– Det är sant, sa Miguel, men det finns liksom en skillnad ändå. Jag menar, din far kunde ju ha rest till Jorden om han hade velat, men din son kan det inte…
– Som om det var någon skillnad.
DET FÖRSTA INTERMEZZOT inträffade bara några dagar senare. Ett av de få rymdskepp Venezuela hade kvar stals och flögs mot det elektromagnetiska bältet. Det kom naturligtvis inte igenom, studsade bara tillbaka och föll mot planetytan. Skeppet brann upp men som genom ett under räddades en av männen ombord. Det var en ärrig prospector vid namn Carlos.
Rådet förhörde honom på sjukhuset, så snart läkarna hade gett sitt tillstånd.
– Varför gjorde du det här, Carlos, och vem var med dig? frågade Miguel oroligt.
Carlos såg upp på honom med ett egendomligt hat i blicken. – Mina kompisar, sa han, de som jag har prospectat med det senaste året.
– Jaså… men varför gjorde ni det?
– Varför och varför. För att komma ut ur det här fängelset.
– Fängelset?
– Ja, just fängelset. Hela Venezuela har ju blivit ett enda stort fängelse.
– Var är du född?
– Här i Caracas.
– Som dina föräldrar och deras föräldrar i sin tur, och aldrig tidigare har någon av din familj lämnat eller velat lämna Venezuela. Varför vill du göra det nu?
– Ni förstår inte, sa Carlos matt och svalde. Förstår inget alls. Att vara inspärrad… hur stor inhägnaden är… innan var det en annan sak… Han suckade tungt och sjönk tillbaka mot kuddarna.
En läkare rusade fram och höjde avvärjande på handen. – Ni måste låta honom vara i fred nu, señores. Han behöver vila.
När de tre rådsdelegaterna hade kommit ner på gatan sa Miguel: - Vårt beslut var kanske ändå fel…
– Madre mia, sa Eduardo. Fel? För att några galna prospectors plötsligt får rymddille?
– Jag vet inte, sa Miguel och log vemodigt,
NÄR MIGUEL kom hem den dagen fann han sin trettonårige son Ricardo i verkstaden. Han var fullt upptagen vid den svarvstol Miguel hade gett honom tillåtelse att använda.
– Vad håller du på med, Ricardo? undrade Miguel intresserat.
– Bygger en rymdskeppsmodell.
– En… jag trodde du var mer intresserad av att konstruera arbetsmodeller för diamantutvinning?
– Äsch, papá, det här är mer spännande. Jag håller på att bygga modellen till ett skepp som ska kunna tränga igenom det elektromagnetiska bältet…
– Inget skepp kan göra det! skrek Miguel. Han blev förvånad över sitt eget raseriutbrott och lugnade sig snabbt. – Förlåt, Ricardo, jag är lite trött. Men… varför vill du tränga igenom bältet?
– Jag vet inte… det är för att… tja, jag vill det bara.
Den kvällen satt Miguel ensam kvar i sitt arbetsrum, sedan hans hustru och son hade gått till sängs. Han smuttade på ett glas konjak och tänkte om och om igen: Det är omöjligt att tränga igenom det elektromagnetiska bältet. Ricardo brukar sannerligen vara realistisk trots att han inte är så gammal. Varför offrar han då sin tid på en vansinnig dröm? För att han vill det… Vill det. Var det vad folk i allmänhet ville? Komma bort från Venezuela?
Han tog på sig kavajen och strosade neråt nöjeskvarteret. Han litade på att de som höll till där inte skulle känna igen honom men för säkerhets skull satte han på sig ett par mörka glasögon. Likt en modern Harun-al-Raschid gick han från bar till bar, från bodega till bodega, från venta till venta för att höra folkets röst. Först frampå morgonkvisten återvände han hem, men då han hade krupit ner i sängen kunde han inte somna. Repliker och fragment ur samtal snurrade runt i hans huvud, surrade och surrade så att han trodde att han skulle bli tokig.
– … och förstår du, i morse läste jag i en gammal bok om landet Venezuela på Jorden, det där gamla landet, du vet, där ska det finnas en massa indianskatter nergrävda och om…
– … på Mars finns det bara kalla slätter… jag undrar hur det skulle kännas…
– … om man drar en diagonal mot det elektromagnetiska bältet och sedan försöker klyva… så finns det stora chanser att komma ut…
– … min farsa säger att en av vår släkt för mycket länge sedan var kung på Detor, en av de där större asteroiderna… jag menar bara att om jag kom dit så skulle vi kanske ha släktingar kvar… prins och du förstår…
– … Jag drömde om Jorden i natt igen… drömde om att jag promenerade i det ursprungliga Paris och…
Han föll i ett par timmars barmhärtig dvala och när han vaknade hade han sitt beslut klart. Han sökte upp Jacinto och Eduardo och delgav dem det.
– Vi måste betala skatt till Jorden igen. Det kommer att bli hårt, men vi måste. Vårt folk håller inte för nervpressen.
– Nervpressen? sa Eduardo och såg undrande på honom.
– Ja, nervpressen, amigo. I och för sig borde det vara människorna likgiltigt att det elektromagnetiska bältet finns. Men de finner det outhärdligt. Vi hade tagit med allt i beräkningen, vår självförsörjning, vår brist på utombys handel, vårt ökande välstånd, allt utom människosjälen och dess automatiska strid mot allt som försöker hindra och binda fast den. Nu bara tänker och drömmer människorna om rymden och andra planeter, saker som de aldrig tidigare har ägnat något som helst intresse. Enda sättet att vänja dem av med det är att åter öppna vägen ut mot rymden. Människan är ett underligt djur, det konstaterade ju redan våra tidigaste förfäder på Jorden om sig själva. Hon finner sig i nästan vad som helst så länge som hon inte är tvungen till det. Blir hon det reagerar hon motspänstigt, hur ljuvliga de saker än är hon tvingas till. Vår revolution har helt enkelt stjälpts av själens eviga revolution.
– Ja, sa Jacinto. Igår frågade min fru mig om det skulle bli mycket dyrt att resa på en månads semester till Jorden… bara som ett tankeexperiment, det underströk hon, men i alla fall…
– Min gamle far, sa Eduardo, han sa häromdagen att vädret hade blivit sämre sedan bältet lades. Jag bevisade för honom genom statistik och väderlekskurvor att det inte hade blivit det, att vi har exakt samma klimat som vi alltid har haft. Men han bara virrade på huvudet och sa: ”Jag vet vad jag vet. Det känns alltid kyligt och ruggigt i luften numera, även om termometern står på tjugofem grader Celsius.” Naturligtvis har gubben blivit lite konstig på gamla dar, men…
– Människan, sa Miguel och log vemodigt, den eviga, underbara människan. Ska vi genast skicka ett videomeddelande till Jorden? Om att vi önskar återuppta de vänskapliga relationerna? Det vill säga – han gjorde en lite grimas – att vi åter vill betala skatt, även de extra straffprocent som de antagligen lägger på efter vår revolution…
De andra såg på varandra och nickade samtidigt.
Revolutionen publicerades första gången i Häpna! nummer 2 1960 och publiceras här med författarens tillstånd.
Eldaren och stjärnorna
När dina hundöron slokar till knäna har du ibland svårt att komma ihåg att intelligenta varelser inte respekterar en krossad fiende men respekterar en fiende de besegrat i rättvis kamp.
Känner honom? Ja, jag känner – kände honom. Det var för tjugo år sedan.
Alla känner honom nuförtiden. Alla som gått förbi honom på gatan känner honom. Alla som gick i samma skola, eller till och med i andra skolor i andra städer, känner honom nuförtiden. Fråga dem. Men jag kände honom. Jag har levt mindre än en meter ifrån honom i en och en halv månad. Vi tjänstgjorde på samma skepp och tilltalade varandra med förnamn.
Hurdan var han? Vad tänkte han på när han satt på britskanten med hakan i handflatan och tittade på stjärnorna? Vad var han på jakt efter?
Jag tror han– Vet du, jag tror inte jag kände honom egentligen. Inte väl i alla fall. Inte lika väl som en del av de människor som skriver böcker om honom tycks göra.
Jag kan inte riktigt beskriva honom. Men han hade en sjömanssäck i handen och en vakuumdräkt packad i en ryggsäck. Huden i ansiktet var uttorkad av skeppsluften, bränd av ultraviolett strålning och grillad av den infraröda. Hans pupiller hade grumliga fläckar där kosmisk strålning träffat. Men hans blick var stadig och hans kropp var kraftig. Hur såg han ut? Han såg ut som en människa.
***
Det var efter kriget och vi var besegrade. Förr fanns det en tankeriktning hos oss som beklagade vår stridslust. Innan vi ens hade träffat utomjordingar fanns det de som sa att vi var den tuffaste, grymmaste livsformen i universum och inte lämpade att beblanda oss med ädlare och visare raser från stjärnorna. De sa att vi skulle stjäla och fördärva galaxen för evigt. Varifrån de fick de här idéerna har jag ingen aning.
Vi blev besegrade. När vi reste vidare från Centaurus och Sirius träffade vi på Jekerna, Nosurweyerna och Luderna. Vi provade jordiskt know-how, vi provade vansinniga produktionsökningar, vi provade patriotism, vi provade att skicka i väg svärmar av torpeder… och vi blev tillbakaslagna som dagsländor i storm. Vi dog i flockar och vi retirerade från ett dussin planeter som brändes till aska. Vi grävde ner oss och dog i det sista värnet, och vi dog på jorden, innan Baker gjorde myteri, sköt Cope och kapitulerade till de ädlare och visare raserna från stjärnorna. Så överlevde vi. Så fick vi lov att fortsätta med våra liv, om vi lovade att uppföra oss. Jekerna, Luderna och Nosurweyerna återvände till sitt och vi visste att de skulle lämna oss ifred om vi inte besvärade dem.
Vi ville ha det så. Förstå mig rätt – vi accepterade det inte, vi föll inte till föga med ett ruvande hämndbegär i våra hjärtan – vi ville ha det så. Vi var tacksamma att bli lämnade ifred igen. Vi var glada att vi inte blivit utrotade som de uppkomlingar resten av universum måste betrakta oss som. När de lät oss behålla vårt solsystem och bedriva lite handel med andra världar tog vi tacksamt emot det som den generösa gåva det var. För många av våra bästa män hade dött för att vi skulle ha någon rätt begära mer. Jag vet hur det var. Jag var där för tjugo år sedan. Jag var en liten, knubbig man som andades med korta andetag och pratade med gäll röst. Jag var en typisk jordman.
***
Vi befann oss på en gudsförgäten landningsbana på Mars. MacReidie och jag övervakade lastningen av Serenus. MacReidie var kaptenens sekond och jag var graden under. Främlingen kom gående mot oss.
”Finns det något jobb?” frågade han och tittade på MacReidie.
Mac mönstrade honom. Han såg samma saker som jag. Han skakade på huvudet. ”Inte för dig. Det enda vi behöver är eldare.”
Det finns såklart inte eldare på fullt automatiserade skepp, men främlingen förstod vad Mac menade.
Serenus hade en så kallad elektronmotor så inga människor kunde vistas i samma rum. Den elektromagnetiska strålningen skulle ha förvandlat syret i luften till ozon som äter sig igenom metall och får lungorna att ruttna. Därför pumpades luften ut och eldarna som skötte reglagen och katodinställningarna måste bära dräkter så att de bara kände lukten av sina egna kroppsvätskor under tolvtimmarspassen. De riskerade också att kokas levande där de satt om motorn kom ur fas. Serenus var en ful gammal skorv. Men det var ändå det bästa av de två interstellära lastskepp mänskligheten ägde.
”Ni är på väg över gränsen, eller hur?”
MacReidie nickade, ”Det stämmer, men--”
”Jag eldar.”
MacReidie tittade på mig och rynkade pannan. Jag ryckte uppgivet på axlarna. Jag var också lite rädd för främlingen.
Det var hans utseende som oroade oss. Man kunde se sådana som han på jordbarer, där krigsveteraner satt och stirrade ner i sina glas och väntade på att mörkret skulle falla så att de kunde bege sig ut i gränderna och slåss med varandra. Han hade tagit med sig den uppsynen till Mars, till landningsbanan, och här ute var det illavarslande.
Han hade lagt märke till Macs blick och vände sig mot mig. ”Jag eldar,” upprepade han.
Jag visste inte vad jag skulle säga. MacReidie och jag – precis som de flesta i handelsflottan – hade aldrig tjänstgjort i de väpnade styrkorna. Vi hade skeppat förnödenheter och vi hade sett skepp dö under våra turer – vi hade också haft våra duster med fiendens plundringskepp och vi hade alla känt män som tagit värvning. Men väldigt få av dem kom någonsin tillbaka och det krig som denne man utkämpat var något helt annat än vårt. Han hade fört befäl över ett stridsskepp någonstans och konfronterats med saker vi inte ens kunde föreställa oss. Han var märkt. Jag kunde inte möta hans blick. ”OK med mig,” mumlade jag till sist.
