Intighetsekvationen
Rymdskeppen var underverk när det gällde kraft och precision, och männen som bemannade dem var uthålliga och modiga. Varje detalj hade kollats och dubbelkollats utom…
Kryssaren försvann in i hyperrymden och han var ensam i observationsbubblan, tiotusen ljusår bortom den yttersta stjärnan i galaxen. Han tittade ut genom ett av fönstren mot det oändliga havet av tomhet som omgav honom och undrade vilken fara som hade injagat sådan fruktan hos hans föregångare.
En sak var han redan säker på; det fanns inget utanför bubblan som ville döda honom. Den förste bubbeloperatören hade begått självmord och den andre var numera en själlös galning ombord på den återvändande kryssaren. Något i bubblan måste ha orsakat det. Eller också hade de bara inbillat sig.
När han korsade det lilla rummet klingade hans magnetiserade sulor ljudligt mot golvet i den tysta bubblan. Han satte sig i den enda stolen och kände sig lätt i det svaga artificiella gravitationsfältet. Han gick igenom all tillgänglig fakta.
Bubblan var ett av Jordens Galaktiska Observationsbyrås projekt som positionerats där för att samla in data från observationer som inte kunde göras inifrån galaxen. Eftersom metall påverkade de hyperkänsliga instrumenten hade bubblan gjorts så liten och tunn som möjligt. Det var därför den bara kunde inhysa en ensam operatör.
Byrån hade valt Horne som bubblans första operatör och kryssaren hade lämnat honom där för en sex månader lång tjänstgöring. När de planenligt återvänt med hans ersättare fann de honom död av en massiv överdos av sömntabletter. På bordet låg loggen med hans dagliga rapporter. Den sista rapporten som var tre månader gammal löd:
Jag har inte betjänat instrumenten den sista tiden, den hatar oss och vill inte ha oss här. Den hatar mig mest av allt och försöker hela tiden tränga sig in i bubblan för att döda mig. Jag kan höra den när jag stannar och lyssnar och jag vet att det inte kommer att dröja länge. Jag är rädd för den och vill helst sova när den kommer. Men jag måste göra det snart för jag har bara tjugo sömntabletter kvar och om—
Meningen avslutades aldrig. Enligt temperaturmätningsinstrumenten hade han slutat utstråla värme samma natt.
***
Bubblan var rengjordes och inspekterades in i minsta detalj. Inte minsta tecken på något fientligt väsen stod att finna.
Silverman var Hornes ersättare. När kryssaren återvände sex månader senare med Green, Silvermans ersättare var Silverman fullständigt galen. Han babblade om att någonting som ville döda honom väntade på honom utanför bubblan, och det som kom närmast en sammanhängande svar var när han efter att ha fått frågan för hundrade gången sade:
”Intighet – man kan inte riktigt se den. Men man känner hur den betraktar en och man hör hur den försöker ta sig in för att döda en. En gång stötte jag i väggen och – för guds skull – ta mig bort från den – ta mig tillbaks till jorden…”
Sedan hade han försökt gömma sig under kaptenens skrivbord och skeppsläkaren hade fört bort honom.
Bubblan undersöktes minutiöst igen och kryssaren utnyttjade varenda detektorsinstrument den var utrustad med för att söka igenom den kringliggande rymden ljusår bort. Ingenting upptäcktes.
När det var dags för den nye ersättaren att skeppas över till bubblan inställde han sig hos kapten McDowell.
”Allt är klart, Green,” sade McDowell. ”Du står på tur.” Hans buskiga gråögonbryn möttes när han rynkade pannan. ”Det vore bättre om de lät mig välja ut ersättaren.”
Green rodnade med en antydan av indignation och sade: ”Byrån bedömde min intelligens och initiativförmåga som tillfredsställande.”
”Jag vet – precis de personliga egenskaper du inte behöver. De borde ha valt någon mer lik mina malajer i maskinrummet, någon som är för okunnig för att bli rädd och för dum för att bli tokig. Då skulle vi kanske kunna få en tillräknelig rapport i stället för en galnings svammel.”
”Jag föreslår,” sade Green stelt, ”att ni väntar med att döma tills den dagen kommer, kapten.”
