Intighetsekvationen

av Tom Godwin




Rymdskeppen var underverk när det gällde kraft och precision, och männen som bemannade dem var uthålliga och modiga. Varje detalj hade kollats och dubbelkollats utom…







 

Kryssaren försvann in i hyperrymden och han var ensam i observationsbubblan, tiotusen ljusår bortom den yttersta stjärnan i galaxen. Han tittade ut genom ett av fönstren mot det oändliga havet av tomhet som omgav honom och undrade vilken fara som hade injagat sådan fruktan hos hans föregångare.

 

En sak var han redan säker på; det fanns inget utanför bubblan som ville döda honom. Den förste bubbeloperatören hade begått självmord och den andre var numera en själlös galning ombord på den återvändande kryssaren. Något i bubblan måste ha orsakat det. Eller också hade de bara inbillat sig.

 

När han korsade det lilla rummet klingade hans magnetiserade sulor ljudligt mot golvet i den tysta bubblan. Han satte sig i den enda stolen och kände sig lätt i det svaga artificiella gravitationsfältet. Han gick igenom all tillgänglig fakta.

 

Bubblan var ett av Jordens Galaktiska Observationsbyrås projekt som positionerats där för att samla in data från observationer som inte kunde göras inifrån galaxen. Eftersom metall påverkade de hyperkänsliga instrumenten hade bubblan gjorts så liten och tunn som möjligt. Det var därför den bara kunde inhysa en ensam operatör.

 

Byrån hade valt Horne som bubblans första operatör och kryssaren hade lämnat honom där för en sex månader lång tjänstgöring. När de planenligt återvänt med hans ersättare fann de honom död av en massiv överdos av sömntabletter. På bordet låg loggen med hans dagliga rapporter. Den sista rapporten som var tre månader gammal löd:

 

Jag har inte betjänat instrumenten den sista tiden, den hatar oss och vill inte ha oss här. Den hatar mig mest av allt och försöker hela tiden tränga sig in i bubblan för att döda mig. Jag kan höra den när jag stannar och lyssnar och jag vet att det inte kommer att dröja länge. Jag är rädd för den och vill helst sova när den kommer. Men jag måste göra det snart för jag har bara tjugo sömntabletter kvar och om—

 

Meningen avslutades aldrig. Enligt temperaturmätningsinstrumenten hade han slutat utstråla värme samma natt.

 

***

 

Bubblan var rengjordes och inspekterades in i minsta detalj.  Inte minsta tecken på något fientligt väsen stod att finna.

 

Silverman var Hornes ersättare. När kryssaren återvände sex månader senare med Green, Silvermans ersättare var Silverman fullständigt galen. Han babblade om att någonting som ville döda honom väntade på honom utanför bubblan, och det som kom närmast en sammanhängande svar var när han efter att ha fått frågan för hundrade gången sade:

 

”Intighet – man kan inte riktigt se den. Men man känner hur den betraktar en och man hör hur den försöker ta sig in för att döda en. En gång stötte jag i väggen och – för guds skull – ta mig bort från den – ta mig tillbaks till jorden…”

 

Sedan hade han försökt gömma sig under kaptenens skrivbord och skeppsläkaren hade fört bort honom.

 

Bubblan undersöktes minutiöst igen och kryssaren utnyttjade varenda detektorsinstrument den var utrustad med för att söka igenom den kringliggande rymden ljusår bort. Ingenting upptäcktes.

 

När det var dags för den nye ersättaren att skeppas över till bubblan inställde han sig hos kapten McDowell.

 

”Allt är klart, Green,” sade McDowell. ”Du står på tur.” Hans buskiga gråögonbryn möttes när han rynkade pannan. ”Det vore bättre om de lät mig välja ut ersättaren.”

 

Green rodnade med en antydan av indignation och sade: ”Byrån bedömde min intelligens och initiativförmåga som tillfredsställande.”

 

”Jag vet – precis de personliga egenskaper du inte behöver. De borde ha valt någon mer lik mina malajer i maskinrummet, någon som är för okunnig för att bli rädd och för dum för att bli tokig. Då skulle vi kanske kunna få en tillräknelig rapport i stället för en galnings svammel.”

 

”Jag föreslår,” sade Green stelt, ”att ni väntar med att döma tills den dagen kommer, kapten.”

 

***

 

Och det var allt han visste om faran, verklig eller inbillad, som hade drivit två män till vansinne. Han skulle ha sex månader på sig att finna svaret. Sex månader minus – han tittade på sin kronometer och såg att tjugo minuter hade gått sedan han lämnade kryssaren. På något sätt verkade det längre…

 

Han rörde sig för att tända en cigarrett och hans metallsulor skrapade mot golvet med samma metalliska ljud som han hade hört förut. Bubblan var tyst som en grav.

 

Den var inte mycket större än en grav; en sfär, sex meter i diameter, tillverkad av ett tunt lager stål som förstärkts med korslagda balkar för att förhindra att den exploderade av det inre lufttrycket. Golvet under honom var två meter från sfärens lägsta punkt och i utrymmet under hans fötter fanns luftregeneratorn, avfallsomvandlingsenheterna, reservbatterierna och matskåpen. Avdelningen där han satt hade utrustats med en stol, ett bord, en smal brits, instrumentpanelen, en särskild panel för att fjärrstyra instrumenten på skrovets utsida, en mikrofilmsprojektor och ett par motionsfjädrar som var fästa i ena väggen. Det var allt.

 

Det fanns inga sätt att kommunicera eftersom en hyperrymdkommunikator skulle ha påverkat de känsliga instrumenten med sin strålning, men det fanns ett litet mikrofilmbibliotek till mikrofilmprojektorn så han skulle inte ha några problem att fördriva tiden på ett behagligt sätt. Men det var inte rädslan för leda som låg bakom den oro som redan smugit sig in i hans tankar. Det var inte leda som drivit Horne till självmord och Silverman till –

 

Något smällde högt bakom honom, som ett pistolskott i tystnaden, och han hoppade upp och vände sig för att möta det.

 

Det var bara en metallbehållare för databand som fallit ur spektrumanalysapparaten och ner i förvaringstråget.