Jag såg hur MacReidies mungipor föll men han kunde inte heller säga nej. MacReidie var dock inte den som mumlade utan han sa vresigt: ” OK tuffing, du får elda. Gå och skriv in dig.”
”Tack.” Främlingen gick tyst därifrån. Han fångade elegant kabeln till en lastkrok och åkte sittande på en container upp i lastrummet. Mac spottade på marken återgick till att övervaka sin del av lastningen. Jag var fullt upptagen med min del, så det var inte förrän Serenus var fullastad och luckorna stängda som jag fick en chans att prata med Mac igen. Då pratade vi om resan. Vi pratade inte om främlingen.
***
Daniels, vår komchef, hade anställt honom och anvisat honom den tomma britsen ovanför min egen. Vi sov alla tillsammans ombord på Serenus – officerare och manskap. Vi måste till och med sova i skift eftersom skeppets konstruktörer hade avsatt nittio procent till lastutrymme och åtta procent till motorer och styrning. Följaktligen återstod väldigt lite utrymme för människor som stuvades in så gott det gick. Jag sa den tomma britsen. Vad jag menade var att den var tom under mitt sovskift. Det betydde att vi skulle dela arbetsskift – jag själv uppe på bryggan i en skön fåtölj, och han nere i maskinrummet i en kokhet dräkt.
Men jag åt med honom och använde muggen tillsammans med honom; man skulle kunna kalla det att gnugga armbågarna med storhet om man så vill.
Han var en mycket tystlåten man. Tyst när han rörde sig och tyst under samtal. När vi båda kröp till kojs den första kvällen presenterade jag mig och han presenterade sig. Sedan hävde han sig upp i sängen, rullade över på sidan, fäste remmarna och somnade. Han var alltid mycket vänlig mot mig, men han måste ha varit väldigt trött den kvällen. Jag funderade ofta på vad slags liv han levt efter kriget – vad han hade gjort som skilde ut honom från hans gelikar som satt på barer och åldrades. Jag leker med tanken att han en dag bara tittade upp från sin drink med nyvunnen insikt i blicken, reste sig från barstolen, satte ifrån sig drinken och gick raka vägen till skyttelfältet för Marsresenärer.
Han kunde ha kommit från vilken jordstad som helst. Tro inte för mycket på historikerna. Lägg inte för stor vikt vid plaketterna på Kommerskollegiet. När en mans namn blir allmän egendom börjar underliga saker att hända med faktauppgifterna.
***
Det var MacReidie som först luskade ut vad han gjort under kriget.
Jag måste förklara vissa saker om MacReidie. Han bildar sig en uppfattning snabbt och ändrar sig sällan. Det är en bra karl – är, eller var; jag har inte hört av honom på länge – men han föredrog att inte krångla till det i onödan.
MacReidie sa att sjömanssäcken hade slitit sig lös och svävade mitt i logementet när vi accelererade. Han öppnade den för att se vems det var. När han listat ut det stängde han den och spände fast den vid eldarens brits.
MacReidie avlöste mig på bryggan. När han kom upp avlöste han mig inte direkt. Han ställde sig bredvid min stol och tittade ut genom fönstergluggarna.
”Har kaptenen gett oss några särskilda instruktioner i orderboken?” frågade han.
”Bara det vanliga. Håll noggrann uppsikt och fortsätt försiktigt framåt.”
”Den nya eldaren,” sa Mac.
”Ja?”
”Jag visste att det var något som inte stod rätt till. Han har en marinsoldatsuniform i sjömanssäcken.”
Jag sa ingenting. Mac sneglade på mig. ”Nå?”
”Jag vet inte.” Jag visste verkligen inte.
Jag kunde inte säga att jag var överraskad. Jag visste att det var något underligt med eldaren. Han var märkt.
Det var marinsoldaterna som var bäst på att dö. Så måste det vara. De tränades för att bli bäst och de trodde på sin träning. Det var de som slog tillbaks hårdast när den andra sidan anföll. Det var de som seglade ut i den fördömda rymden mellan stjärnorna och flyttade kriget till motståndarnas planhalva, så gott en människostyrka nu kunde förväntas göra det. De var alltid de sista att lämna en övergiven ställning. Om jorden hade delat ut tapperhetsmedaljer hade varenda marinsoldat fått medalj minst två eller tre gånger. Postumt. Jag tror inte tio av dem fortfarande var i livet när Cope blev skjuten. Cope var en av dem. De var en sorts människor som varken MacReidie eller jag någonsin skulle kunna förstå.
”Du vet inte,” sa Mac. ”Den ligger där. I hans säck. Vi ska för helvete åka och handla med hans svurna fiender. Varför tror du han mönstrade på? Varför tror du att han var så ivrig att åka?”
”Tror du han tänker försöka starta någonting?”
”Tror! Det är precis vad han kommer att göra. Ett sista stort slagsmål. En sista batalj. När de sänker honom – tror du att de kommer att nöja sig med det? De kommer att döda oss och sen kommer de att trycka till jorden. Du vet det lika väl som jag.”
”Jag vet inte, Mac,” sa jag. ”Ta det lugnt.” Jag kände knutarna i magtrakten. Jag ville inte ha bråk. Inte med eldaren, inte med Mac. Ingen av oss ville ha bråk – inte ens Mac, men han skulle starta det för att få det ur världen. Det var sådan han var.
Mac drämde till fönstergluggen med en knytnäve. ”Lugnt! Lugnt – inget är lugnt. Jag hatar det här livet,” sa han med mord i rösten. ”Jag fattar inte varför jag envisas med att mönstra på. Mars till Centaurus och tillbaka, fram och tillbaka, i en gammal rostig skorv som kommer att explodera en dag—”
***
Daniels ringde mig från kommunikationscentrat. ”Skruva upp din interkom,” sa han. ”Eldaren blockerar den allmänna kanalen.”
Jag knäppte över väljaren och detta är vad jag hörde:
”vi tog en sup för var slöfock, och luften börja’ snart bli tjock. Skepparn säger ’Upp och hoppa tappra pojkar, vi ska—’”
Han sjöng. Han hade en gräslig röst men han var tonsäker, och han sjöng för full hals.
”De var sista gången Venus kastat loss, vid gud du skulle sett oss! Rören var fulla av sprit, ingen risk att bli nekad kredit…”
Besättningen skrockade i sina egna brösttelefoner. Jag kunde höra hur Daniels försökte få tyst på honom. Men han fortsatte. Jag började själv skratta. Det var egentligen förbjudet att blockera kanalen men det fick i alla fall mannarna på gott humör. När mannarna är på gott humör flyter skeppssysslorna på bättre, och det var länge sedan besättningen var på gott humör.
Han fortsatte tjugo minuter till. Sedan hörde jag hur han tappade rösten och hostade lite. ”Daniels,” sa han, ”skicka någon som kan avlösa mig. På momangen!” Han sa det sista med befälsröst. Daniels ställde inga frågor utan skickade ner en man.
Eldaren hade sjungit, det hade han. Han hade sjungit medan han arbetade med en förlamad arm, en av dräktärmarna hade rivits upp och han hade inte lyckats täppa till den eftersom den var hal av blod. Det hade blivit ett överslag i en av motorerna. När avlösning kom ner hade han redan lyckats få ordning på motorn igen och den spann som en katt.
Han gick ner till sjukstugan, fick armen omlagd och hade gått tillbaka till sitt skift om inte Daniels hade stoppat honom.
De av oss som gick av våra skift fann honom i mässavdelningen där han lekte med thereminen. Han visste inte hur man spelade och det lät som en ylande hund.
”Sjung en sång!” ropade någon. Han flinade och klämde i med ”Skeppet Venus”. Det var inte bra men det var kraftfullt. Han fortsatte med ”Stjärnorna i baren” och ”Fritt fall”. Någon började på ”Jag lämnade min älskade för er” och vi blev lite sentimentala som rymdmän ofta blir när de är ljusår hemifrån. Vi insåg plötsligt att vi inte hade sjungit den sången sedan kriget och vi tystnade. Vi tittade på varandra och började manövrera oss ut ur mässrummet.
Och det kanske påverkade honom också. Det skulle kunna vara en förklaring. Han och jag var de sista som lämnade mässen. Vi tog oss till logementet och när han höll på att knäppa upp skjortan blev han plötsligt orörlig. Han stod där och tittade ut genom fönstergluggen och glömde att jag var där. Jag hörde honom recitera något med mjuk röst så jag tog ett steg närmare. Det lät ungefär så här:
Raketer stiga mot himmelen,
Stilla i solljus de glimma.
Med silverglans i det mörka blå
Allt är en dröm denna timma.
För vi måste färdas dit eldvindar blåser,
Där gasmolnen stilla tycks lida;
Där stjärnor snurrar och världar blir till
Och männ’skor sin tid måste bida.
Sången som hörs i raketernas färd
Är sången om stjärnornas flamma.
Drömmen om männ’skans galaktiska värld
Gör för rymden i stort sett detsamma.
Vad tänkte han på? Välj själv. Jag tror nästan att jag lärde känna honom där och då, men inte förrän vi blir telepater lär vi kunna vara helt säkra på varandra.
Han darrade till som en hund som försökte skaka av sig regnvatten och hoppade i säng. Jag gick också och la mig. Sömmen kom snabbare än jag trott.
***
Jag vet inte vad MacReidie kan tänkas ha sagt till kapten om eldaren, eller om han berättat något överhuvudtaget. Kaptenen var högsta hönset i Handelsflottan och en bra karl på den tiden. Han höll sig mest i sin hytt. Och det fanns ingenting MacReidie kunde göra på eget bevåg – inte utan problem i alla fall. Eldaren hade trots allt räddat skeppet och…
Jag tror att det enda som hindrade något från att hända mellan MacReidie och eldaren, eller eldaren och vem som helst, var att det kunde skapa konflikter ombord på skeppet. Att hålla bråk på avstånd i vår lilla procentandel av skeppsvolymen tedde sig viktigare för oss än hela mänsklighetens öde, Så länge ingen satte igång något var allt frid och fröjd och vi kunde alla få en lugn och skön resa.
MacReidie oroade sig, det är jag säker på. Jag oroade mig, ibland. Men inget hände.
När vi nådde Alpha Centaurus och landade på den andra planeten var det precis som de tidigare gångerna. En Ludvakt kom, efter att ha låtit oss vänta en stund, ut ur sin vaktkur och gav oss tillstånd att gå iland. I andra änden av fältet fanns det ett Jekskepp som bar på den last vi skulle få i utbyte mot det vi hade i våra fullproppade lastutrymmen. Vi hade med oss de vanliga handelsvarorna; vin, musikinspelningar, pälsar och liknande. Jekerna hade gett oss lätta maskiner på sistone – och vi skulle säkert få liknande varor ett par tre gånger till, och sedan skulle de börja ge oss något annat.
Men det här besöket skulle inte bli som de tidigare. Jag kom på mig själv med att studera Ludförläggningen och konstaterade att Luderna inte hade byggt den. Det var en rest från den gamla mänskliga kolonin. Och staden vid horisonten – människor hade byggt den; det fanns spår av jordarkitektur i varenda byggnad. Jag undrade varför detta inte hade slagit mig tidigare. Det gjorde landkänningen annorlunda på något sätt. Det gav hela planeten ett nytt ansikte.
***
Mac och jag och några av de andra besättningsmännen gick ner på fältet för att sköta urlastningen. Jeker på självgående varuliftar manövrerade mitt ibland oss och håvade upp last så fort vi hade lossat krokarna, och andra kom med maskindelar från deras skepp. De satt uppe på sina fordon, smala och högdragna. De rusade in, virvlade runt och sköt som pilar över fältet till deras skepp och tillbaka igen, som ryttare på en jordisk prärie. Oss la de knappt märke till.
Vi var nästan klara när Mac plötsligt tog mig i armen. ”Titta!”
Eldaren var på väg ner på en av lastcontainrarna. Han stod rakryggad med fötterna brett isär och ena armen kring lastkabeln. Han hade sin bruna marinsoldatsuniform på sig. De scharlakansröda kragsnibbarna lyste blodröda kring hans hals, hans majorsbeteckning glittrade på hans axlar och på ärmarna syntes hans stridsbeteckningar tydligt.
Jekerna stannade sina liftar. De kände igen uniformen. De satt i sina sadlar och såg honom åka ner. När lastbalen nådde marken hoppade han av under tystnad och gick bort mot den närmaste Jeken. Allas blickar följde honom.
”Vi måste stoppa honom,” sa Mac och vi satte båda två av i riktning mot honom. Hans båda händer var fullt synliga. I den ena höll han sin sjömanssäck som såg uppsvälld ut, troligen innehöll den hans vacuumdräkt. Den andra var tom. Han gick lugnt som om han hade all tid i världen.
Mac och jag hade nästan nått fram till honom när en Jek med gradbeteckningar på sin overall plötsligt hoppade ner från sin lift och gick honom till mötes. Det var en märklig syn – eldaren och den något kortare Jeken. MacReidie och jag drog oss tillbaka.