***
Och det var allt han visste om faran, verklig eller inbillad, som hade drivit två män till vansinne. Han skulle ha sex månader på sig att finna svaret. Sex månader minus – han tittade på sin kronometer och såg att tjugo minuter hade gått sedan han lämnade kryssaren. På något sätt verkade det längre…
Han rörde sig för att tända en cigarrett och hans metallsulor skrapade mot golvet med samma metalliska ljud som han hade hört förut. Bubblan var tyst som en grav.
Den var inte mycket större än en grav; en sfär, sex meter i diameter, tillverkad av ett tunt lager stål som förstärkts med korslagda balkar för att förhindra att den exploderade av det inre lufttrycket. Golvet under honom var två meter från sfärens lägsta punkt och i utrymmet under hans fötter fanns luftregeneratorn, avfallsomvandlingsenheterna, reservbatterierna och matskåpen. Avdelningen där han satt hade utrustats med en stol, ett bord, en smal brits, instrumentpanelen, en särskild panel för att fjärrstyra instrumenten på skrovets utsida, en mikrofilmsprojektor och ett par motionsfjädrar som var fästa i ena väggen. Det var allt.
Det fanns inga sätt att kommunicera eftersom en hyperrymdkommunikator skulle ha påverkat de känsliga instrumenten med sin strålning, men det fanns ett litet mikrofilmbibliotek till mikrofilmprojektorn så han skulle inte ha några problem att fördriva tiden på ett behagligt sätt. Men det var inte rädslan för leda som låg bakom den oro som redan smugit sig in i hans tankar. Det var inte leda som drivit Horne till självmord och Silverman till –
Något smällde högt bakom honom, som ett pistolskott i tystnaden, och han hoppade upp och vände sig för att möta det.
Det var bara en metallbehållare för databand som fallit ur spektrumanalysapparaten och ner i förvaringstråget.
Hans hjärta bultade snabbt och hans försök att skratta åt sin egen nervositet lät ihåligt och glädjelöst. Någonting inuti eller utanpå bubblan hade genom sin blotta närvaro drivit två män till vansinne och nu när han själv var oåterkalleligt förvisad till bubblan kunde han inte längre avfärda deras skräck som fantasifoster. Båda hade de varit rationella och intelligenta män, lika noggrant utvalda av Observationsbyrån som han själv.
Han satte igång att genomsöka bubblan, inget fick förbises. När han kröp ner i det nedre utrymmet tvekade han. Han fällde ut det största bladet på sin kniv innan han genomsökte de mörkaste skrymslena där nere. Han fann ingenting, inte ens en dammråtta.
Tillbaka i stolen började han betvivla sin första övertygelse. Det kanske verkligen hade funnits någon sorts osynlig kraft eller väsen utanför bubblan. Både Horne och Silverman hade sagt att ”den” hade försökt att ta sig in och döda dem.
De hade varit väldigt tydliga på den punkten.
***
Det fanns sex fönster runt bubblans vägg för att göra det möjligt för operatören att se alla de instrument som monterats på utsidan. Han gick fram till dem ett efter ett, och i vart och ett av dem såg samma vidsträckta tomhet. Galaxen – hans galax – var så långt borta att dess stjärnor inte var större än dammkorn. I de andra riktningarna var den tomma avgrunden så djup att han bara såg galaxer och galaxhoppar som svaga ljusprickar.
Runt honom fanns ett så stort tomrum att galaxer bara var prickar…
Vem kunde veta vilka krafter och faror som lurade där ute?
Ett ljus blinkade och påminde honom att han hade sysslor att utföra. Jobbet tog en timme och han var nervös och ännu inte hungrig när han var klar. Han gick till motionsfjädrarna på väggen och genomförde ett träningsprogram som gjorde honom trött och svettig, och faktiskt en aning hungrig.
Dagen gick, och nästa dag. Han finkammade på nytt bubblans innanmäte med samma resultat som tidigare. Han kände sig nästan säker på att det inte fanns någonting farligt i bubblan. Han skapade en rutin av arbete, fritid och sömn som skulle ha gjort de första veckorna riktigt behagliga, om det inte vore för den gnagande oron att något lurpassade utanför fönsterna.
Men så en dag råkade han av misstag sparka till väggen med tån på sin metallsko.
För honom lät det som om han hade sparkat en tennskiva och han tyckte att den gav vika en aning, som om den vore tenn. Han insåg för första gången hur tunn väggen var – hur dödligt, farligt tunn.
Enligt de specifikationer han läst var den bara knappa två millimeter tjock. Den var tunn som en kartongskiva.
