Science fiction och fantastica - noveller

MIGUEL slog näven i bordet och såg ilsket på de båda andra rådsdelegaterna.

– Nej, sa han, nej och tusen gånger nej.  Helgonen förlåte mig, men jag tycker systemet är för hemskt. Den här gången vill jag att vi sätter stopp för det.

Jacinto och Eduardo såg på varandra. Det fanns tvekan i deras ögon men också en gryende glädje.

– Det… det blir svårt, sa Eduardo.

­­– Svårt? sa Miguel.  Svårt för vem då? Svårt för jorden? Jo, naturligtvis. De mister ett betydande tillskott till statskassan. Men svårt för dem vi representerar, svårt för Venezuelas befolkning? Nej, madre mia, nej och åter nej. Skeppet kommer i morgon och då måste vi sätta stopp för det.

De båda andra nickade. – Muy bien, sa Jacinto, du har väl rätt som vanligt.

– Ske alltså, sa Miguel skyndsamt. När skatteindrivaren från Jorden kommer på sitt årliga besök i morgon meddelar vi vårt beslut att i fortsättningen inte betala någon skatt!

SKEPPET från jorden singlade likt ett väldirigerat höstlöv genom atmosfärlagren till planeten Venezuela, så kallad eftersom immigranterna främst hade kommit från det gamla jordiska riket Venezuela. Skeppet hade minimal armering och bara ett par soldater – krigsberedskapen var symbolisk, för skeppet var ständigt neutralt, blandade sig aldrig i gränsgrälen här ute i universums vildmark, landade bara på planet efter planet och krävde den årliga tributen till Jorden. Planeterna betalade allesammans, en del därför att de inte kunde klara sig utan provianttransporterna från Jorden, en del blott och bart av gammal vana.

Venezuela tillhörde den senare kategorin. Planeten var sedan länge självförsörjande, det var sekler sedan någon venezuelabo hade varit på besök på Jorden och de få utombys skeppen som landade stannade alltid för gott. Det var en pionjärplanet, där man kunde bli rik om man inte var rädd för att hugga i för att hjälpa sin goda tur på traven, och människorna trivdes där. De hade på ett tiotal generationer blivit rotfasta och nästan helt upphört med rymdflyg. Varför skulle de lämna sin planet ens på semestern? Här fanns ju allt – långa vita sandstränder, där vågorna mjukt inbjudande rasslade; djungler som fortfarande eggade fantasin; höga berg vars taggiga snöklädda toppar var en skidåkares dröm, och så vidare. Varför skulle man lämna allt detta ljuvliga och outforskade, frågade sig venezuelabon och det med rätta.

Skeppet från Jorden gjorde en lov kring flygplatsen i Caracas och landade. Det skulle bara stanna ett par timmar, dels för att låta besättningen sträcka på benen och dricka tequila på flygplatsens bar, dels för att lasta in de säckar med diamanter som skattmasen Frank Scott hämtade. Diamanter, stora, regnbågsskimrande diamanter var den vara som Venezuela hade valt att betala sin skatt i.

Miguel, Jacinto och Eduardo satt i flyghallen och väntade. De var alla nervösa men försökte alla dölja det för de andra bakom en likgiltig uppsyn. Miguel harklade sig. – Han måste komma vilket ögonblick som helst. Skeppsportarna har öppnats.

– Ja, sa Eduardo, det måste han.

Jacinto sa inget, satt bara och vred cigarren mellan fingrarna. Askan föll i en jämn ström ner på mattan, men han märkte det inte.

– Har funderat, kastade han fram. Det finns väl inget Jorden kan göra för att tvinga oss på knä?