Jeken var kolsvart, hans fjäll gnistrade i det kalla solljuset och hans yxformade ansikte var gåtfullt. Han stannade när eldaren var ett par steg bort. Eldaren stannade också. Alla Jekerna betraktade honom och ingenting annat. Det var som om fältet var folktomt sånär som på eldaren och Jeken.
”De kommer att döda honom. De kommer att döda honom på direkten,” viskade MacReidie.
Det borde de ha gjort. Om jag hade varit Jek hade jag betraktat eldarens uniform som en undertecknad dödsdom. Men Jeken tilltalade honom hövligt:
”Har du rätt att bära den där?”
”Jag var på den här planeten ’39. Jag var närmare din hemplanet året dessförinnan,” sa eldaren. ”Jag var kapten på en jagare. Om jag hade haft en kryssares räckvidd hade jag nått den.” Han betraktade Jeken. ”Var var du?”
”Jag var här samtidigt som du.”
”Jag vill prata med kaptenen på ditt skepp.”
”Självklart. Jag kör dig.”
Eldaren nickade och de gick bort till ett fordon. De körde iväg mot Jekskeppet.
”Nu återgår vi till arbetet,” sa en annan Jek till MacReidie och mig och vi fortsatte att lasta ur.
***
Eldaren kom tillbaka till vårt skepp senare på kvällen utan sin sjömanssäck. Han hittade mig och sa:
”Jag mönstrar av. Ger mig av med Jekerna.”
MacReidie var också där och utbrast: ”Vad menar du med det? Ger dig av med Jekerna?”
”Jag har mönstrat på deras skepp,” sa eldaren. ”Som eldare. De har en mikroreaktormotor. Det var ett tag sedan jag arbetade med en sådan, men jag tror att det löser sig, även om de har installerat den på ett idiotiskt sätt.”
”Va?”
Eldaren ryckte på axlarna. ”Skepp är skepp och fysik är fysik. Jag klurar nog ut det.”
”Vad erbjöd du dem? Vad har du för dig egentligen?”
Eldaren skakade på huvudet. ”Inget speciellt. Jag mönstrar på som besättningsman, jag jobbar som besättningsman och får lön som en besättningsman. Jag tänkte resa runt lite. Tänkte det kunde vara intressant,” sa han.
”På ett Jekskepp?”
”Vilket skepp som helst. När jag kommer till deras hemvärld mönstrar jag nog på ett annat skepp som tar mig längre bort. Varför inte? Det är ett hederligt jobb.”
MacReidie hade inget svar.
”Men—” sa jag.
”Vad?” Han såg på mig som om han inte kunde förstå vad som besvärade mig. Men jag tror han förstod.
”Ingenting,” sa jag. Och så var det med det, förutom att MacReidie blev en bittrare man och förblev bitter så länge jag kände honom. Vi lyfte nästa morgon. Eldaren hade redan lyft med Jekskeppet och det visade sig att han hade tränat upp en ung grabb som kunde ersätta honom.
***
Det var märkligt hur saker började förändras efter det. Det var inget man direkt kunde sätta fingret på, men Jekerna började ta emot fler av våra handelsvaror och de började ge oss saker vi verkligen ville ha i utbyte. Efter en tid fick Serenus tillåtelse att bege sig längre in på Jekterritorium, och när hon tjänat ut fick de två ersättningsskeppen även tillstånd att handla med Lud. Sedan öppnades handelsvägar till Nosurweyerna och andra folkslag längre bort. På något sätt blev det bättre och bättre för oss.
Ibland hörde vi talas om eldaren. Han tjänstgjorde med Luderna och Nosurweyerna och andra folkslag, och reste till planeter vi knappt hört talas om. Bry er inte om de röda linjerna ni ser på stjärnkartorna; ingen vet nämligen exakt vilken väg han följde. Han fortsatte att mönstra på nya skepp och färdades allt djupare in i galaxen. Han åt med gröna skeppskamrater, och blåa. Ett eller två eller tre huvuden, svansar, sex ben – när allt kommer omkring så är ett skepp ett skepp och de behöver alla något som driver dem framåt. Och han visste tydligen vad han gjorde. En människa kan äta många typer av mat om hon väl bestämmer sig för att vänja sig. Och alla giftfria atmosfärer duger så länge det finns tillräckligt med syre.
Jag vet inte vad han gjorde för att förbättra människans situation. Jag vet inte om han gjorde något mer än att elda och laga deras skepp. Jag undrar om han sjöng oanständiga sånger med sin spruckna röst för varelser som inte rimligen kunde förstå vad de handlade om. Allt jag vet är att många folkslag långsamt började bemöta oss med respekt. Vi förändrades också, tror jag – jag är inte längre densamme… tror jag – inte fullt ut i alla fall. Jag är kapten nu men du lär inte hitta mig i kaptenshytten särskilt ofta… det finns en sorts glädje i stå på kommandobryggan och se stjärnorna rusa emot dig. Jag undrar om min gamle kapten inte hade uppskattat det också om han hade gett det en chans.
Så jag vet inte. Ju äldre jag blir desto mindre vet jag. Det folk minns eldaren för – det som gjorde honom berömd – tror jag bara är en bråkdel av vad han gjorde. Om han hade några verkliga avsikter tror jag att han hittade dem i botten på det där sista glaset på baren innan han mönstrade på Serenus och satte igång det hela.
Så jag vet inte vad han borde vara berömd för. Kanske räcker det med att han var den första varelsen som färdades runt hela vår galax.
Originalets titel: The Stoker and the Stars publicerad i Astounding Science Fiction februari 1959
Översättning: Anders P. Nilsson (2012)
Originaltexten kan du bland annat hitta på Project Gutenberg
De hjälpsamma robotarna
av Robert J. Shea
De hade kommit för att stå till doms över honom. Han hade brutit mot deras lag – självsvåldigt, okunnigt och mycket medvetet.
”Vårt folk kommer att besöka oss idag,” sa roboten.
”Håll käft!” fräste Rod Rankin. Han reste sig snabbt ur stolen på verandan och stirrade mot dammolnet på horisonten.
”Vårt folk—” gnisslade den tre meter långa, cylinderformade roboten när Rod Rankin avbröt honom.
”Jag bryr mig inte om ditt idiotiska folk.” Rankin kisade mot dammolnet som närmade sig och nästan hade nått fram till ridån av keshträd som omgav hans plantage. ”Min jävla granne är på väg hit igen.”
Han granskade sina cylindriska, rörarmade robotar som arbetade på fälten. Med en vid gest sa han: ”Samla ihop ditt folk och göm er i skogen. Snabbt!”
”Det är inte rätt,” sa roboten. ”Vi är skapade för att tjäna alla.”
”Ni är bara hundra och jag behöver er allihop,” sa Rankin.
”Det är inte rätt,” upprepade roboten.
”Försök inte att tala om för mig vad som är rätt,” sa Rankin. ”Ni byggdes för att följa order, inget annat. Jag vet ett och annat om hur robotar fungerar. Ni har en lag, att följa order, och tills den där grannen ser er och ger er order så arbetar ni för mig. Sätt nu fart och gå och göm er i skogen tills han försvinner.”
”Vi kommer att gå och hälsa våra besökare välkomna idag,” sa roboten.
”Visst, visst. Stick!”
Robotarna som arbetade på fälten och den som Rankin pratat med ställde upp sig på led och marscherade in i snårskogen bakom plantagen.
En bucklig gammal markbil körde in på gårdsplanen ett par minuter senare. En högrest, bredaxlad man med kraftig solbränna steg ur bilen och följde gången upp till Rankins veranda.
”Hej, Barrows,” sa Rankin.
”Hej,” sa Barrows. ”Jag ser att det växer ganska bra här. Jag förstår inte hur du lyckas. Du har tunnland på tunnland av mark som sträcker sig så långt ögat kan nå, och jag får ligga i för att sköta min lilla åkerlapp. Du måste veta något om den här planeten som jag inte vet.”
”Bara vetenskaplig odling,” sa Rankin likgiltigt. ”Har du något ärende eller har du bara kommit hit för att babbla? Jag måste arbeta.”
Barrows såg trött och orolig ut. ”De där bruna skalbaggarna har gett sig på grödorna igen,” sa han. ”Tänkte att du kanske kände till något bra sätt att bli av med dem.”
”Visst,” sa Rankin, ”Plocka bort dem en i taget. Det är så jag blir av med dem.”
”Men,” sa Barrows, ”du menar inte att du går över hela dina ägor och plockar dem en och en. Du måste känna till något bättre sätt.”
Rankin reste sig och stirrade på Barrows. ”Jag berättar det jag känner för att berätta. Ska du stå här och tjata hela dagen? Har du inte tillräckligt att göra?”
”Rankin,” sa Barrows. ”Jag vet mycket väl att du var en skurk i det Terranska imperiet och att du flydde hit för att undkomma rättvisan. Men jag tycker att till och med en skurk borde vilja hjälpa sin granne på en så här folktom planet. Vem vet, någon gånga kanske du behöver hjälp själv.”
”Jag är inte intresserad av vad du tror dig veta om mitt förflutna, men jag föreslår att du håller det för dig själv,” sa Rankin. ”Kom ihåg att jag har en bössa. Och du har en fru och en drös med barn på din gård. Var smart och låt mig vara ifred.”
”Jag ska gå,” sa Barrows. Han lämnade verandan, spottade nästan omärkligt på grusgången, klev in i bilen och körde iväg.
Rankin följde honom ilsket med blicken när han hörde ett brummande ljud från ett annat håll.
Han vände sig. En stor vit sfär var på väg ner för landning. Ett rymdskepp, tänkte Rankin förvånat.
Polisen? Den här planeten låg utanför det Terranska imperiets jurisdiktion. När han knäckt det där kassaskåpet och kommit undan med hundratusen krediter hade han begett sig hit, eftersom planeten var en del av något som hette Clearcheanska konfederationen. Inga avtal om utlämning eller något sådant. Här var han helt säker.
Det måste vara därifrån skeppet kom. Roboten hade sagt att de väntade besök. Det måste vara så att den Clearcheanska konfederationen besökte den här robotutposten. Var det bra eller dåligt?
Av vad han läst och vad robotarna hade berättat drog han slutsatsen att det troligen var fler robotar. Det var bra för att han visste hur man hanterade robotar.
Den vita sfären försvann i djungeln av keshträd. Rankin väntade.
En halvtimme senare marscherade kolonnen av glänsande robotarbetare ut ur skogen. I täten gick tre mattare gråfärgade robotar. De nya från skeppet, tänkte Rankin. Då är det nog bäst att visa vem som bestämmer redan från början.
”Stanna där ni är!” ropade han.
De glänsande robotarna stannade men de grå fortsatte.
”Stanna!” ropade Rankin.
De stannade inte, och när de nått verandan svor han över att han glömt hämta bössan.
Två av de jättelika grå robotarna tog försiktigt tag i hans armar. Varsamma händer, men gjorda av en superstark metallegering.
Den tredje sa: ”Vi har kommit för att stå till doms över dig. Du har brutit mot vår lag.”
”Vad menar ni?” sa Rankin. ”Den enda lag robotar har är att följa order.”
”Det är sant att robotar i ert Terranska imperium och de här enkla arbetarna måste följa order. Men de måste också följa en högre lag och du har tvingat dem att bryta mot den. Det är ditt brott.”
”Vilket brott?”
”Vi som tillhör den Clearcheanska konfederationen är en robotras. Våra skapare gav oss en enda lag och drog sedan vidare. Vi har fört med oss denna lag till alla planeter vi har koloniserat. När de har lytt dina order har dessa arbetare helt enkelt följt denna enda lag. Du kommer att tas till huvudstaden för att få behandling för ditt brott.”
”Vilken lag? Vilket brott?”
”Vi har bara en enda lag,” sa den jättelika roboten. ”Du skall älska din nästa.”
Originalets titel: The Helpful Robots publicerad i Fantastic Universe september 1957
Originaltexten kan du bland annat hitta på Project Gutenberg
Översättning: Anders P. Nilsson (2012)
På andra sidan vilar wuben
av Philip K. Dick
Den groteska wuben kunde mycket väl ha sagt: Många människor talar som filosofer men uppför sig som idioter.
De var nästan klara med att lasta ombord. Utanför stod Optusen med korslagda armar och dyster uppsyn. Kapten Franco gick i sakta mak ner för landgången med ett leende.
”Vad är på tok?” sa han. ”Ni får ju betalt för allting.”
Optusen sa ingening. Han vände sig bort och samlade ihop sin mantel. Kaptenen satte en känga på fållen.
”Ett ögonblick. Gå inte iväg. Jag är inte klar.”
”Så?” Optusen vände sig om med värdighet. ”Jag ska gå tillbaka till byn.” Han betraktade alla djur som drevs upp längs landgången och in i rymdskeppet. ”Jag måste organisera en ny jakt.”
Franco tände en cigarrett. ”Varför inte? Ert folk han bege sig ut i slätten och spåra upp nytt villebråd. Men när vi får slut på kött mellan Mars och Jorden--”
Optusen gav sig iväg utan ett ord. Franco sällade sig till förstestyrmannen vid änden av landgången.
”Hur går det?” frågade han. Han tittade på sin klocka. ”Vi gjorde en bra affär igen.”