 

Hans hjärta bultade snabbt och hans försök att skratta åt sin egen nervositet lät ihåligt och glädjelöst. Någonting inuti eller utanpå bubblan hade genom sin blotta närvaro drivit två män till vansinne och nu när han själv var oåterkalleligt förvisad till bubblan kunde han inte längre avfärda deras skräck som fantasifoster. Båda hade de varit rationella och intelligenta män, lika noggrant utvalda av Observationsbyrån som han själv.

 

Han satte igång att genomsöka bubblan, inget fick förbises. När han kröp ner i det nedre utrymmet tvekade han. Han fällde ut det största bladet på sin kniv innan han genomsökte de mörkaste skrymslena där nere. Han fann ingenting, inte ens en dammråtta.

 

Tillbaka i stolen började han betvivla sin första övertygelse. Det kanske verkligen hade funnits någon sorts osynlig kraft eller väsen utanför bubblan. Både Horne och Silverman hade sagt att ”den” hade försökt att ta sig in och döda dem.

 

De hade varit väldigt tydliga på den punkten.

 

***

 

Det fanns sex fönster runt bubblans vägg för att göra det möjligt för operatören att se alla de instrument som monterats på utsidan. Han gick fram till dem ett efter ett, och i vart och ett av dem såg samma vidsträckta tomhet. Galaxen – hans galax – var så långt borta att dess stjärnor inte var större än dammkorn. I de andra riktningarna var den tomma avgrunden så djup att han bara såg galaxer och galaxhoppar som svaga ljusprickar.

 

Runt honom fanns ett så stort tomrum att galaxer bara var prickar…

 

Vem kunde veta vilka krafter och faror som lurade där ute?

 

Ett ljus blinkade och påminde honom att han hade sysslor att utföra. Jobbet tog en timme och han var nervös och ännu inte hungrig när han var klar. Han gick till motionsfjädrarna på väggen och genomförde ett träningsprogram som gjorde honom trött och svettig, och faktiskt en aning hungrig.

 

Dagen gick, och nästa dag. Han finkammade på nytt bubblans innanmäte med samma resultat som tidigare. Han kände sig nästan säker på att det inte fanns någonting farligt i bubblan. Han skapade en rutin av arbete, fritid och sömn som skulle ha gjort de första veckorna riktigt behagliga, om det inte vore för den gnagande oron att något lurpassade utanför fönsterna.

 

Men så en dag råkade han av misstag sparka till väggen med tån på sin metallsko.

 

För honom lät det som om han hade sparkat en tennskiva och han tyckte att den gav vika en aning, som om den vore tenn. Han insåg för första gången hur tunn väggen var – hur dödligt, farligt tunn.

 

Enligt de specifikationer han läst var den bara knappa två millimeter tjock. Den var tunn som en kartongskiva.

 

Han satte sig ner med papper och penna och började räkna. Bubblan hade en ytarea på 9451 kvadratdecimeter och det inre trycket var 91 kilogram per kvadratdecimeter. Vilket betydde att det tunna metallhöljet stod emot mer än 850 000 kilogram.

 

850 000 kilogram.

 

Hans bubbla var en tidsinställd bomb som skulle explodera så fort något avsnitt av metallytan försvagades.

 

Det påstods vara en legering som var så extremt hållfast att den hade en hög säkerhetsfaktor, men han kunde svårligen tro någon metall kunde vara så hållfast. Det var lätt för ingenjörer som satt säkert på jorden att prata om säkerhetsfaktorer, men hans liv hängde på att denna ömtåliga vägg inte brast.

 

***

 

Nästa dag tyckte han att han kände hur kroken som motionsfjädrarna var upphängda i började lossna från svetsfogen i väggen. Han inspekterade fästet till kroken noggrant och han tyckte att han såg en spricka, tunn som ett hårstrå ungefär, runt det.

 

***

 

Han lade örat mot den och lyssnade efter ljudet från en läcka. Den läckte inte än men den kunde börja när som helst. Han såg ut genom fönsterna mot det oändliga tomrummet som väntade på att sluka hans ynkliga lilla luftförråd, och han tänkte på alla de dagar då han slitit och dragit i motionsfjädern utan att inse vilken skada han gjorde.

 

Han hade en obehaglig känsla i magroten resten av dagen och undersökte med täta mellanrum det hårfina strecket runt kroken.

 

Nästa dag upptäckte han ett ännu allvarligare hot; bubblans flortunna hölje hade punktsvetsats i stödbalkarna.

 

Sådan svetsning skapade ofta hårda, porösa fläckar som skulle kristalliseras när de rörde sig – och så var det den lilla temperaturskillnaden mellan hans arbets- och vilotimmar som dagligen skulle få höljet att dra ihop sig och expandera. Speciellt när han använde kokplattan.

 

Han slutade att använda kokplattan helt och utförde dagliga inspektioner av varenda kvadratcentimeter av bubblans vägg och ringade med en krita in varenda svetspunkt som visade tydliga tecken på försvagning. Varje dag hittade han fler punkter att märka ut och snart fanns det spridda vita cirklar vart han än vände blicken.

 

När han inte arbetade med att undersöka väggarna kände han hur fönsterna betraktade honom likt stirrande ögon. I rent självförsvar var han tvungen att gå till vart och ett av dem och stirra tillbaka på tomheten.

 

Rymden var främmande; kall, dödlig, främmande. Han var en liten gnista av liv i ett fientligt hav av Intighet och det fanns ingen som kunde hjälpa honom. Intigheten utanför väntade dag och natt på en oändligt lite läcka eller spricka i väggen; Intigheten hade väntat sedan tidens begynnelse och skulle vänta till tidens slut.

 

Ibland lät han sitt finger nudda väggen och tänkte: Döden är där ute, mindre än två millimeter bort. Hans fruktan blev till en svart och fasansfull övertygelse: Bubblan skulle inte kunna stå emot anfallet länge till. Den hade redan hållit ihop längre än man kunde förvänta sig. 850 000 kilogram tryck ville ut och hela den intergalaktiska rymdens Intighet ville in. Och bara ett skinn av metall, fullt av ruttna och spröda svetspunkter, skilde dem åt.