Han satte sig ner med papper och penna och började räkna. Bubblan hade en ytarea på 9451 kvadratdecimeter och det inre trycket var 91 kilogram per kvadratdecimeter. Vilket betydde att det tunna metallhöljet stod emot mer än 850 000 kilogram.
850 000 kilogram.
Hans bubbla var en tidsinställd bomb som skulle explodera så fort något avsnitt av metallytan försvagades.
Det påstods vara en legering som var så extremt hållfast att den hade en hög säkerhetsfaktor, men han kunde svårligen tro någon metall kunde vara så hållfast. Det var lätt för ingenjörer som satt säkert på jorden att prata om säkerhetsfaktorer, men hans liv hängde på att denna ömtåliga vägg inte brast.
***
Nästa dag tyckte han att han kände hur kroken som motionsfjädrarna var upphängda i började lossna från svetsfogen i väggen. Han inspekterade fästet till kroken noggrant och han tyckte att han såg en spricka, tunn som ett hårstrå ungefär, runt det.
***
Han lade örat mot den och lyssnade efter ljudet från en läcka. Den läckte inte än men den kunde börja när som helst. Han såg ut genom fönsterna mot det oändliga tomrummet som väntade på att sluka hans ynkliga lilla luftförråd, och han tänkte på alla de dagar då han slitit och dragit i motionsfjädern utan att inse vilken skada han gjorde.
Han hade en obehaglig känsla i magroten resten av dagen och undersökte med täta mellanrum det hårfina strecket runt kroken.
Nästa dag upptäckte han ett ännu allvarligare hot; bubblans flortunna hölje hade punktsvetsats i stödbalkarna.
Sådan svetsning skapade ofta hårda, porösa fläckar som skulle kristalliseras när de rörde sig – och så var det den lilla temperaturskillnaden mellan hans arbets- och vilotimmar som dagligen skulle få höljet att dra ihop sig och expandera. Speciellt när han använde kokplattan.
Han slutade att använda kokplattan helt och utförde dagliga inspektioner av varenda kvadratcentimeter av bubblans vägg och ringade med en krita in varenda svetspunkt som visade tydliga tecken på försvagning. Varje dag hittade han fler punkter att märka ut och snart fanns det spridda vita cirklar vart han än vände blicken.
När han inte arbetade med att undersöka väggarna kände han hur fönsterna betraktade honom likt stirrande ögon. I rent självförsvar var han tvungen att gå till vart och ett av dem och stirra tillbaka på tomheten.
Rymden var främmande; kall, dödlig, främmande. Han var en liten gnista av liv i ett fientligt hav av Intighet och det fanns ingen som kunde hjälpa honom. Intigheten utanför väntade dag och natt på en oändligt lite läcka eller spricka i väggen; Intigheten hade väntat sedan tidens begynnelse och skulle vänta till tidens slut.
Ibland lät han sitt finger nudda väggen och tänkte: Döden är där ute, mindre än två millimeter bort. Hans fruktan blev till en svart och fasansfull övertygelse: Bubblan skulle inte kunna stå emot anfallet länge till. Den hade redan hållit ihop längre än man kunde förvänta sig. 850 000 kilogram tryck ville ut och hela den intergalaktiska rymdens Intighet ville in. Och bara ett skinn av metall, fullt av ruttna och spröda svetspunkter, skilde dem åt.
Den ville in – Intigheten ville in. Han förstod då att Horne och Silverman inte hade varit galna. Den ville ta sig in och en dag skulle den lyckas. När den lyckades skulle den spränga honom och slita ut hans inälvor och lungor. Inte förrän det hände, inte förrän Intigheten fyllde bubblan och inneslöt hans förvridna ut-och-in-vända kropp skulle den vara nöjd…
***
Han hade för länge sedan slutat att använda de magnetiserade skorna, eftersom han var rädd att vibrationerna skulle försvaga bubblan ytterligare. Och han började upptäcka sektioner där bubblan inte verkad vara helt konkav, som om en valskvarn hade pressat ut metallen för mycket på vissa ställen så att den svällde som en överfylld ballong.
Han kunde inte minnas när han senast avläst instrumenten. Ingenting var längre viktigt förutom faran som omslöt honom. Han visste att faran tilltog med en rasande fart, för när han tryckte örat mot väggen kunde han höra de nästan ohörbara klickljuden och vibrationerna när bubblans skinn drog ihop sig och expanderade. Intigheten knackade och sökte med tomma fingrar efter en svag punkt eller spricka som den kunde slita isär.