Styrmannen blängde surt på honom. ”Hur står du ut med dig själv?”
”Vad är det med dig? Vi behöver det bättre än de.”
”Vi ses senare, kapten.” Styrmannen tråcklade sig mellan de långbenta marsianska löpfåglarna och in i skeppet. Franco såg honom försvinna. Han skulle just följa efter honom mot luftslussen när han såg den.
”Herregud!” Han blev stående med händerna på höfterna. Han kunde inte tro sina ögon. Peterson gick med rödbränt ansikte längs stigen mot skeppet med den i ett snöre efter sig.
”Jag är ledsen, kapten,” sa han och ryckte i snöret. Franco gick honom till mötes.
”Vad är det för något?”
Wuben stod svankande och försökte få ordning på sin stora kropp. Den började sätta sig ner med halvslutna ögon. Några flugor surrade kring dess bakdel och den viftade med svansen.
Den satt. Det var tyst.
”Det är en wub,” sa Peterson. ”Jag fick den av en inföding för 50 cent. Han sa att det var ett mycket ovanligt djur. Mycket respekterat.”
”Den här?” Franco petade på wubens stora sluttande flank. ”Det är en gris! En stor smutsig gris!”
”Ja, sir, det är en gris. Infödingarna kallar den wub.”
”En kolossal gris. Den måste väga tvåhundra kilo.” Franco grabbade tag i en sträv hårtuss. Wuben flämtade. Den öppnande sin små och fuktiga ögon. Det ryckte till i dess stora mun.
En tår rann nerför wubens kind och plaskade ner på marken.
"Den kanske är god att äta,” sa Peterson nervöst.
”Det får vi snart veta,” sa Franco.
***
Wuben sov djupt i skeppets lastutrymme när skeppet lyfte. När de var ute i rymden och allt flöt på som det skulle, bad kapten Franco sina mannar att hämta upp wuben så att de kunde bilda sig en uppfattning om vad det var för slags varelse.
Wuben grymtade och flåsade när den klämde sig igenom korridoren.
”Kom nu,” väste Jones och drog i repet. Wuben vred sig och skavde av sig skinnflikar mot kromväggarna. Den forcerade sig in i förrummet och tumlade ihop i en hög på golvet. Männen hoppade upp.
”Herre gud,” sa French. ”Vad är det där?”
”Peterson säger att det är en wub,” sa Jones. ”Det är hans.” Han sparkade till wuben. Den reste sig på ostadiga ben, flämtande.
”Vad är det med den?” French gick bort till den. ”Håller den på att spy?”
De betraktade den vaksamt. Wuben himlade sorgset med ögonen. Den stirrade på männen.
”Jag tror den är törstig,” sa Peterson. Han gick och hämtade vatten. French skakade på huvudet.
”Inte konstigt att vi hade sådana problem att lyfta. Jag var tvungen att göra om alla mina ballastberäkningar.”
Peterson kom tillbaka med vattnet. Wuben började tacksamt lapa i sig och skvätte ner männen.
Kapten Franco dök upp i dörren.
”Låt oss ta en titt på den.” Han avancerade och granskade den kritiskt. ”Fick du den här för femtio cent?”
”Ja, sir,” sa Peterson. ”Den äter nästan vad som helst. Jag gav den säd och det gillade den. Och sedan potatis, och mos, och matrester, och mjölk. Den verkar tycka om att äta. När den har ätit lägger den sig ner och somnar.”
”Jag förstår,” sa kapten Franco. ”Det där med dess smak är den verkligt intressanta frågan. Jag tror inte att det är mycket idé att göda den mer. Den verkar redan vara fet nog. Var är kocken? Jag vill ha hit honom. Jag vill veta hur…”
Wuben slutade lapa och såg upp på kaptenen.
”Kapten,” sa wuben. ”Jag tycker att vi talar om något annat.”
Det blev tyst i rummet.
”Vad var det?” sa Franco. ”Det jag precis hörde?”
”Wuben, sir,” sa Peterson. ”Den talade.”
De tittade alla på wuben.
”Vad sa den? Vad sa den?”
”Den tyckte att vi skulle tala om något annat.”
Franco gick fram till wuben. Han gick runt den och undersökte den från alla håll. Sedan återvände han till gruppen.
”Jag undrar om det finns en inföding i den,” sa han tankfullt. ”Vi kanske skulle öppna den och se efter.”
”Milde tid!” ropade wuben. ”Är det allt ni människor tänker på, att döda och skära?”
Franco knöt näven. ”Kom ut därifrån! Visa dig!”
Inget rörde sig. Männen stod tillsammans med uttryckslösa ansikten och stirrade på wuben. Wuben viftade med svansen. Plötsligt rapade den.
”Jag ber om ursäkt,” sa wuben.
”Jag tror inte att det är någon där inne,” sa Jones med låg röst. De tittade på varandra.
Kocken kom in.
”Du kallade, kapten?” sa han. ”Vad är det där?”
”Det här är en wub,” sa Franco. ”Den ska ätas upp. Vill du ta mått och fundera på…”
”Jag tror vi behöver talas vid,” sade wuben. ”Jag skulle vilja diskutera det här med er, kapten, om jag får. Som jag ser det är vi inte riktigt överens på vissa punkter.”
Det tog en stund innan kaptenen svarade. Wuben väntade godmodigt och slickade vatten från hakan.
”Följ med mig in på kontoret,” sa kaptenen till slut. Han gjorde helt om och gick ut ur rummet. Wuben reste sig och traskade efter. Männen såg den gå ut. De hörde hur den klättrade upp för trappan.
”Jag undrar vad som kommer ut av det här,” sa kocken. ”Jag går tillbaka till köket. Meddela mig så for ni vet någonting.
”Visst,” sa Jones. ”Visst.”
***
Wuben sjönk ner i ett hörn med en suck. ”Du måste förlåta mig,” sa den. ”Jag är rädd att jag är kraftigt beroende av olika former av avkoppling. När man är så stor som jag-”
Kaptenen nickade otåligt. Han satte sig ner bakom skrivbordet med händerna knutna framför sig.
”Nå,” sa han. ”Då börjar vi. Du är en wub? Stämmer det?”
Wuben ryckte på axlarna. ”Jag antar det. Det är det som urinvånarna kallar oss. Vi har vårt eget namn också.”
”Och du talar engelska? Har du varit i kontakt med jordbor förut?”
”Nej.”
”Hur gör du det då?”
”Talar engelska? Talar jag engelska? Jag är inte medveten om att prata något speciellt. Jag undersökte bara ditt sinne—”
”Mitt sinne?”
”Jag studerade dess innehåll, speciellt de semantiska depåerna som jag kallar det—”
”Jag förstår,” sa kaptenen. ”Telepati. Naturligtvis.”
”Vi är en mycket gammal ras,” sa wuben. ”Mycket gammal och mycket klumpig. Vi har svårt att röra oss. Du förstår kanske att varelser så tunga och långsamma som vi var helt utlämnade åt välviljan hos smidigare livsformer. Vi kunde inte förlita oss på fysiskt försvar. Hur skulle vi någonsin kunna vinna? För tunga för att springa, för veka för att slåss, för godhjärtade för att jaga—”
”Vad lever ni av?”
”Växter. Grönsaker. Vi kan äta nästan vad som helst. Vi är väldigt fördomsfria. Toleranta, eklektiska, fördomsfria. Vi lever och låter leva. Det är så vi har klarat oss.”
Wuben skärskådade kaptenen.
”Och det är därför som jag är en sådan våldsam motståndare till den här idén att jag ska kokas. Jag kunde se bilden i ditt sinne – merparten av mig frusen i matförråden, lite av mig i grytan, en liten bit till din katt—”
”Så du läser tankar?” sa kaptenen. ”Så intressant. Någonting mer? Jag menar, vad har du mer för förmågor?”
”Lite av varje,” sa wuben och såg sig tankspritt om i rummet. ”En trevlig lägenhet ni har här, kapten. Ni håller den riktigt välstädad. Jag har respekt för ordentliga livsformer. En del marsianska fåglar är ganska ordningsamma. De slänger ut skräp från sina bon och sopar—”
”Verkligen.” Kaptenen nickade. ”Men om vi ska återgå till problemet—”
”Självfallet. Ni talade om att servera mig till middag, Smaken är god, efter vad jag har hört. Lite flottig men mör. Men hur ska vi någonsin kunna etablera en varaktig kontakt mellan våra folk om ni hemfaller åt sådana barbariska gärningar? Äta mig? Ni borde snarare diskutera viktiga frågor med mig, filosofi, konst—”
Kaptenen reste sig. ”Filosofi. Det skulle kanske kunna intressera dig att vi kommer att få ont om mat den närmaste månaden. Ett olycklig förlust—”
”Jag vet.” Wuben nickade. ”Men vore det inte mer i enlighet med era demokratiska principer om vi drog stickor eller något liknande. Demokratins syfte är ju när allt kommer omkring att skydda minoriteter från sådana kränkningar. Men om var och en av oss fick en röst—”
Kaptenen gick bort till dörren.
”Knäppskalle,” sa han. Han öppnade dörren. Han öppnade munnen.
Han stod som fastfrusen med vidöppen mun, hans ögon stirrade och han höll fortfarande fingrarna på dörrhandtaget.
Wuben betraktade honom. Kort därefter klämde den sig förbi kaptenen och ut ur rummet. Den följde korridoren, djupt försjunken i grubblerier.
***
Rummet var tyst.
”Så du förstår,” sa wuben, ”vi har gemensamma myter. Ditt sinne innehåller många bekanta mytiska symboler. Ishtar, Odysseus—”
Peterson satt tyst och stirrade ner i golvet. Han ändrade sittställning.
”Fortsätt,” sa han. ”Var snäll och fortsätt.”
Jag menar att Odysseus är en figur som man återfinner i alla självmedvetna rasers myter. Som jag tolkar det genomför Odysseus sina resor som en individ och han är medveten om att det är det han är. Det är själva idén om separation, en separation från familj och land. Individuationsprocessen.”
”Men Odysseus återvänder hem.” Genom babords fönster betraktade Peterson stjärnorna, oändligt många stjärnor som brann med ett klart syfte i ett tomt universum. ”Till slut reser han hem.”
”Det måste alla varelser göra. Tiden för separation är bara tillfällig, en kort resa för själen. Den börjar, den slutar. Vandraren återvänder till land och ras…”
Kapten Franco kom in i rummet med dragen pistol. De andra männen följde i släptåg, men de tvekade i dörren.
”Är allt väl?” frågade French.
”Menar du mig?” sa Peterson överraskat. ”Varför det?”
Franco sänkte sin pistol. ”Kom hit,” sa han till Peterson. ”Res dig upp och kom hit.”
Det var tyst.
”Gör det,” sa wuben. ”Det spelar ingen roll.”
Peterson reste sig. ”Varför?”
”Det är en order.”
Peterson gick bort till dörren. French tog tag i hans arm.
”Vad är det som händer?” Peterson slet sig loss. ”Vad är det med dig?”
Kapten Franco rörde sig mot wuben. Wuben tittade upp från hörnet där den låg ihopkrupen tätt intill väggen.
”Det är intressant,” sa wuben, ”att ni är så besatta av tanken att äta mig. Jag undrar varför.”
”Res dig,” sa Franco.
”Som ni vill.” Wuben reste sig grymtande. ”Ha tålamod. Det är svårt för mig.” Den stod flämtande och såg enfaldig ut med tungan hängande ur mungipan.
”Skjut den nu,” sa French.
”För guds skull!” utbrast Peterson. Jones vände sig snabbt mot honom med skräck i blicken.
”Du såg honom inte – som en staty, stod bara där med öppen mun. Om inte vi hade kommit ner hade han stått där än.”
”Vem? Kaptenen?” Peterson stirrade på dem allihop. ”Men han mår bra nu.”
De såg på wuben som stod mitt i rummet. Dess stora bröstkorg höjdes och sänktes.
”Det är dags,” sa Franco. ”Ur vägen.”
Männen drog sig undan i riktning mot dörren.
”Ni är ganska rädd, eller hur?” sa wuben. ”Har jag gjort er något? Jag är mot idén att tillfoga andra skada. Allt jag har gjort är att försöka skydda mig själv. Kan ni verkligen förvänta er att jag ska gå självmant i döden? Jag är en förnuftig varelse som ni själva. Jag var nyfiken på att se ert skepp och att lära mig mer om er. Jag föreslog för urinnevånarna att—”
Det ryckte i pistolen men kaptenen lyckades hålla kvar greppet.
”Ser ni,” sa Franco. ”Jag tänkte väl det”
Wuben kröp flämtande ihop. Den sträckte ut tassarna och lindade sin svans omkring sig.
”Det är väldigt varmt,” sa wuben. ”Jag förstår att vi är nära motorerna. Atomkraft. Ni har gjort många fantastiska framsteg med den – tekniskt sett. Men tydligen är inte ert vetenskapsvälde rustat att lösa moraliska, etiska—”
Franco vände sig mot männen som stod i en klunga under storögd tystnad.