 

Den ville in – Intigheten ville in. Han förstod då att Horne och Silverman inte hade varit galna. Den ville ta sig in och en dag skulle den lyckas. När den lyckades skulle den spränga honom och slita ut hans inälvor och lungor. Inte förrän det hände, inte förrän Intigheten fyllde bubblan och inneslöt hans förvridna ut-och-in-vända kropp skulle den vara nöjd…

 

***

 

Han hade för länge sedan slutat att använda de magnetiserade skorna, eftersom han var rädd att vibrationerna skulle försvaga bubblan ytterligare. Och han började upptäcka sektioner där bubblan inte verkad vara helt konkav, som om en valskvarn hade pressat ut metallen för mycket på vissa ställen så att den svällde som en överfylld ballong.

 

Han kunde inte minnas när han senast avläst instrumenten. Ingenting var längre viktigt förutom faran som omslöt honom. Han visste att faran tilltog med en rasande fart, för när han tryckte örat mot väggen kunde han höra de nästan ohörbara klickljuden och vibrationerna när bubblans skinn drog ihop sig och expanderade. Intigheten knackade och sökte med tomma fingrar efter en svag punkt eller spricka som den kunde slita isär.

 

Men fönsterrutorna var värst. Intigheten stirrade på honom dag och natt. Det fanns ingenstans att fly. Han kunde känna hur den betraktade honom, ondskefullt och skadeglatt, till och med när han höll händerna för ögonen.

 

Till sist stod han inte ut längre. På britsen fanns en filt och han använde den tillsammans med alla ombyteskläder för att göra ett tält mellan bordet och instrumentpanelen. När han kröp in märkte han att nederdelen av ett fönster fortfarande kunde se honom. Han använde kläderna han hade på sig för att täppa till luckan, och han mådde mycket bättre när han kunde gömma sig i mörkret där Intigheten inte kunde se honom.

 

Han hade ingenting emot att gå omkring naken – temperaturregulatorerna gjorde så att det aldrig blev för kallt.

 

Han förlorade all uppfattning om tid. Han kröp bara ut när han måste hämta mer mat. Han kunde fortfarande höra Intigheten knacka och suga i dess oupphörliga jakt på en spricka så han spenderade så lite tid som möjligt utanför tältet. Han önskade att han inte skulle behöva gå ut alls. Om han gömde sig i sitt tält tillräckligt länge och var helt tyst så skulle den kanske tröttna och ge sig av…

 

Ibland tänkte han på kryssaren och önskade att den skulle komma och hämta hem honom, men oftast tänkte han på hur varelsen därute försökte ta sig in och döda honom. När påfrestningen blev för stor kröp han ihop i fosterställning och låtsades att han fortfarande var på jorden. Det var bättre där.

 

Men det dröjde aldrig länge förrän han åter hörde knackningar och viskningar. Då blev han stel av skräck och tänkte: Den här gången kommer den att lyckas…

 

***

 

Så plötsligt en dag kikade två män in i hans tält.

 

En av dem sade: ”Herregud – igen!” och han undrade vad han menade. Men de var väldigt snälla mot honom och hjälpte honom att sätta på sig kläderna. Senare ombord på kryssaren blev allt dimmigt och de frågade honom om och om igen vad han var rädd för.

 

”Vad var det – vad hittade du?”

 

Han ansträngde sig för att förklara. ”Det var – det var Intighet.”

 

Vad var du och Horne och Silverman så rädda för – vad var det?” envisades rösten.

 

”Det sa jag ju,” sade han. ”Intighet.”

 

De stirrade på honom och dimman lättade en aning när han insåg att de inte förstod. Han ville att de skulle begripa för det han berättade var sant, väldigt sant.

 

”Den ville döda oss. Varför vill ni inte tro mig? Den väntade utanför bubblan för att döda oss.”

 

Men de fortsatte att stirra och han insåg att de inte trodde honom. De ville inte tro på honom…

 

Allt blev suddigt igen och han började gråta. Han blev glad när läkaren tog honom i handen och ledde iväg honom…

 

Bubblan inspekterades grundligt men man hittade ingenting. När det var dags för Greens ersättare, Larkin, att skeppas över till bubblan inställde denne sig hos kapten McDowell.

 

”Alla förberedelser är klara, Larkin,” sade McDowell. ”Du står på tur. Jag önskar att vi visste vari faran består.” Han rynkade pannan. ”Jag tror fortfarande att någon av mina malajer i maskinrummet hade varit bättre lämpad för uppdraget. Han skulle kanske kunna ge oss en tillräknelig rapport om sex månader i stället för de galna svammel vi kommer att få från er.”

 

Larkin blev högröd i ansiktet och sade stelt: ”Jag föreslår att kapten inte drar några förhastade slutsatser.”

 

***

 

Kryssaren försvann in i hyperrymden och han var ensam i observationsbubblan, tiotusen ljusår bortom den yttersta stjärnan i galaxen. Han tittade ut genom ett av fönstren mot det oändliga havet av tomhet som omgav honom och undrade på nytt vilken fara som hade injagat sådan fruktan hos hans föregångare.

 

En sak var han redan säker på; det fanns Inget utanför bubblan som ville döda honom…

 

 


 

Originalets titel: Nothing Equation publicerad i Amazing Stories december1957

Originaltexten kan du bland annat hitta på Project Gutenberg

Översättning: Anders P. Nilsson (2011)

 

 

Rymdskeppen var underverk när det gällde kraft och precision, männen som bemannade dem uthålliga och modiga. Varje detalj hade kollats och dubbelkollats utom…


Stjärnan

av H.G. Wells      

 

 


 

Om man bortser från vissa astronomiska tveksamheter skulle H. G. Wells novell Stjärnan från 1897 mycket väl ha kunnat skrivits idag. För vad är väl mer inne än en himlakropp på kollisionskurs med jorden?

 


 

Bilder från nasa.gov

 


 

På det nya årets första dag kungjorde tre observatorier nästan samtidigt att solsystemets yttersta planet Neptunus bana blivit synnerligen oregelbunden. Ogilvy hade redan i december misstänkt att dess hastighet höll på att minska. En sådan nyhet väckte knappast något intresse hos den stora allmänheten som knappt kände till planetens existens. Inte heller upptäckten av en svag ljusfläck i planetens närhet väckte något engagemang utanför astronomkretsar. För vetenskapsmän var emellertid de nya underrättelserna tillräckligt anmärkningsvärda till och med innan det blev känt att den nya himlakroppen snabbt tilltog i storlek och ljusstyrka. Dess bana skilde sig betänkligt från planternas förutsägbara omloppsbanor och avdriften hos Neptunus och dess sattelit saknade motstycke.