Men fönsterrutorna var värst. Intigheten stirrade på honom dag och natt. Det fanns ingenstans att fly. Han kunde känna hur den betraktade honom, ondskefullt och skadeglatt, till och med när han höll händerna för ögonen.
Till sist stod han inte ut längre. På britsen fanns en filt och han använde den tillsammans med alla ombyteskläder för att göra ett tält mellan bordet och instrumentpanelen. När han kröp in märkte han att nederdelen av ett fönster fortfarande kunde se honom. Han använde kläderna han hade på sig för att täppa till luckan, och han mådde mycket bättre när han kunde gömma sig i mörkret där Intigheten inte kunde se honom.
Han hade ingenting emot att gå omkring naken – temperaturregulatorerna gjorde så att det aldrig blev för kallt.
Han förlorade all uppfattning om tid. Han kröp bara ut när han måste hämta mer mat. Han kunde fortfarande höra Intigheten knacka och suga i dess oupphörliga jakt på en spricka så han spenderade så lite tid som möjligt utanför tältet. Han önskade att han inte skulle behöva gå ut alls. Om han gömde sig i sitt tält tillräckligt länge och var helt tyst så skulle den kanske tröttna och ge sig av…
Ibland tänkte han på kryssaren och önskade att den skulle komma och hämta hem honom, men oftast tänkte han på hur varelsen därute försökte ta sig in och döda honom. När påfrestningen blev för stor kröp han ihop i fosterställning och låtsades att han fortfarande var på jorden. Det var bättre där.
Men det dröjde aldrig länge förrän han åter hörde knackningar och viskningar. Då blev han stel av skräck och tänkte: Den här gången kommer den att lyckas…
***
Så plötsligt en dag kikade två män in i hans tält.
En av dem sade: ”Herregud – igen!” och han undrade vad han menade. Men de var väldigt snälla mot honom och hjälpte honom att sätta på sig kläderna. Senare ombord på kryssaren blev allt dimmigt och de frågade honom om och om igen vad han var rädd för.
”Vad var det – vad hittade du?”
Han ansträngde sig för att förklara. ”Det var – det var Intighet.”
Vad var du och Horne och Silverman så rädda för – vad var det?” envisades rösten.
”Det sa jag ju,” sade han. ”Intighet.”
De stirrade på honom och dimman lättade en aning när han insåg att de inte förstod. Han ville att de skulle begripa för det han berättade var sant, väldigt sant.
”Den ville döda oss. Varför vill ni inte tro mig? Den väntade utanför bubblan för att döda oss.”
Men de fortsatte att stirra och han insåg att de inte trodde honom. De ville inte tro på honom…
Allt blev suddigt igen och han började gråta. Han blev glad när läkaren tog honom i handen och ledde iväg honom…
Bubblan inspekterades grundligt men man hittade ingenting. När det var dags för Greens ersättare, Larkin, att skeppas över till bubblan inställde denne sig hos kapten McDowell.
”Alla förberedelser är klara, Larkin,” sade McDowell. ”Du står på tur. Jag önskar att vi visste vari faran består.” Han rynkade pannan. ”Jag tror fortfarande att någon av mina malajer i maskinrummet hade varit bättre lämpad för uppdraget. Han skulle kanske kunna ge oss en tillräknelig rapport om sex månader i stället för de galna svammel vi kommer att få från er.”
Larkin blev högröd i ansiktet och sade stelt: ”Jag föreslår att kapten inte drar några förhastade slutsatser.”
***
Kryssaren försvann in i hyperrymden och han var ensam i observationsbubblan, tiotusen ljusår bortom den yttersta stjärnan i galaxen. Han tittade ut genom ett av fönstren mot det oändliga havet av tomhet som omgav honom och undrade på nytt vilken fara som hade injagat sådan fruktan hos hans föregångare.
En sak var han redan säker på; det fanns Inget utanför bubblan som ville döda honom…
Originalets titel: Nothing Equation publicerad i Amazing Stories december1957
Originaltexten kan du bland annat hitta på Project Gutenberg
Översättning: Anders P. Nilsson (2011)
Rymdskeppen var underverk när det gällde kraft och precision, männen som bemannade dem uthålliga och modiga. Varje detalj hade kollats och dubbelkollats utom…