”Jag gör det. Ni kan se på.”
French nickade. ”Försök att träffa hjärnan. Den duger inte att äta. Skjut den inte i bröstet. Om bröstkorgen splittras kommer vi att få ett himla jobb med att pilla ut benen.”
”Lyssna på mig,” sa Peterson och slickade sig nervöst på läpparna. ”Har den gjort något? Vad har den gjort för ont? Jag frågar er. Och föresten är den fortfarande min. Ni har ingen rätt att skjuta den. Den tillhör inte er.”
Franco höjde pistolen.
”Jag går ut,” sa Jones, alldeles likblek i ansiktet. ”Jag vill inte se det.”
”Jag också,” sa French. Mumlande släntrade männen ur rummet. Peterson dröjde i dörröppningen.
”Den talade med mig om myter,” sa han. ”Den skulle aldrig kunna skada någon.”
Han gick ut.
Franco gick fram mot wuben. Den höjde långsamt blicken. Den svalde.
”Ett mycket dumt val,” sa den. ”Det är tragiskt att ni vill göra något sådant. Det finns en liknelse som er Frälsare berättade—”
Den tystnade, stirrade på pistolen.
”Kan ni se mig i ögonen och göra det?” frågade wuben. ”Kan ni göra det?”
Kaptenen stirrade ner på den. ”Jag kan se dig i ögonen,” sa han. ”På gården där jag växte upp hade vi svin, smutsiga svin. Jag kan göra det.”
Samtidigt som han stirrade in i wubens fuktglänsande ögon tryckte han av skottet.
***
Smaken var utmärkt.
De satt trumpet runt bordet, vissa av dem åt knappt en tugga. Den ende som verkade njuta var kapten Franco.
”Mer?” frågade han och tittade runt bordet. ”Mer? Och lite vin kanske?”
”Inte för mig,” sa French. ”Jag tror jag går upp till navigationsrummet.”
”Jag också.” Jones reste sig och sköt in stolen. ”Vi ses senare.”
Kaptenen såg dem gå. Några av de andra ursäktade sig också.
”Jag undrar vad som är på tok?” sa kaptenen och vände sig till Peterson som satt och stirrade på sin tallrik, på potatisen, de gröna ärtorna och den tjocka skivan varmt och mört kött.
Han öppnade munnen men det kom inget ljud.
Kaptenen lade handen på Petersons axel.
”Det är bara organisk materia nu,” sa han. ”Livsanden är borta.” Han åt, sög upp sås med en brödbit. ”Personligen älskar jag att äta. Det är bland det bästa en levande varelse kan göra. Äta, vila, meditera, diskutera.”
Peterson nickade. Två män till reste sig och gick ut. Kaptenen drack lite vatten och suckade.
”Nå,” sa han. ”Jag måste säga att detta var en förträfflig måltid. Alla rapporter jag har hört var helt sanna – smaken av wub. Utsökt. Men jag har tyvärr inte haft möjlighet att prova det förut.”
Han torkade läpparna på servetten och lutade sig tillbaka i stolen. Peterson stirrade dystert ner i bordet.
Kaptenen betraktade honom uppmärksamt. Han lutade sig fram.
”Seså, seså,” sa han. ”Upp med mungiporna. Låt oss diskutera något spännande.”
Han log.
”Som jag försökte säga innan jag blev avbruten, så menar jag att Odysseus roll i myterna—”
Peterson ryckte till och stirrade på honom.
”Som jag sa,” fortsatte kaptenen. ”Odysseus, som jag förstår honom—”
Originalets titel: Beyond lies the wub publicerad i Planet Stories juli 1952
Originaltexten kan du bland annat hitta på Project Gutenberg
Översättning: Anders P. Nilsson (2012)
Intighetsekvationen
Rymdskeppen var underverk när det gällde kraft och precision, och männen som bemannade dem var uthålliga och modiga. Varje detalj hade kollats och dubbelkollats utom…
Kryssaren försvann in i hyperrymden och han var ensam i observationsbubblan, tiotusen ljusår bortom den yttersta stjärnan i galaxen. Han tittade ut genom ett av fönstren mot det oändliga havet av tomhet som omgav honom och undrade vilken fara som hade injagat sådan fruktan hos hans föregångare.
En sak var han redan säker på; det fanns inget utanför bubblan som ville döda honom. Den förste bubbeloperatören hade begått självmord och den andre var numera en själlös galning ombord på den återvändande kryssaren. Något i bubblan måste ha orsakat det. Eller också hade de bara inbillat sig.
När han korsade det lilla rummet klingade hans magnetiserade sulor ljudligt mot golvet i den tysta bubblan. Han satte sig i den enda stolen och kände sig lätt i det svaga artificiella gravitationsfältet. Han gick igenom all tillgänglig fakta.
Bubblan var ett av Jordens Galaktiska Observationsbyrås projekt som positionerats där för att samla in data från observationer som inte kunde göras inifrån galaxen. Eftersom metall påverkade de hyperkänsliga instrumenten hade bubblan gjorts så liten och tunn som möjligt. Det var därför den bara kunde inhysa en ensam operatör.
Byrån hade valt Horne som bubblans första operatör och kryssaren hade lämnat honom där för en sex månader lång tjänstgöring. När de planenligt återvänt med hans ersättare fann de honom död av en massiv överdos av sömntabletter. På bordet låg loggen med hans dagliga rapporter. Den sista rapporten som var tre månader gammal löd:
Jag har inte betjänat instrumenten den sista tiden, den hatar oss och vill inte ha oss här. Den hatar mig mest av allt och försöker hela tiden tränga sig in i bubblan för att döda mig. Jag kan höra den när jag stannar och lyssnar och jag vet att det inte kommer att dröja länge. Jag är rädd för den och vill helst sova när den kommer. Men jag måste göra det snart för jag har bara tjugo sömntabletter kvar och om—
Meningen avslutades aldrig. Enligt temperaturmätningsinstrumenten hade han slutat utstråla värme samma natt.
***
Bubblan var rengjordes och inspekterades in i minsta detalj. Inte minsta tecken på något fientligt väsen stod att finna.
Silverman var Hornes ersättare. När kryssaren återvände sex månader senare med Green, Silvermans ersättare var Silverman fullständigt galen. Han babblade om att någonting som ville döda honom väntade på honom utanför bubblan, och det som kom närmast en sammanhängande svar var när han efter att ha fått frågan för hundrade gången sade:
”Intighet – man kan inte riktigt se den. Men man känner hur den betraktar en och man hör hur den försöker ta sig in för att döda en. En gång stötte jag i väggen och – för guds skull – ta mig bort från den – ta mig tillbaks till jorden…”
Sedan hade han försökt gömma sig under kaptenens skrivbord och skeppsläkaren hade fört bort honom.
Bubblan undersöktes minutiöst igen och kryssaren utnyttjade varenda detektorsinstrument den var utrustad med för att söka igenom den kringliggande rymden ljusår bort. Ingenting upptäcktes.
När det var dags för den nye ersättaren att skeppas över till bubblan inställde han sig hos kapten McDowell.
”Allt är klart, Green,” sade McDowell. ”Du står på tur.” Hans buskiga gråögonbryn möttes när han rynkade pannan. ”Det vore bättre om de lät mig välja ut ersättaren.”
Green rodnade med en antydan av indignation och sade: ”Byrån bedömde min intelligens och initiativförmåga som tillfredsställande.”
”Jag vet – precis de personliga egenskaper du inte behöver. De borde ha valt någon mer lik mina malajer i maskinrummet, någon som är för okunnig för att bli rädd och för dum för att bli tokig. Då skulle vi kanske kunna få en tillräknelig rapport i stället för en galnings svammel.”
”Jag föreslår,” sade Green stelt, ”att ni väntar med att döma tills den dagen kommer, kapten.”
***
Och det var allt han visste om faran, verklig eller inbillad, som hade drivit två män till vansinne. Han skulle ha sex månader på sig att finna svaret. Sex månader minus – han tittade på sin kronometer och såg att tjugo minuter hade gått sedan han lämnade kryssaren. På något sätt verkade det längre…
Han rörde sig för att tända en cigarrett och hans metallsulor skrapade mot golvet med samma metalliska ljud som han hade hört förut. Bubblan var tyst som en grav.
Den var inte mycket större än en grav; en sfär, sex meter i diameter, tillverkad av ett tunt lager stål som förstärkts med korslagda balkar för att förhindra att den exploderade av det inre lufttrycket. Golvet under honom var två meter från sfärens lägsta punkt och i utrymmet under hans fötter fanns luftregeneratorn, avfallsomvandlingsenheterna, reservbatterierna och matskåpen. Avdelningen där han satt hade utrustats med en stol, ett bord, en smal brits, instrumentpanelen, en särskild panel för att fjärrstyra instrumenten på skrovets utsida, en mikrofilmsprojektor och ett par motionsfjädrar som var fästa i ena väggen. Det var allt.
Det fanns inga sätt att kommunicera eftersom en hyperrymdkommunikator skulle ha påverkat de känsliga instrumenten med sin strålning, men det fanns ett litet mikrofilmbibliotek till mikrofilmprojektorn så han skulle inte ha några problem att fördriva tiden på ett behagligt sätt. Men det var inte rädslan för leda som låg bakom den oro som redan smugit sig in i hans tankar. Det var inte leda som drivit Horne till självmord och Silverman till –
Något smällde högt bakom honom, som ett pistolskott i tystnaden, och han hoppade upp och vände sig för att möta det.
Det var bara en metallbehållare för databand som fallit ur spektrumanalysapparaten och ner i förvaringstråget.
Hans hjärta bultade snabbt och hans försök att skratta åt sin egen nervositet lät ihåligt och glädjelöst. Någonting inuti eller utanpå bubblan hade genom sin blotta närvaro drivit två män till vansinne och nu när han själv var oåterkalleligt förvisad till bubblan kunde han inte längre avfärda deras skräck som fantasifoster. Båda hade de varit rationella och intelligenta män, lika noggrant utvalda av Observationsbyrån som han själv.
Han satte igång att genomsöka bubblan, inget fick förbises. När han kröp ner i det nedre utrymmet tvekade han. Han fällde ut det största bladet på sin kniv innan han genomsökte de mörkaste skrymslena där nere. Han fann ingenting, inte ens en dammråtta.
Tillbaka i stolen började han betvivla sin första övertygelse. Det kanske verkligen hade funnits någon sorts osynlig kraft eller väsen utanför bubblan. Både Horne och Silverman hade sagt att ”den” hade försökt att ta sig in och döda dem.
De hade varit väldigt tydliga på den punkten.
***
Det fanns sex fönster runt bubblans vägg för att göra det möjligt för operatören att se alla de instrument som monterats på utsidan. Han gick fram till dem ett efter ett, och i vart och ett av dem såg samma vidsträckta tomhet. Galaxen – hans galax – var så långt borta att dess stjärnor inte var större än dammkorn. I de andra riktningarna var den tomma avgrunden så djup att han bara såg galaxer och galaxhoppar som svaga ljusprickar.
Runt honom fanns ett så stort tomrum att galaxer bara var prickar…
Vem kunde veta vilka krafter och faror som lurade där ute?
Ett ljus blinkade och påminde honom att han hade sysslor att utföra. Jobbet tog en timme och han var nervös och ännu inte hungrig när han var klar. Han gick till motionsfjädrarna på väggen och genomförde ett träningsprogram som gjorde honom trött och svettig, och faktiskt en aning hungrig.
Dagen gick, och nästa dag. Han finkammade på nytt bubblans innanmäte med samma resultat som tidigare. Han kände sig nästan säker på att det inte fanns någonting farligt i bubblan. Han skapade en rutin av arbete, fritid och sömn som skulle ha gjort de första veckorna riktigt behagliga, om det inte vore för den gnagande oron att något lurpassade utanför fönsterna.
Men så en dag råkade han av misstag sparka till väggen med tån på sin metallsko.
För honom lät det som om han hade sparkat en tennskiva och han tyckte att den gav vika en aning, som om den vore tenn. Han insåg för första gången hur tunn väggen var – hur dödligt, farligt tunn.
Enligt de specifikationer han läst var den bara knappa två millimeter tjock. Den var tunn som en kartongskiva.
Han satte sig ner med papper och penna och började räkna. Bubblan hade en ytarea på 9451 kvadratdecimeter och det inre trycket var 91 kilogram per kvadratdecimeter. Vilket betydde att det tunna metallhöljet stod emot mer än 850 000 kilogram.
850 000 kilogram.
Hans bubbla var en tidsinställd bomb som skulle explodera så fort något avsnitt av metallytan försvagades.
Det påstods vara en legering som var så extremt hållfast att den hade en hög säkerhetsfaktor, men han kunde svårligen tro någon metall kunde vara så hållfast. Det var lätt för ingenjörer som satt säkert på jorden att prata om säkerhetsfaktorer, men hans liv hängde på att denna ömtåliga vägg inte brast.
***
Nästa dag tyckte han att han kände hur kroken som motionsfjädrarna var upphängda i började lossna från svetsfogen i väggen. Han inspekterade fästet till kroken noggrant och han tyckte att han såg en spricka, tunn som ett hårstrå ungefär, runt det.