 

Få människor utan vetenskaplig skolning inser hur isolerat vårt solsystem är. Solen med sina planetprickar, sina asteroidkorn och knappt skönjbara kometer simmar i en ocean vars storlek trotsar vår fattningsförmåga.  Bortom Neptunus bana sträcker sig den tomma rymden sju miljoner gånger en miljon mil. Det är det kortaste beräknade avståndet till den närmaste stjärnan. Och bortsett från några ynkligt små kometer hade, såvitt människan visste, ingen materia färdats genom detta skrämmande gap av rymd förrän denna sällsamma vandrare upptäcktes i början av nittonhundratalet. Den var enormt omfångsrik och tung, och den dök utan varning upp ur rymdens svarta tomhet och nåddes av solens strålar. Den andra dagen var den fullt synlig för varje anständigt teleskop som en liten odefinierbar prick i stjärnbilden Lejonet nära Regulus. Inom kort var den skönjbar genom en teaterkikare.

 

På årets tredje dag blev världens tidningsläsare för första gången medvetna om betydelsen av denna ovanliga uppenbarelse på natthimlen. ”Planeter på kollisionskurs” löd rubriken i en Londontidning som kungjorde Duchaines uppfattning att denna märkliga nya himlakropp troligen skulle kollidera med Neptunus. Ledarskribenterna förstorade upp händelsen. I de flesta av världens huvudstäder fanns det den tredje januari vaga förhoppningar om ett annalkande himlafenomen; och när solnedgången övergick i natt runt jorden riktade tusentals människor sina blickar mot himlen och såg – de gamla vanliga stjärnorna där de alltid hade varit.

 

I Londongryningen gick Pollux ner och stjärnorna bleknade bort. Det var vintergryning, en glåmig anhopning av dagsljus, och gaslågor och stearinljus lyste upp de fönster där människor var vakna. Men den gäspande polismannen såg den, de flitiga torghandlarna stannade upp med gapande munnar, punktliga arbetare på väg till fabrikerna, mjölkbud, tidningsbud, rumlare på väg hem från krogen, hemlösa luffare, väktare på sina rundor såg den, jordbruksarbetare som knogade på fälten och tjuvskyttar som smög hemåt såg den. Över hela det halvdunkla morgontrötta landet kunde man se den – och utkikarna till havs – alla såg de en stor vit stjärna som plötsligt dykt upp på himlen i väster!

 

Den var ljusstarkare än någon annan stjärna, till och med ljusare än aftonstjärnan när den lyste som starkast. Den sken vit och stor, inte bara en blinkande ljusfläck, utan en liten, rund, klart skinande skiva en hel timme efter gryningen. Och på platser dit vetenskapen ännu inte nått stirrade människor i fruktan och berättade för varandra om de krig och farsoter som förebådades av detta himmelska järtecken. Kraftiga boer, mörkhyade hottentotter, män från guldkusten, fransoser, spanjorer, portugiser stod i värmen från soluppgången och betraktade denna märkliga nya stjärna.

 

Och på hundra observatorier hade den tidigare återhållna upphetsningen övergått i gälla skrik när de båda himlakropparna rusade mot varandra. Det skyndades hit och dit för att hämta fotoutrustning och spektroskop, apparater av alla upptänkliga sorter, för att dokumentera denna nya häpnadsväckande syn, en världs undergång. För det var verkligen en värld, en av jordens systerplaneter, långt större än vår egen jord, som så plötsligt blixtrade till i en dödsflamma. Neptunus hade utan krusiduller träffats av den märkliga planeten från yttre rymden och hettan från sammanstötningen hade förvandlat två solida klot till en glödande massa. Två timmar före gryningen höjde den bleka vita stjärnan sig över horisonten och mattades inte förrän den sjönk i väster. Överallt förundrades människor över den, men av alla dem som såg kan ingen ha förundrats mer än de sjömän på de fjärran haven som vanemässigt navigerade efter stjärnorna. Utan att ha hört talas om dess ankomst såg de hur en ny liten måne klättrade mot zenit och hängde över deras huvuden för att slutligen gå ner i väster.

 

Och när den gick upp över Europa nästa gång trängdes himlaskådare på sluttningar, hustak och öppna platser med blickarna vända mot öster där den nya stjärnan skulle gå upp. Den steg glödande vit inför deras ögon, som en bländande vit eld, och de som hade sett den redan kvällen innan skrek av förundran. ”Den är större, ” ropade de. ”Den är starkare!” Och månen som var halv och i tilltagande var förvisso till ytan betydligt större men kunde inte mäta sig i ljusstyrka ned den märkliga nya stjärnan.

 

”Den är starkare!” ropade människorna som trängdes på gatorna. Men i de dunkla observatorierna höll astronomerna andan och stirrade på varandra. ”Den är närmare,” sade de. ”Närmare!”

 

Och röst efter röst upprepade: ”Den är närmare.” Och den klickande telegrafen fångade upp det, och budskapet skälvde genom telefonledningar, och i tusen städer knackade smutsiga maskinskrivningsfingrar ner budskapet. ”Den är närmare.” Män som skrev nåddes av en plötslig insikt och kastade sina pennor ifrån sig, män som talade på tusen platser slogs plötsligt av det outsägliga hotet i dessa ord. ”Den är närmare.” Orden skyndade längs nymornade gator, de basunerades ut över tysta och frostklädda byar. Män som läst dessa ord på vibrerande telegrafremsor stod i upplysta portgångar och ropade ut nyheten till de förbipasserande. ”Den är närmare.” Vackra svettglittrande kvinnor hörde nyheten berättas skämtsamt mellan danserna och låtsades vara intelligenta och visa ett intresse som de inte kände. ”Närmare! Verkligen. Så märkligt. Så rysligt, rysligt klipska de som kommit på något sådant måste vara.”

 

Ensamma luffare som hankade sig fram genom vinternatten muttrade orden för att trösta sig själva och såg upp mot himlen. ”Den måste komma närmare för natten är lika kall som hjärtat hos en välgörare. Det verkar inte komma mycket värme från den, så den får gärna komma närmare.”

 

”Vad betyder en ny stjärna för mig?” grät en kvinna som knäböjde vid sin makes döda kropp.