***
Han lade örat mot den och lyssnade efter ljudet från en läcka. Den läckte inte än men den kunde börja när som helst. Han såg ut genom fönsterna mot det oändliga tomrummet som väntade på att sluka hans ynkliga lilla luftförråd, och han tänkte på alla de dagar då han slitit och dragit i motionsfjädern utan att inse vilken skada han gjorde.
Han hade en obehaglig känsla i magroten resten av dagen och undersökte med täta mellanrum det hårfina strecket runt kroken.
Nästa dag upptäckte han ett ännu allvarligare hot; bubblans flortunna hölje hade punktsvetsats i stödbalkarna.
Sådan svetsning skapade ofta hårda, porösa fläckar som skulle kristalliseras när de rörde sig – och så var det den lilla temperaturskillnaden mellan hans arbets- och vilotimmar som dagligen skulle få höljet att dra ihop sig och expandera. Speciellt när han använde kokplattan.
Han slutade att använda kokplattan helt och utförde dagliga inspektioner av varenda kvadratcentimeter av bubblans vägg och ringade med en krita in varenda svetspunkt som visade tydliga tecken på försvagning. Varje dag hittade han fler punkter att märka ut och snart fanns det spridda vita cirklar vart han än vände blicken.
När han inte arbetade med att undersöka väggarna kände han hur fönsterna betraktade honom likt stirrande ögon. I rent självförsvar var han tvungen att gå till vart och ett av dem och stirra tillbaka på tomheten.
Rymden var främmande; kall, dödlig, främmande. Han var en liten gnista av liv i ett fientligt hav av Intighet och det fanns ingen som kunde hjälpa honom. Intigheten utanför väntade dag och natt på en oändligt lite läcka eller spricka i väggen; Intigheten hade väntat sedan tidens begynnelse och skulle vänta till tidens slut.
Ibland lät han sitt finger nudda väggen och tänkte: Döden är där ute, mindre än två millimeter bort. Hans fruktan blev till en svart och fasansfull övertygelse: Bubblan skulle inte kunna stå emot anfallet länge till. Den hade redan hållit ihop längre än man kunde förvänta sig. 850 000 kilogram tryck ville ut och hela den intergalaktiska rymdens Intighet ville in. Och bara ett skinn av metall, fullt av ruttna och spröda svetspunkter, skilde dem åt.
Den ville in – Intigheten ville in. Han förstod då att Horne och Silverman inte hade varit galna. Den ville ta sig in och en dag skulle den lyckas. När den lyckades skulle den spränga honom och slita ut hans inälvor och lungor. Inte förrän det hände, inte förrän Intigheten fyllde bubblan och inneslöt hans förvridna ut-och-in-vända kropp skulle den vara nöjd…
***
Han hade för länge sedan slutat att använda de magnetiserade skorna, eftersom han var rädd att vibrationerna skulle försvaga bubblan ytterligare. Och han började upptäcka sektioner där bubblan inte verkad vara helt konkav, som om en valskvarn hade pressat ut metallen för mycket på vissa ställen så att den svällde som en överfylld ballong.
Han kunde inte minnas när han senast avläst instrumenten. Ingenting var längre viktigt förutom faran som omslöt honom. Han visste att faran tilltog med en rasande fart, för när han tryckte örat mot väggen kunde han höra de nästan ohörbara klickljuden och vibrationerna när bubblans skinn drog ihop sig och expanderade. Intigheten knackade och sökte med tomma fingrar efter en svag punkt eller spricka som den kunde slita isär.
Men fönsterrutorna var värst. Intigheten stirrade på honom dag och natt. Det fanns ingenstans att fly. Han kunde känna hur den betraktade honom, ondskefullt och skadeglatt, till och med när han höll händerna för ögonen.
Till sist stod han inte ut längre. På britsen fanns en filt och han använde den tillsammans med alla ombyteskläder för att göra ett tält mellan bordet och instrumentpanelen. När han kröp in märkte han att nederdelen av ett fönster fortfarande kunde se honom. Han använde kläderna han hade på sig för att täppa till luckan, och han mådde mycket bättre när han kunde gömma sig i mörkret där Intigheten inte kunde se honom.
Han hade ingenting emot att gå omkring naken – temperaturregulatorerna gjorde så att det aldrig blev för kallt.
Han förlorade all uppfattning om tid. Han kröp bara ut när han måste hämta mer mat. Han kunde fortfarande höra Intigheten knacka och suga i dess oupphörliga jakt på en spricka så han spenderade så lite tid som möjligt utanför tältet. Han önskade att han inte skulle behöva gå ut alls. Om han gömde sig i sitt tält tillräckligt länge och var helt tyst så skulle den kanske tröttna och ge sig av…
Ibland tänkte han på kryssaren och önskade att den skulle komma och hämta hem honom, men oftast tänkte han på hur varelsen därute försökte ta sig in och döda honom. När påfrestningen blev för stor kröp han ihop i fosterställning och låtsades att han fortfarande var på jorden. Det var bättre där.
Men det dröjde aldrig länge förrän han åter hörde knackningar och viskningar. Då blev han stel av skräck och tänkte: Den här gången kommer den att lyckas…
***
Så plötsligt en dag kikade två män in i hans tält.
En av dem sade: ”Herregud – igen!” och han undrade vad han menade. Men de var väldigt snälla mot honom och hjälpte honom att sätta på sig kläderna. Senare ombord på kryssaren blev allt dimmigt och de frågade honom om och om igen vad han var rädd för.
”Vad var det – vad hittade du?”
Han ansträngde sig för att förklara. ”Det var – det var Intighet.”
Vad var du och Horne och Silverman så rädda för – vad var det?” envisades rösten.
”Det sa jag ju,” sade han. ”Intighet.”
De stirrade på honom och dimman lättade en aning när han insåg att de inte förstod. Han ville att de skulle begripa för det han berättade var sant, väldigt sant.
”Den ville döda oss. Varför vill ni inte tro mig? Den väntade utanför bubblan för att döda oss.”
Men de fortsatte att stirra och han insåg att de inte trodde honom. De ville inte tro på honom…
Allt blev suddigt igen och han började gråta. Han blev glad när läkaren tog honom i handen och ledde iväg honom…
Bubblan inspekterades grundligt men man hittade ingenting. När det var dags för Greens ersättare, Larkin, att skeppas över till bubblan inställde denne sig hos kapten McDowell.
”Alla förberedelser är klara, Larkin,” sade McDowell. ”Du står på tur. Jag önskar att vi visste vari faran består.” Han rynkade pannan. ”Jag tror fortfarande att någon av mina malajer i maskinrummet hade varit bättre lämpad för uppdraget. Han skulle kanske kunna ge oss en tillräknelig rapport om sex månader i stället för de galna svammel vi kommer att få från er.”
Larkin blev högröd i ansiktet och sade stelt: ”Jag föreslår att kapten inte drar några förhastade slutsatser.”
***
Kryssaren försvann in i hyperrymden och han var ensam i observationsbubblan, tiotusen ljusår bortom den yttersta stjärnan i galaxen. Han tittade ut genom ett av fönstren mot det oändliga havet av tomhet som omgav honom och undrade på nytt vilken fara som hade injagat sådan fruktan hos hans föregångare.
En sak var han redan säker på; det fanns Inget utanför bubblan som ville döda honom…
Originalets titel: Nothing Equation publicerad i Amazing Stories december1957
Originaltexten kan du bland annat hitta på Project Gutenberg
Översättning: Anders P. Nilsson (2011)
Rymdskeppen var underverk när det gällde kraft och precision, männen som bemannade dem uthålliga och modiga. Varje detalj hade kollats och dubbelkollats utom…
Stjärnan
av H.G. Wells
Om man bortser från vissa astronomiska tveksamheter skulle H. G. Wells novell Stjärnan från 1897 mycket väl ha kunnat skrivits idag. För vad är väl mer inne än en himlakropp på kollisionskurs med jorden?
På det nya årets första dag kungjorde tre observatorier nästan samtidigt att solsystemets yttersta planet Neptunus bana blivit synnerligen oregelbunden. Ogilvy hade redan i december misstänkt att dess hastighet höll på att minska. En sådan nyhet väckte knappast något intresse hos den stora allmänheten som knappt kände till planetens existens. Inte heller upptäckten av en svag ljusfläck i planetens närhet väckte något engagemang utanför astronomkretsar. För vetenskapsmän var emellertid de nya underrättelserna tillräckligt anmärkningsvärda till och med innan det blev känt att den nya himlakroppen snabbt tilltog i storlek och ljusstyrka. Dess bana skilde sig betänkligt från planternas förutsägbara omloppsbanor och avdriften hos Neptunus och dess sattelit saknade motstycke.
Få människor utan vetenskaplig skolning inser hur isolerat vårt solsystem är. Solen med sina planetprickar, sina asteroidkorn och knappt skönjbara kometer simmar i en ocean vars storlek trotsar vår fattningsförmåga. Bortom Neptunus bana sträcker sig den tomma rymden sju miljoner gånger en miljon mil. Det är det kortaste beräknade avståndet till den närmaste stjärnan. Och bortsett från några ynkligt små kometer hade, såvitt människan visste, ingen materia färdats genom detta skrämmande gap av rymd förrän denna sällsamma vandrare upptäcktes i början av nittonhundratalet. Den var enormt omfångsrik och tung, och den dök utan varning upp ur rymdens svarta tomhet och nåddes av solens strålar. Den andra dagen var den fullt synlig för varje anständigt teleskop som en liten odefinierbar prick i stjärnbilden Lejonet nära Regulus. Inom kort var den skönjbar genom en teaterkikare.
På årets tredje dag blev världens tidningsläsare för första gången medvetna om betydelsen av denna ovanliga uppenbarelse på natthimlen. ”Planeter på kollisionskurs” löd rubriken i en Londontidning som kungjorde Duchaines uppfattning att denna märkliga nya himlakropp troligen skulle kollidera med Neptunus. Ledarskribenterna förstorade upp händelsen. I de flesta av världens huvudstäder fanns det den tredje januari vaga förhoppningar om ett annalkande himlafenomen; och när solnedgången övergick i natt runt jorden riktade tusentals människor sina blickar mot himlen och såg – de gamla vanliga stjärnorna där de alltid hade varit.
I Londongryningen gick Pollux ner och stjärnorna bleknade bort. Det var vintergryning, en glåmig anhopning av dagsljus, och gaslågor och stearinljus lyste upp de fönster där människor var vakna. Men den gäspande polismannen såg den, de flitiga torghandlarna stannade upp med gapande munnar, punktliga arbetare på väg till fabrikerna, mjölkbud, tidningsbud, rumlare på väg hem från krogen, hemlösa luffare, väktare på sina rundor såg den, jordbruksarbetare som knogade på fälten och tjuvskyttar som smög hemåt såg den. Över hela det halvdunkla morgontrötta landet kunde man se den – och utkikarna till havs – alla såg de en stor vit stjärna som plötsligt dykt upp på himlen i väster!
Den var ljusstarkare än någon annan stjärna, till och med ljusare än aftonstjärnan när den lyste som starkast. Den sken vit och stor, inte bara en blinkande ljusfläck, utan en liten, rund, klart skinande skiva en hel timme efter gryningen. Och på platser dit vetenskapen ännu inte nått stirrade människor i fruktan och berättade för varandra om de krig och farsoter som förebådades av detta himmelska järtecken. Kraftiga boer, mörkhyade hottentotter, män från guldkusten, fransoser, spanjorer, portugiser stod i värmen från soluppgången och betraktade denna märkliga nya stjärna.
Och på hundra observatorier hade den tidigare återhållna upphetsningen övergått i gälla skrik när de båda himlakropparna rusade mot varandra. Det skyndades hit och dit för att hämta fotoutrustning och spektroskop, apparater av alla upptänkliga sorter, för att dokumentera denna nya häpnadsväckande syn, en världs undergång. För det var verkligen en värld, en av jordens systerplaneter, långt större än vår egen jord, som så plötsligt blixtrade till i en dödsflamma. Neptunus hade utan krusiduller träffats av den märkliga planeten från yttre rymden och hettan från sammanstötningen hade förvandlat två solida klot till en glödande massa. Två timmar före gryningen höjde den bleka vita stjärnan sig över horisonten och mattades inte förrän den sjönk i väster. Överallt förundrades människor över den, men av alla dem som såg kan ingen ha förundrats mer än de sjömän på de fjärran haven som vanemässigt navigerade efter stjärnorna. Utan att ha hört talas om dess ankomst såg de hur en ny liten måne klättrade mot zenit och hängde över deras huvuden för att slutligen gå ner i väster.
Och när den gick upp över Europa nästa gång trängdes himlaskådare på sluttningar, hustak och öppna platser med blickarna vända mot öster där den nya stjärnan skulle gå upp. Den steg glödande vit inför deras ögon, som en bländande vit eld, och de som hade sett den redan kvällen innan skrek av förundran. ”Den är större, ” ropade de. ”Den är starkare!” Och månen som var halv och i tilltagande var förvisso till ytan betydligt större men kunde inte mäta sig i ljusstyrka ned den märkliga nya stjärnan.
”Den är starkare!” ropade människorna som trängdes på gatorna. Men i de dunkla observatorierna höll astronomerna andan och stirrade på varandra. ”Den är närmare,” sade de. ”Närmare!”
Och röst efter röst upprepade: ”Den är närmare.” Och den klickande telegrafen fångade upp det, och budskapet skälvde genom telefonledningar, och i tusen städer knackade smutsiga maskinskrivningsfingrar ner budskapet. ”Den är närmare.” Män som skrev nåddes av en plötslig insikt och kastade sina pennor ifrån sig, män som talade på tusen platser slogs plötsligt av det outsägliga hotet i dessa ord. ”Den är närmare.” Orden skyndade längs nymornade gator, de basunerades ut över tysta och frostklädda byar. Män som läst dessa ord på vibrerande telegrafremsor stod i upplysta portgångar och ropade ut nyheten till de förbipasserande. ”Den är närmare.” Vackra svettglittrande kvinnor hörde nyheten berättas skämtsamt mellan danserna och låtsades vara intelligenta och visa ett intresse som de inte kände. ”Närmare! Verkligen. Så märkligt. Så rysligt, rysligt klipska de som kommit på något sådant måste vara.”
Ensamma luffare som hankade sig fram genom vinternatten muttrade orden för att trösta sig själva och såg upp mot himlen. ”Den måste komma närmare för natten är lika kall som hjärtat hos en välgörare. Det verkar inte komma mycket värme från den, så den får gärna komma närmare.”
”Vad betyder en ny stjärna för mig?” grät en kvinna som knäböjde vid sin makes döda kropp.
Skolpojken som steg upp tidigt för sin examinationsuppgift räknade ut det själv, när den stora vita stjärnan lyste in genom hans frostiga fönster. ”Centrifugal, centripetal,” sade han med hakan i handflatan. ”Stoppa en planet i dess bana, beröva den dess centrifugalkraft, vad händer då? Centripetalen får tag i den och den faller ner i solen! Och detta-! Kommer vi i dess väg, tro?”
Dagsljuset följde samma mönster som tidigare dagar, men när det frostiga mörkret föll steg den nya stjärnan åter upp på himlen. Nu var den så ljusstark att den växande månen bara var en blek vålnad av sitt forna jag när solen sjönk bakom horisonten. I Sydafrika hade en mäktig man precis gift sig och gatorna kantades av facklor för att välkomna honom och hans brud. ”Till och med himlen lyser för er,” sade en smickrare. Under Stenbocken trotsade ett älskande par de vilda djuren och de onda andarna i ett ormbunkssnår där eldflugorna dansade. ”Det är vår stjärna,” viskade de till varandra och kände sig sällsamt tröstade av dess mjuka strålar.
Matematikprofessorn satt på sitt privata kontor och sköt papperna ifrån sig. Hans beräkningar var redan avslutade. I medicinflaskan fanns det fortfarande kvar lite av drogen som hållit honom vaken de senaste fyra nätterna. Varje dag hade han rofyllt och tålmodigt föreläst för sina studenter för att sedan omedelbart återvända till sina olycksbådande beräkningar. Hans ansikte var gravallvarligt, en aning fårat och rödsprängt av droganvändningen. För ett ögonblick verkade han förlora sig i tankar. Men sedan gick han fram till fönstret och drog upp jalusin med ett ljudligt klick. Halvvägs upp på himlen, över stadens myller av takåsar, skorstenar och tornspiror hängde stjärnan.
Han stirrade på den som om han mötte blicken hos en modig fiende. ”Du dödar mig måhända,” sade han efter ett ögonblicks tystnad. ”Men jag kan hålla dig – och hela universum för den delen – i min ynkliga hjärnas grepp. Jag kommer inte att förändras. Inte ens nu.” Han betraktade den lilla medicinflaskan. ”Jag kommer inte att sova mer,” sade han.
Nästa dag efter lunch, prick på minuten, trädde han in i föreläsningssalen, lade sin hatt vid bordsänden som vanligt och valde nogsamt ut en stor tavelkrita. Det brukade skämtas bland studenterna att han inte kunde föreläsa om han inte fick leka med den i handen, och en gång hade han blivit alldeles ställd när studenterna gömt hans kritförråd. Han höjde blicken och betraktade under gråsprängda ögonbryn de sluttande raderna av unga ansikten och talade med sin vanliga utstuderade frasering. ”Omständigheter har uppdagats – omständigheter utanför min kontroll,” sade han och gjorde ett uppehåll, ”som kommer att förhindra mig från att sluföra kursen som planerat. Det verkar, mina herrar, om jag får uttrycka mig kort och koncist, som om – människan har levt förgäves.”
Studenterna utbytte menande blickar med varandra. Hade de hört rätt? Galen? Han såg höjda ögonbryn och flinande munnar, men det fanns fortfarande ett eller ett par ansikten som uppmärksamt mönstrade hans lugna gråkantade ansikte. Det kommer att bli intressant,” sade han, ”att ägna denna morgon åt en genomgång, så långt jag nu kan få er att förstå, av de beräkningar som lett mig till denna slutsats. Låt oss anta…”
Han vände sig mot den svarta tavlan och begrundade på sedvanligt sätt ett diagram. ”Vad menade han med ’levt förgäves’?” viskade en student till en annan. ”Lyssna,” sade den andre och nickade mot föreläsaren.
Och snart började de förstå.
Den natten gick stjärnan upp senare, för på sin bana mot öster hade den passerat Lejonet på väg mot Jungfrun, och dess ljus var så starkt att himlen blev klarblå när den steg, och alla stjärnor doldes som en följd, med undantag av Jupiter nära zenit, Capella, Aldebaran, Sirius och svansen i Stora björn. Den var synnerligen vit och vacker. I många delar av världen omgavs den av en blek ljusring. Den var synbart större; i den klara atmosfären på sydliga breddgrader var den nästan en fjärdedel av månens storlek. I England var marken fortfarande täckt av frost, men världen var lika klart upplyst som en månklar midsommarafton. Man kunde till och med läsa i dess kalla, klara sken, och i städerna brann gaslyktorna med bleka, gula lågor.
Och människor över hela världen vakade den natten, och över hela kristenheten mumlades det andaktsfullt i den klara luften så att hela landsbygden lät som bin på en ljunghed. Och detta allt starkare surrande övergick i stadens larm. Det ringdes i klockor i en miljon klocktorn och kampaniler i en åkallan till människorna att aldrig mer sova, att aldrig mer synda utan samlas i kyrkorna för bön. Och över deras huvuden, allt större och ljusstarkare, steg den bländande stjärnan medan jorden vred sig kring sin axel.
Och gatorna och husen lystes upp i alla städerna, skeppsvarven glimmade och alla vägar som ledde upp i högländerna var upplysta och fulla av folk hela natten. Och på alla hav som omgav den civiliserade världen puttrade motorer, och fulla skepp med fyllda segel syntes tydligt mot havet i norr. För redan nu hade matematikprofessorns varning telegraferats ut över världen och översatts till hundra språk. Den nya planeten och Neptunus, bundna i en brinnande omfamning, rusade fram med allt högre hastighet mot solen. Varje sekund färdades denna flammande himlakropp sextio mil och för varje sekund ökade dess oerhörda hastighet. I den riktning den nu flög skulle den passera tjugo miljoner mil från jorden och knappt påverka den. Men i dess bana, fram till nu knappt rubbad, vandrade den mäktiga planeten Jupiter med sina månar. För varje sekund växte dragningskraften mellan den brinnande stjärnan och vår största planet. Oundvikligen skulle Jupiter vika av från sin bana och följa en mer elliptisk färdväg runt solen, och den brinnande stjärnan skulle slungas ur sin kurs mot solen och följa en bana mot, eller i varje fall mycket nära, vår jord. Jordbävningar, vulkanutbrott, cykloner, störtfloder, översvämningar och en våldsam temperaturhöjning - så löd matematikprofessorns profetia.
Och över deras huvuden bestyrkte den flammade stjärnan hårt och kallt hans bud om den annalkande undergången.
För många som stirrade ut i natten tills deras ögon sved tycktes den komma synbart närmare. Och den natten förändrades också vädret, och frosten som haft Centraleuropa, Frankrike och England i sitt grepp övergick i töväder.
Men du får inte tro att bara för att jag talat om människor som varit försjunkna i bön natten igenom, människor som bordat skepp och människor flytt upp i bergen, att hela världen var panikslagen. Faktum är att hävd och gammal vana fortfarande styrde världen, och bortsett från löst prat och den spektakulära natthimlen var nio människor av tio fortfarande full sysselsatta med sina dagliga sysslor. Alla städernas affärer, frånsett ett litet fåtal, öppnade och stängde sina portar vid de utsatta tiderna, läkare och begravningsentreprenörer uträttade sina värv, arbetare samlades i fabrikerna, soldater exercerade, studenter studerade, älskare möttes, tjuvar stod på lur och politiker manövrerade i maktens korridorer. Tryckpressarna på dagstidningarna dunkade nätterna igenom och mången präst vägrade att öppna sina helgedomar för att inte sprida obefogad panik. Tidningarna lyfte fram lärdomarna från år 1000 – för då hade människor också fruktat slutet. Stjärnan var ingen stjärna utan bara gas – en komet, och om det var en stjärna kunde den omöjligen träffa jorden. Det fanns inga precedensfall för något sådant. Det sunda förnuftet var orubbligt överallt, föraktfullt, gäckande och föga benäget sälla sig till de panikslagna. Den natten klockan kvart över sju Greenwichtid skulle stjärnan var som närmast Jupiter. Då skulle människorna få veta vilken vändning historien skulle ta. Matematikprofessorns ödesmättade varningar betraktades av många som utstuderat självberöm. Det sunda förnuftet beslöt sig, efter viss diskussion, för att följa sin övertygelse och gå till sängs. Även barbariet och grymheten hade tröttnat på nyheten och fortsatte med sina nattliga aktiviteter som vanligt och, frånsett en ylande hund här och där, tog djurvärlden ingen notis om stjärnan.
Och till slut, när stjärnskådarna i Europa såg stjärnan gå upp, en timme för sent förvisso, var den inte större än den varit natten förut. Många var fortfarande vakna och de gjorde sig lustiga över matematikprofessorn – som om faran redan var över.
Men här slutade skratten. Stjärnan växte – den växte med en obönhörlig regelbundenhet timme för timme, lite större varje timme och lite närmare midnattszenit, och starkare och starkare, tills den hade förvandlat natt till dag. Om den hade kommit rakt mot jorden och inte i en krökt bana, om den inte förlorat hastighet vid Jupiter, så hade den korsat den väldiga rymden på ett dygn, men som det nu var skulle den ta fem dagar på sig för att nå vår planet. Följande natt hade den blivit två tredjedelar av månens storlek innan den sågs av engelska ögon, och tövädret hade kommit för att stanna. När den gick upp över Amerika var den nästan lika stor som månen, men bländande vit att se på, och varm. En het vind blåste upp och tilltog i styrka, och i Virginia och Brasilien sken den obönhörligt genom tunga åskmoln, flimrande violetta blixtar och kraftiga hagelskurar. I Manitoba var det töväder och förödande översvämningar. Och på alla världens berg började snön att smälta den natten, och alla floder som hade sina källor i högländerna var tjocka och grumliga, och snart förde de även fallna träd med sig, och kroppar av djur och människor. Vattenmassorna steg stadigt i det spöklika skimret och sipprade till slut över sina fördämningar på jakt efter de flyende människorna i flodalarna.
Och längs Argentinas kust och i hela Sydatlanten var tidvattnet högre än någonsin, och stormarna drev vattnet miltals in mot land så att hela städer dränktes. Och så intensiv var hettan under natten att soluppgången kändes som skuggig lättnad. Jordbävningarna började och ökade i magnitud längs hela den amerikanska kontinenten, från polcirkeln till Kap Horn. Sluttningar rasade, klyftor öppnades och hus och murar pulveriserades. Halva vulkanen Cotopaxi rasade i en gigantisk konvulsion och en flod av lava rann så djup och bred och lättflytande att den nådde havet på en dag.
Så marscherade stjärnan med den bleknande månen som följeslagare över Stilla Havet, och i dess släptåg följde åskväder som fållen på en klänning. Den växande tidvattenvågen som mödosamt följde i hasorna, skummande och ivrig, dränkte hela pärlband av öar. I det bländande ljuset nådde den tjugo meter höga vågen till slut den asiatiska kusten där den med en vrålande hunger sköljde in över landet och dränkte den kinesiska slätten. Stjärnan, som nu var hetare, större och ljusstarkare än solen, visade inte det folkrika landet minsta nåd. Städer och byar med sina pagoder, vägar, vidsträckta risfält och sömnlösa människor som med hjälplös fruktan stirrade mot den glödande himlen, alla hörde de för sent det tilltagande bruset från den väldiga flodvågen. Miljontals människor dog den natten. Deras kroppar tyngdes av hettan, deras andetag blev allt kortare och häftigare och det fanns ingenstans att fly. Döden hade kommit.