 

Skolpojken som steg upp tidigt för sin examinationsuppgift räknade ut det själv, när den stora vita stjärnan lyste in genom hans frostiga fönster. ”Centrifugal, centripetal,” sade han med hakan i handflatan. ”Stoppa en planet i dess bana, beröva den dess centrifugalkraft, vad händer då? Centripetalen får tag i den och den faller ner i solen! Och detta-! Kommer vi i dess väg, tro?”

 

Dagsljuset följde samma mönster som tidigare dagar, men när det frostiga mörkret föll steg den nya stjärnan åter upp på himlen. Nu var den så ljusstark att den växande månen bara var en blek vålnad av sitt forna jag när solen sjönk bakom horisonten. I Sydafrika hade en mäktig man precis gift sig och gatorna kantades av facklor för att välkomna honom och hans brud. ”Till och med himlen lyser för er,” sade en smickrare. Under Stenbocken trotsade ett älskande par de vilda djuren och de onda andarna i ett ormbunkssnår där eldflugorna dansade. ”Det är vår stjärna,” viskade de till varandra och kände sig sällsamt tröstade av dess mjuka strålar.

 

Matematikprofessorn satt på sitt privata kontor och sköt papperna ifrån sig. Hans beräkningar var redan avslutade. I medicinflaskan fanns det fortfarande kvar lite av drogen som hållit honom vaken de senaste fyra nätterna. Varje dag hade han rofyllt och tålmodigt föreläst för sina studenter för att sedan omedelbart återvända till sina olycksbådande beräkningar. Hans ansikte var gravallvarligt, en aning fårat och rödsprängt av droganvändningen. För ett ögonblick verkade han förlora sig i tankar. Men sedan gick han fram till fönstret och drog upp jalusin med ett ljudligt klick. Halvvägs upp på himlen, över stadens myller av takåsar, skorstenar och tornspiror hängde stjärnan.

 

Han stirrade på den som om han mötte blicken hos en modig fiende. ”Du dödar mig måhända,” sade han efter ett ögonblicks tystnad. ”Men jag kan hålla dig – och hela universum för den delen – i min ynkliga hjärnas grepp. Jag kommer inte att förändras. Inte ens nu.” Han betraktade den lilla medicinflaskan. ”Jag kommer inte att sova mer,” sade han.

 

Nästa dag efter lunch, prick på minuten, trädde han in i föreläsningssalen, lade sin hatt vid bordsänden som vanligt och valde nogsamt ut en stor tavelkrita. Det brukade skämtas bland studenterna att han inte kunde föreläsa om han inte fick leka med den i handen, och en gång hade han blivit alldeles ställd när studenterna gömt hans kritförråd. Han höjde blicken och betraktade under gråsprängda ögonbryn de sluttande raderna av unga ansikten och talade med sin vanliga utstuderade frasering. ”Omständigheter har uppdagats – omständigheter utanför min kontroll,” sade han och gjorde ett uppehåll, ”som kommer att förhindra mig från att sluföra kursen som planerat. Det verkar, mina herrar, om jag får uttrycka mig kort och koncist, som om – människan har levt förgäves.”

 

Studenterna utbytte menande blickar med varandra. Hade de hört rätt? Galen? Han såg höjda ögonbryn och flinande munnar, men det fanns fortfarande ett eller ett par ansikten som uppmärksamt mönstrade hans lugna gråkantade ansikte. Det kommer att bli intressant,” sade han, ”att ägna denna morgon åt en genomgång, så långt jag nu kan få er att förstå, av de beräkningar som lett mig till denna slutsats. Låt oss anta…”

 

Han vände sig mot den svarta tavlan och begrundade på sedvanligt sätt ett diagram. ”Vad menade han med ’levt förgäves’?” viskade en student till en annan. ”Lyssna,” sade den andre och nickade mot föreläsaren.

 

Och snart började de förstå.

 

Den natten gick stjärnan upp senare, för på sin bana mot öster hade den passerat Lejonet på väg mot Jungfrun, och dess ljus var så starkt att himlen blev klarblå när den steg, och alla stjärnor doldes som en följd, med undantag av Jupiter nära zenit, Capella, Aldebaran, Sirius och svansen i Stora björn. Den var synnerligen vit och vacker. I många delar av världen omgavs den av en blek ljusring. Den var synbart större; i den klara atmosfären på sydliga breddgrader var den nästan en fjärdedel av månens storlek. I England var marken fortfarande täckt av frost, men världen var lika klart upplyst som en månklar midsommarafton. Man kunde till och med läsa i dess kalla, klara sken, och i städerna brann gaslyktorna med bleka, gula lågor.

 

Och människor över hela världen vakade den natten, och över hela kristenheten mumlades det andaktsfullt i den klara luften så att hela landsbygden lät som bin på en ljunghed. Och detta allt starkare surrande övergick i stadens larm. Det ringdes i klockor i en miljon klocktorn och kampaniler i en åkallan till människorna att aldrig mer sova, att aldrig mer synda utan samlas i kyrkorna för bön. Och över deras huvuden, allt större och ljusstarkare, steg den bländande stjärnan medan jorden vred sig kring sin axel.

 

Och gatorna och husen lystes upp i alla städerna, skeppsvarven glimmade och alla vägar som ledde upp i högländerna var upplysta och fulla av folk hela natten. Och på alla hav som omgav den civiliserade världen puttrade motorer, och fulla skepp med fyllda segel syntes tydligt mot havet i norr. För redan nu hade matematikprofessorns varning telegraferats ut över världen och översatts till hundra språk. Den nya planeten och Neptunus, bundna i en brinnande omfamning, rusade fram med allt högre hastighet mot solen. Varje sekund färdades denna flammande himlakropp sextio mil och för varje sekund ökade dess oerhörda hastighet. I den riktning den nu flög skulle den passera tjugo miljoner mil från jorden och knappt påverka den. Men i dess bana, fram till nu knappt rubbad, vandrade den mäktiga planeten Jupiter med sina månar. För varje sekund växte dragningskraften mellan den brinnande stjärnan och vår största planet. Oundvikligen skulle Jupiter vika av från sin bana och följa en mer elliptisk färdväg runt solen, och den brinnande stjärnan skulle slungas ur sin kurs mot solen och följa en bana mot, eller i varje fall mycket nära, vår jord. Jordbävningar, vulkanutbrott, cykloner, störtfloder, översvämningar och en våldsam temperaturhöjning - så löd matematikprofessorns profetia.