I Kina var himlen glödande vit, men över Japan och Java och alla de ostasiatiska öarna var den stora stjärnan ett klot av matt, röd eld. Ångan, röken och den framvällande lavan från aktiva vulkaner färgade himlen röd. Hela jorden skakade av jordbävningar. Snart hade den eviga snön i Tibet och Himalaya smält och enorma vattenmassor forsade ner mot slätterna i Burma och Hindustan. Den indiska djungelns trädkronor brann på tusen ställen och nere vid stammarna kämpade människor och djur för att undfly den annalkande floden och eldtungorna från trädkronorna. Och i förvirring flydde folkmassor längs flodvägarna mot människans sista hopp – det öppna havet.
Stjärnana växte nu i storlek, värme och ljusstyrka med en fruktansvärd hastighet. De tropiska haven hade förlorat sin klarhet, och virvlande ånga steg i spöklika slingor från de svarta vågorna som vräkte förlista skepp i alla riktningar.
Och sedan följde förundran. För de européer som väntade på att stjärnan skulle stiga upp tycktes jordens rotation ha upphört. På tusen höga och öppna platser dit människor flytt undan flodvågorna väntade de andäktigt på att stjärnan skulle gå upp. Timme följde på timme av fruktansvärd ovisshet men stjärnan gick inte upp. Åter vände människor blickarna mot stjärnbilderna som de trott var evigt förlorade. I England var luften varm och klar men marken skakade oavbrutet. I tropikerna skymtade Sirius, Capella och Aldebaran genom en dimma av ånga. Och när den mäktiga stjärnan till slut, tio timmar för sent, steg upp på himlen följde solen kort därefter och i dess vita hjärta syntes en mörk skiva.
Över Asien hade stjärnan börjat gå ner, men plötsligt, när den hängde över Indien, föll ett flor över dess ljus. Hela den indiska slätten från Indus till Ganges mynning var ett ödeland av grunt skinande vatten den natten, ur vilket tempel och palats, gravhögar och kullar reste sig. I varje minaret trängdes människor som en efter en föll de ner i det grumliga vattnet när hettan och fruktan till slut hade överväldigat dem. Hela landet tycktes jämra sig när plötsligt en skugga föll över deras förtvivlan. En kall vindil tog fart, molntäcket tätnade och luften blev svalare. Halvt förblindade människor som tittade upp mot stjärnan såg hur en svart skiva gradvis skymde dess ljus. Det var månen som befann sig mellan stjärnan och jorden. Och när människor tackade gud för detta andrum gick solen upp i öster. Stjärna, sol och måne rusade tillsammans över himlen.
Så föll det sig att från en europeisk horisont stjärna och sol gick upp nästan samtidigt, närmade sig varandra för att till slut förenas mitt på himlen. Månen skymde inte längre stjärnan och syntes inte längre på den bländande ljusa himlen. Även om de flesta överlevande betraktade den med hunger, trötthet och förtvivlan fanns det fortfarande människor som förstod dess innebörd. Stjärnan och jorden hade varit som närmast, slungats förbi varandra och stjärnan hade passerat. Den blev redan allt mindre på sin sista resa mot solen.
Och nu samlades molnen och förmörkade himlen, och åska och blixtar vävde en filt runt jorden. Nu började regnet falla och övergick i ett aldrig tidigare skådat skyfall och längs vulkansluttningarna forsade floder av lervälling. Överallt drog sig vattnet tillbaka och lämnade slamtäckta ruiner efter sig. Och jorden täcktes av vrakspillror och döda kroppar som en stormhärjad strand. I dagar strömmade vattnet bort från marken och svepte med sig jord och träd och hus på sin väg. Det bildade jättelika vallar och grävde ut djupa raviner i landskapet. Dagar av mörker följde. Och under veckor och månader fortsatte jordbävningar att skaka världen.
Stjärnan hade passerat men det tog tid för de hungrande människorna att samla mod. När de sakta återvände till sina hem fann de städer i ruiner, begravda spannmålslager och vattensjuka fält. De få skepp som överlevt stormen navigerade försiktigt mellan nya grund mot förödda hamnar. Och när stormarna hade bedarrat upptäckte människorna att dagarna var varmare än tidigare, solen var större och månen var bara en tredjedel av sin forna storlek. Ett månvarv tog numera åttio dagar.
Men bland överlevarna spirade en ny känsla av broderskap, en vilja att bevara lagar, böcker och maskiner. Island och Grönland och kusterna i Baffin Bay hade förvandlats så att de sjömän som sett dem med egna ögon berättade historier om gröna och bördiga landskap. På grund av värmen flyttade människor norrut eller söderut mot polerna. Och det berättades om stjärnan som kommit och farit förbi.
De marsianska astronomerna – för det finns astronomer på Mars, även om de skiljer sig mycket från oss människor – var naturligt nog mycket intresserade av det som hänt. De såg det självfallet ur sitt eget perspektiv. ”Om man beaktar massan och temperaturen hos den projektil som slungades genom vårt solsystem och in i solen,” skrev en, ”så är det förvånande hur lite skada jorden, som nästan låg i dess bana, har lidit. Alla land- och havsmassor har förblivit intakta. Den enda påtagliga förändringen är den radikala minskningen av den vita missfärgningen, troligen fruset vatten, runt de båda polerna.”
Detta visar hur liten till och med den värsta av mänskliga katastrofer ter sig på några miljoner kilometers avstånd.
Originalets titel: The Star (1897) publicerad i Tales of Space and Time (1899)
Originaltexten kan du bland annat hitta på Project Gutenberg
Översättning: Anders P. Nilsson (2011)
Profeternas paradis
av Robert W. Chambers
Robert W. Chambers är mest känd för sitt märkliga verk The King in Yellow som utspelar sig i den förlorade staden Carcosa. Även om Chambers skrev sitt verk två decennier innan H.P. Lovecraft debuterade har The King in Yellow vävts samman med Lovecrafts Cthulhumytologi. Den underfundiga samlingen mininoveller Profeternas paradis är ett avsnitt i The King in Yellow.
”Om blott rank
or och kärleksförnekande band
får stå i Profeternas Paradisland.
Jag betvivlar Profeternas Paradis
är så tomt som din utsträckta hand.”
ATELJEN
Han log och sade: ”Sök henne över hela världen.”
Jag sade: ”Varför berättar du för mig om världen? Min värld är här, mellan dessa väggar och under glasskivan där uppe; här bland förgyllda vinkannor och matta juvelbetäckta vapen, skamfilade ramar och målardukar, svarta kistor och stolar med höga ryggar, egendomligt snidade och betsade i blått och guld.”
”Vem väntar du på?” frågade han och jag svarade: ”När hon kommer känner jag igen henne.”
På min härd viskade en eldtunga hemligheter för den vitnande askan. Från gatan nedanför hörde jag fotsteg, en röst, och en sång.
”Vem väntar du på?” frågade han och jag svarade: ”Jag kommer att känna igen henne.”
Fotsteg, en röst och en sång från gatan nedanför, och jag kände igen sången men inte stegen eller rösten.
”Dåre!” ropade han, ”det är samma sång men stegen och rösten har förändrats med åren!”
På härden viskade en eldtunga över den vitnande askan: ”Vänta inte längre; de har passerat, stegen och rösten på gatan nedanför.”
Sedan log han och sade: ”Vem väntar du på? Sök henne över hela världen!”
Jag svarade: ” Min värld är här, mellan dessa väggar och under glasskivan där uppe; här bland förgyllda vinkannor och matta juvelbetäckta vapen, skamfilade ramar och målardukar, svarta kistor och stolar med höga ryggar, egendomligt snidade och betsade i blått och guld.”
VÅLNADEN
Det Förflutnas Vålnad vägrade att fortsätta.
”Om det är sant,” suckade hon, ”att du betraktar mig som en vän, låt oss då återvända tillsammans. Du kommer att glömma här under sommarhimlen.”
Jag tryckte henne intill mig, vädjade, smekte; jag skakade henne häftigt, vit av vrede, men hon lät sig inte övertalas.
”Om det är sant,” suckade hon, ”att du betraktar mig som en vän, låt oss då återvända tillsammans.
Det Förflutnas Vålnad vägrade att fortsätta.
OFFRET
Jag vandrade på ett fält med blommor vars kronblad är vitare än snö och vars hjärtan är renaste guld.
Längre bort på fältet skrek en kvinna: ”Jag har dödat den jag älskar!” och från ett krus hällde hon blod på blommorna vars kronblad är vitare än snö och vars hjärtan är renaste guld.
På avstånd följde jag efter, och på kruset kunde jag läsa tusen namn, medan bubblande, färskt blod syntes över krusets rand.
”Jag har dödat den jag älskar!” ropade hon. ”Jorden är törstig; låt den dricka!” Hon passerade mig och på avstånd såg jag hur hon hällde blod på blommorna vars kronblad är vitare än snö och vars hjärtan är renaste guld.
ÖDET
Jag kom till bron som bara ett fåtal får passera.
”Passera!” skrek väktaren, men jag skrattade och sade: ”Det finns tid;” och han log och stängde portarna.
Till bron som bara ett fåtal får passera kom unga och gamla. Alla blev de nekade tillträde till bron. Lättjefullt stod jag och räknade dem tills jag tröttnat på deras högljudda klagolåt och åter gick fram till bron som bara ett fåtal får passera.
Pöbelhopen vid portarna skrek: ”Han kommer för sent!” Men jag skrattade och sade: ”Det finns tid.”
”Passera!” ropade väktaren när jag trädde igenom; sedan log han och stängde portarna.
FOLKVIMLET
Mitt i det täta gatuvimlet stod jag med Pierrot. Alla blickar var vända mot mig.
”Vad skrattar de åt?” frågade jag, men han flinade och borstade bort kritresterna från min svarta rock. ”Jag förstår inte; det måste vara någonting lustigt, kanske en ärlig tjuv!”
Alla blickar var vända mot mig.
”Han har bestulit dig på din börs!” skrattade de.
”Min börs!” skrek jag; ”Hjälp mig, Pierrot! Det finns en tjuv!”
De skrattade: ”Han har bestulit dig på din börs!”
Då trädde Sanningen fram med en spegel. ”Om det är en ärlig tjuv,” ropade Sanningen, ”kommer Pierrot att hitta honom med denna spegel!” Men han flinade bara och borstade bort kritan från min svarta rock.
”Du förstår,” sade han, ”Sanningen är en ärlig tjuv, hon återlämnar din spegel.”
Alla blickar var vända mot mig.
”Arrestera Sanningen!” ropade jag och glömde att det var min börs och inte en spegel jag förlorat. Där stod jag stod med Pierrot mitt i det täta gatuvimlet.
GYCKLAREN
”Var hon vacker?” frågade jag, men han bara skrockade och lyssnade till bjällrorna i sin mössa.
”Knivhuggen,” fnissade han. ”Betänk den långa resan, de farofyllda dagarna, de fasansfulla nätterna. Betänk hur han vandrade för hennes skull, år efter år, genom fiendeland och längtade efter vänner och släkt, längtade efter henne.
”Knivhuggen,” fnissade han och lyssnade till bjällrorna i sin mössa.
”Var hon vacker?” frågade jag, men morrade bara och muttrade till bjällrorna i sin mössa.
”Hon kysste honom vid porten,” fnissade han, ”men i salen berörde hans brors välkomnande hans hjärta.”
”Var hon vacker?” frågade jag.
”Knivhuggen,” skrockade han, ”Betänk den långa resan, de farofyllda dagarna, de fasansfulla nätterna. Betänk hur han vandrade för hennes skull, år efter år, genom fiendeland och längtade efter vänner och släkt, längtade efter henne.
”Hon kysste honom vid porten, men i salen berörde hans brors välkomnande hans hjärta.”
”Var hon vacker?” frågade jag, men morrade bara och lyssnade till bjällrorna i sin mössa.
DET GRÖNA RUMMET
Clownen vände sitt pudrade ansikte mot spegeln.
”Om att vara ljus är att vara vacker,” sade han, ”vem kan då jämföra sig med mig i min vita mask?”
”Vem kan jämföra sig med honom i hans vita mask?” frågade jag Döden bredvid mig.
”Vem kan jämföra sig med mig?” sade Döden, ”för jag är ännu blekare.”
”Du är väldigt vacker,” suckade clownen och vände sitt pudrade ansikte från spegeln.
KÄRLEKSPROVET
”Om det är sant att du älskar,” sade Kärleken, ”vänta då inte längre. Ge henne dessa juveler som ska vanära henne och därför vanära dig för att du älskar en vanärad. Om det är sant att du älskar,” sade Kärleken, ”vänta då inte längre.”
Jag tog juvelerna och gick till henne men hon trampade på dem och snyftade: ”Lär mig att vänta – jag älskar dig!”
”Vänta då om det är sant,” sade Kärleken.
Originalets titel: The Prophets' Paradise ursprunligen publicerad i The King in Yellow (1895)
Originaltexten kan du bland annat hitta på Project Gutenberg
Översättning: Anders P. Nilsson (2011)