 

Och över deras huvuden bestyrkte den flammade stjärnan hårt och kallt hans bud om den annalkande undergången.

 

För många som stirrade ut i natten tills deras ögon sved tycktes den komma synbart närmare. Och den natten förändrades också vädret, och frosten som haft Centraleuropa, Frankrike och England i sitt grepp övergick i töväder.

 

Men du får inte tro att bara för att jag talat om människor som varit försjunkna i bön natten igenom, människor som bordat skepp och människor flytt upp i bergen, att hela världen var panikslagen. Faktum är att hävd och gammal vana fortfarande styrde världen, och bortsett från löst prat och den spektakulära natthimlen var nio människor av tio fortfarande full sysselsatta med sina dagliga sysslor. Alla städernas affärer, frånsett ett litet fåtal, öppnade och stängde sina portar vid de utsatta tiderna, läkare och begravningsentreprenörer uträttade sina värv, arbetare samlades i fabrikerna, soldater exercerade, studenter studerade, älskare möttes, tjuvar stod på lur och politiker manövrerade i maktens korridorer. Tryckpressarna på dagstidningarna dunkade nätterna igenom och mången präst vägrade att öppna sina helgedomar för att inte sprida obefogad panik. Tidningarna lyfte fram lärdomarna från år 1000 – för då hade människor också fruktat slutet. Stjärnan var ingen stjärna utan bara gas – en komet, och om det var en stjärna kunde den omöjligen träffa jorden. Det fanns inga precedensfall för något sådant. Det sunda förnuftet var orubbligt överallt, föraktfullt, gäckande och föga benäget sälla sig till de panikslagna. Den natten klockan kvart över sju Greenwichtid skulle stjärnan var som närmast Jupiter. Då skulle människorna få veta vilken vändning historien skulle ta. Matematikprofessorns ödesmättade varningar betraktades av många som utstuderat självberöm. Det sunda förnuftet beslöt sig, efter viss diskussion, för att följa sin övertygelse och gå till sängs. Även barbariet och grymheten hade tröttnat på nyheten och fortsatte med sina nattliga aktiviteter som vanligt och, frånsett en ylande hund här och där, tog djurvärlden ingen notis om stjärnan.

 

Och till slut, när stjärnskådarna i Europa såg stjärnan gå upp, en timme för sent förvisso, var den inte större än den varit natten förut. Många var fortfarande vakna och de gjorde sig lustiga över matematikprofessorn – som om faran redan var över.

 

Men här slutade skratten. Stjärnan växte – den växte med en obönhörlig regelbundenhet timme för timme, lite större varje timme och lite närmare midnattszenit, och starkare och starkare, tills den hade förvandlat natt till dag. Om den hade kommit rakt mot jorden och inte i en krökt bana, om den inte förlorat hastighet vid Jupiter, så hade den korsat den väldiga rymden på ett dygn, men som det nu var skulle den ta fem dagar på sig för att nå vår planet. Följande natt hade den blivit två tredjedelar av månens storlek innan den sågs av engelska ögon, och tövädret hade kommit för att stanna. När den gick upp över Amerika var den nästan lika stor som månen, men bländande vit att se på, och varm. En het vind blåste upp och tilltog i styrka, och i Virginia och Brasilien sken den obönhörligt genom tunga åskmoln, flimrande violetta blixtar och kraftiga hagelskurar. I Manitoba var det töväder och förödande översvämningar. Och på alla världens berg började snön att smälta den natten, och alla floder som hade sina källor i högländerna var tjocka och grumliga, och snart förde de även fallna träd med sig, och kroppar av djur och människor. Vattenmassorna steg stadigt i det spöklika skimret och sipprade till slut över sina fördämningar på jakt efter de flyende människorna i flodalarna.

 

Och längs Argentinas kust och i hela Sydatlanten var tidvattnet högre än någonsin, och stormarna drev vattnet miltals in mot land så att hela städer dränktes. Och så intensiv var hettan under natten att soluppgången kändes som skuggig lättnad. Jordbävningarna började och ökade i magnitud längs hela den amerikanska kontinenten, från polcirkeln till Kap Horn. Sluttningar rasade, klyftor öppnades och hus och murar pulveriserades. Halva vulkanen Cotopaxi rasade i en gigantisk konvulsion och en flod av lava rann så djup och bred och lättflytande att den nådde havet på en dag.

 

Så marscherade stjärnan med den bleknande månen som följeslagare över Stilla Havet, och i dess släptåg följde åskväder som fållen på en klänning. Den växande tidvattenvågen som mödosamt följde i hasorna, skummande och ivrig, dränkte hela pärlband av öar. I det bländande ljuset nådde den tjugo meter höga vågen till slut den asiatiska kusten där den med en vrålande hunger sköljde in över landet och dränkte den kinesiska slätten. Stjärnan, som nu var hetare, större och ljusstarkare än solen, visade inte det folkrika landet minsta nåd. Städer och byar med sina pagoder, vägar, vidsträckta risfält och sömnlösa människor som med hjälplös fruktan stirrade mot den glödande himlen, alla hörde de för sent det tilltagande bruset från den väldiga flodvågen. Miljontals människor dog den natten. Deras kroppar tyngdes av hettan, deras andetag blev allt kortare och häftigare och det fanns ingenstans att fly. Döden hade kommit.

 

I Kina var himlen glödande vit, men över Japan och Java och alla de ostasiatiska öarna var den stora stjärnan ett klot av matt, röd eld. Ångan, röken och den framvällande lavan från aktiva vulkaner färgade himlen röd.  Hela jorden skakade av jordbävningar. Snart hade den eviga snön i Tibet och Himalaya smält och enorma vattenmassor forsade ner mot slätterna i Burma och Hindustan. Den indiska djungelns trädkronor brann på tusen ställen och nere vid stammarna kämpade människor och djur för att undfly den annalkande floden och eldtungorna från trädkronorna. Och i förvirring flydde folkmassor längs flodvägarna mot människans sista hopp – det öppna havet.

 

Stjärnana växte nu i storlek, värme och ljusstyrka med en fruktansvärd hastighet. De tropiska haven hade förlorat sin klarhet, och virvlande ånga steg i spöklika slingor från de svarta vågorna som vräkte förlista skepp i alla riktningar.

 

Och sedan följde förundran. För de européer som väntade på att stjärnan skulle stiga upp tycktes jordens rotation ha upphört. På tusen höga och öppna platser dit människor flytt undan flodvågorna väntade de andäktigt på att stjärnan skulle gå upp. Timme följde på timme av fruktansvärd ovisshet men stjärnan gick inte upp. Åter vände människor blickarna mot stjärnbilderna som de trott var evigt förlorade. I England var luften varm och klar men marken skakade oavbrutet. I tropikerna skymtade Sirius, Capella och Aldebaran genom en dimma av ånga. Och när den mäktiga stjärnan till slut, tio timmar för sent, steg upp på himlen följde solen kort därefter och i dess vita hjärta syntes en mörk skiva.

 

Över Asien hade stjärnan börjat gå ner, men plötsligt, när den hängde över Indien, föll ett flor över dess ljus. Hela den indiska slätten från Indus till Ganges mynning var ett ödeland av grunt skinande vatten den natten, ur vilket tempel och palats, gravhögar och kullar reste sig. I varje minaret trängdes människor som en efter en föll de ner i det grumliga vattnet när hettan och fruktan till slut hade överväldigat dem. Hela landet tycktes jämra sig när plötsligt en skugga föll över deras förtvivlan. En kall vindil tog fart, molntäcket tätnade och luften blev svalare. Halvt förblindade människor som tittade upp mot stjärnan såg hur en svart skiva gradvis skymde dess ljus. Det var månen som befann sig mellan stjärnan och jorden. Och när människor tackade gud för detta andrum gick solen upp i öster. Stjärna, sol och måne rusade tillsammans över himlen.

 

Så föll det sig att från en europeisk horisont stjärna och sol gick upp nästan samtidigt, närmade sig varandra för att till slut förenas mitt på himlen. Månen skymde inte längre stjärnan och syntes inte längre på den bländande ljusa himlen. Även om de flesta överlevande betraktade den med hunger, trötthet och förtvivlan fanns det fortfarande människor som förstod dess innebörd. Stjärnan och jorden hade varit som närmast, slungats förbi varandra och stjärnan hade passerat. Den blev redan allt mindre på sin sista resa mot solen.

 

Och nu samlades molnen och förmörkade himlen, och åska och blixtar vävde en filt runt jorden. Nu började regnet falla och övergick i ett aldrig tidigare skådat skyfall och längs vulkansluttningarna forsade floder av lervälling. Överallt drog sig vattnet tillbaka och lämnade slamtäckta ruiner efter sig. Och jorden täcktes av vrakspillror och döda kroppar som en stormhärjad strand. I dagar strömmade vattnet bort från marken och svepte med sig jord och träd och hus på sin väg. Det bildade jättelika vallar och grävde ut djupa raviner i landskapet. Dagar av mörker följde. Och under veckor och månader fortsatte jordbävningar att skaka världen.

 

Stjärnan hade passerat men det tog tid för de hungrande människorna att samla mod. När de sakta återvände till sina hem fann de städer i ruiner, begravda spannmålslager och vattensjuka fält. De få skepp som överlevt stormen navigerade försiktigt mellan nya grund mot förödda hamnar. Och när stormarna hade bedarrat upptäckte människorna att dagarna var varmare än tidigare, solen var större och månen var bara en tredjedel av sin forna storlek. Ett månvarv tog numera åttio dagar.

 

Men bland överlevarna spirade en ny känsla av broderskap, en vilja att bevara lagar, böcker och maskiner. Island och Grönland och kusterna i Baffin Bay hade förvandlats så att de sjömän som sett dem med egna ögon berättade historier om gröna och bördiga landskap. På grund av värmen flyttade människor norrut eller söderut mot polerna. Och det berättades om stjärnan som kommit och farit förbi.

 

De marsianska astronomerna – för det finns astronomer på Mars, även om de skiljer sig mycket från oss människor – var naturligt nog mycket intresserade av det som hänt. De såg det självfallet ur sitt eget perspektiv. ”Om man beaktar massan och temperaturen hos den projektil som slungades genom vårt solsystem och in i solen,” skrev en, ”så är det förvånande hur lite skada jorden, som nästan låg i dess bana, har lidit. Alla land- och havsmassor har förblivit intakta. Den enda påtagliga förändringen är den radikala minskningen av den vita missfärgningen, troligen fruset vatten, runt de båda polerna.”

Detta visar hur liten till och med den värsta av mänskliga katastrofer ter sig på några miljoner kilometers avstånd.

 

 


 

Originalets titel: The Star (1897) publicerad i Tales of Space and Time (1899)

Originaltexten kan du bland annat hitta på Project Gutenberg

Översättning: Anders P. Nilsson (2011)

 


Profeternas paradis

av Robert W. Chambers

 


Robert W. Chambers är mest känd för sitt märkliga verk The King in Yellow som utspelar sig i den förlorade staden Carcosa. Även om Chambers skrev sitt verk två decennier innan H.P. Lovecraft debuterade har The King in Yellow vävts samman med Lovecrafts Cthulhumytologi. Den underfundiga samlingen mininoveller Profeternas paradis är ett avsnitt i The King in Yellow.


 


 


”Om blott rankor och kärleksförnekande band

får stå i Profeternas Paradisland.

Jag betvivlar Profeternas Paradis

är så tomt som din utsträckta hand.”

 







 

ATELJEN

 

Han log och sade: ”Sök henne över hela världen.”

 

Jag sade: ”Varför berättar du för mig om världen? Min värld är här, mellan dessa väggar och under glasskivan där uppe; här bland förgyllda vinkannor och matta juvelbetäckta vapen, skamfilade ramar och målardukar, svarta kistor och stolar med höga ryggar, egendomligt snidade och betsade i blått och guld.”

 

”Vem väntar du på?” frågade han och jag svarade: ”När hon kommer känner jag igen henne.”

 

På min härd viskade en eldtunga hemligheter för den vitnande askan. Från gatan nedanför hörde jag fotsteg, en röst, och en sång.

 

”Vem väntar du på?” frågade han och jag svarade: ”Jag kommer att känna igen henne.”

 

Fotsteg, en röst och en sång från gatan nedanför, och jag kände igen sången men inte stegen eller rösten.

 

”Dåre!” ropade han, ”det är samma sång men stegen och rösten har förändrats med åren!”

 

På härden viskade en eldtunga över den vitnande askan: ”Vänta inte längre; de har passerat, stegen och rösten på gatan nedanför.”

 

Sedan log han och sade: ”Vem väntar du på? Sök henne över hela världen!”

 

Jag svarade: ” Min värld är här, mellan dessa väggar och under glasskivan där uppe; här bland förgyllda vinkannor och matta juvelbetäckta vapen, skamfilade ramar och målardukar, svarta kistor och stolar med höga ryggar, egendomligt snidade och betsade i blått och guld.”

 

 

VÅLNADEN

 

Det Förflutnas Vålnad vägrade att fortsätta.

 

”Om det är sant,” suckade hon, ”att du betraktar mig som en vän, låt oss då återvända tillsammans. Du kommer att glömma här under sommarhimlen.”

 

Jag tryckte henne intill mig, vädjade, smekte; jag skakade henne häftigt, vit av vrede, men hon lät sig inte övertalas.

 

”Om det är sant,” suckade hon, ”att du betraktar mig som en vän, låt oss då återvända tillsammans.

 

Det Förflutnas Vålnad vägrade att fortsätta.

 

 

OFFRET

 

Jag vandrade på ett fält med blommor vars kronblad är vitare än snö och vars hjärtan är renaste guld.

 

Längre bort på fältet skrek en kvinna: ”Jag har dödat den jag älskar!” och från ett krus hällde hon blod på blommorna vars kronblad är vitare än snö och vars hjärtan är renaste guld.

 

På avstånd följde jag efter, och på kruset kunde jag läsa tusen namn, medan bubblande, färskt blod syntes över krusets rand.

 

”Jag har dödat den jag älskar!” ropade hon. ”Jorden är törstig; låt den dricka!” Hon passerade mig och på avstånd såg jag hur hon hällde blod på blommorna vars kronblad är vitare än snö och vars hjärtan är renaste guld.

 

 

ÖDET

 

Jag kom till bron som bara ett fåtal får passera.

 

”Passera!” skrek väktaren, men jag skrattade och sade: ”Det finns tid;” och han log och stängde portarna.

 

Till bron som bara ett fåtal får passera kom unga och gamla. Alla blev de nekade tillträde till bron. Lättjefullt stod jag och räknade dem tills jag tröttnat på deras högljudda klagolåt och åter gick fram till bron som bara ett fåtal får passera.

 

Pöbelhopen vid portarna skrek: ”Han kommer för sent!” Men jag skrattade och sade: ”Det finns tid.”

 

”Passera!” ropade väktaren när jag trädde igenom; sedan log han och stängde portarna.

 

 

FOLKVIMLET

 

Mitt i det täta gatuvimlet stod jag med Pierrot. Alla blickar var vända mot mig.

 

”Vad skrattar de åt?” frågade jag, men han flinade och borstade bort kritresterna från min svarta rock. ”Jag förstår inte; det måste vara någonting lustigt, kanske en ärlig tjuv!”

 

Alla blickar var vända mot mig.

 

”Han har bestulit dig på din börs!” skrattade de.

 

”Min börs!” skrek jag; ”Hjälp mig, Pierrot! Det finns en tjuv!”

 

De skrattade: ”Han har bestulit dig på din börs!”

 

Då trädde Sanningen fram med en spegel. ”Om det är en ärlig tjuv,” ropade Sanningen, ”kommer Pierrot att hitta honom med denna spegel!” Men han flinade bara och borstade bort kritan från min svarta rock.

 

”Du förstår,” sade han, ”Sanningen är en ärlig tjuv, hon återlämnar din spegel.”

 

Alla blickar var vända mot mig.

 

”Arrestera Sanningen!” ropade jag och glömde att det var min börs och inte en spegel jag förlorat. Där stod jag stod med Pierrot mitt i det täta gatuvimlet.

 

 

GYCKLAREN

 

”Var hon vacker?” frågade jag, men han bara skrockade och lyssnade till bjällrorna i sin mössa.

 

”Knivhuggen,” fnissade han. ”Betänk den långa resan, de farofyllda dagarna, de fasansfulla nätterna. Betänk hur han vandrade för hennes skull, år efter år, genom fiendeland och längtade efter vänner och släkt, längtade efter henne.

 

”Knivhuggen,” fnissade han och lyssnade till bjällrorna i sin mössa.

 

”Var hon vacker?” frågade jag, men morrade bara och muttrade till bjällrorna i sin mössa.

 

”Hon kysste honom vid porten,” fnissade han, ”men i salen berörde hans brors välkomnande hans hjärta.”

 

”Var hon vacker?” frågade jag.

 

”Knivhuggen,” skrockade han, ”Betänk den långa resan, de farofyllda dagarna, de fasansfulla nätterna. Betänk hur han vandrade för hennes skull, år efter år, genom fiendeland och längtade efter vänner och släkt, längtade efter henne.

 

”Hon kysste honom vid porten, men i salen berörde hans brors välkomnande hans hjärta.”

 

”Var hon vacker?” frågade jag, men morrade bara och lyssnade till bjällrorna i sin mössa.

 

 

DET GRÖNA RUMMET

 

Clownen vände sitt pudrade ansikte mot spegeln.

 

”Om att vara ljus är att vara vacker,” sade han, ”vem kan då jämföra sig med mig i min vita mask?”

 

”Vem kan jämföra sig med honom i hans vita mask?” frågade jag Döden bredvid mig.

 

”Vem kan jämföra sig med mig?” sade Döden, ”för jag är ännu blekare.”

 

”Du är väldigt vacker,” suckade clownen och vände sitt pudrade ansikte från spegeln.

 

 

KÄRLEKSPROVET

 

”Om det är sant att du älskar,” sade Kärleken, ”vänta då inte längre. Ge henne dessa juveler som ska vanära henne och därför vanära dig för att du älskar en vanärad. Om det är sant att du älskar,” sade Kärleken, ”vänta då inte längre.”

 

Jag tog juvelerna och gick till henne men hon trampade på dem och snyftade: ”Lär mig att vänta – jag älskar dig!”

 

”Vänta då om det är sant,” sade Kärleken.

 

 


 

Originalets titel: The Prophets' Paradise ursprunligen publicerad i The King in Yellow (1895)

Originaltexten kan du bland annat hitta på Project Gutenberg

Översättning: Anders P. Nilsson (2011)

 


RSS 2.0