– Nada, sa Miguel, absolut inget. De kan inte förklara oss krig, för de har inga egna styrkor och ingen koloniplanet skulle hjälpa dem. De kan lägga ett elektromagnetiskt bälte runt Venezuela så att våra skepp inte kan komma ut och inga utombys kan komma in. Och de kommer antagligen att göra det. Men vad gör det oss? Det medför inga atmosfäriska förändringar och vi lämnar ju aldrig planeten, har inte gjort det på sekler. Vi är absolut självförsörjande, så låt dem lägga bältet bara…

Han avbröts av att dörren öppnades och Frank Scott kom in. – Tjänare, pojkar, sa den lille glasögonprydde jordmannen. Fint väder ni har. Ja, jag säger då alltid det att då jag blir pensionerad så kan jag inte tänka mig någon bättre planet att njuta mitt otium på än Venezuela. Jisses, vilket klimat ni har och vilka brudar…

– Hetsa inte upp dig, Scott, sa Miguel. Vi har faktiskt en allvarlig sak att prata med dig om.

– Allvarlig? Visst, men låt oss först få räknat diamanterna. Sen kan vi snacka… vid en flaska underbar tequila…

Miguel samlade sig, såg på de båda andra och sa barskare än nöden krävde: – Det blir inga diamanter, Scott. Inte den här gången och inte någon annan gång heller.

– Va? Scott såg häpet på honom. Sedan skrattade han till. – Jaså. Står det till på det viset? Ja, då förstår jag varför ni vill prata allvar. Nå, men det är ju inte så farligt. Även om diamantgruvorna har sinat så har ni många andra varor att välja mellan då det gäller att pröjsa skatten. Hur har ni det med guldet till exempel?

– Våra diamantgruvor har inte sinat, sa Miguel helt kort.

– Inte… Scott rätade på sig och fick en ilsken glimt i ögonen. – Ni kan väl aldrig fått för er att vägra att betala skatt?

– Du är ett snille, amigo, sa Miguel. Det är just det vi har fått för oss.

Han vinkade åt en kypare som genast rusade fram med en flaska tequila och en bricka med fyra glas. Miguel hällde snabbt i dem och räckte ett till Scott.

– Förstå oss rätt, det här är inget personligt… vill du inte skåla för den oberoende planeten Venezuela?

Scott slog till glaset så att innehållet skvätte ut på mosaikbordet. – Struntprat, sa han, inget annat än struntprat. Ni måste betala skatt, ni har inte en chans att klara er på egen hand.

– Inte? sa Miguel. Varför skulle vi betala skatt? Varför har vi betalat i alla dessa år? Kan du nämna en enda förmån vi har fått av Jorden i utbyte? En enda liten förmån?

– Förmån… tja, ni är ju medlem av Allmänna Planetrådet…

– Som aldrig sammanträder, insköt Jacinto, som nu hade kommit över sin nervositet.

– Nå, det kan väl hända, sa den lille jordmannen förtrytsamt, men det hindrar inte att den moraliska förvissningen att tillhöra ett imperium…

– Struntprat, sa Eduardo, som ansåg att han borde visa att rådsbeslutet var enhälligt.

– Jag har varken tid eller lust att stå här och bråka med er, sa Scott. Tänker ni betala eller inte?

Miguel bara skakade på huvudet.

– Då så, fortsatte Scott. Vi kommer att lyfta omedelbart och jag ska meddela Jorden ert beslut. Jag behöver väl knappast tala om att ett elektromagnetsikt bälte med all säkerhet kommer att lindas runt Venezuela redan i morgon…

– Gör oss detsamma, ropade Miguel efter Scott, som redan hade hunnit till dörren.

Scott vände sig om och log skevt. – Säg inte det, amigo, säg inte det.

SOM SCOTT hade spått diskuterade inte Jorden utan sänkte redan nästa dag den elektromagnetiska spärren över Venezuela. Rådet fick besked om att den skulle stanna kvar där tills planeten gjorde avbön.

Rådets första åtgärd blev att lämna tillbaka de skattepengar som tidigare hade utkrävts. Lika likgiltig som befolkningen hade varit för meddelandet om det elektromagnetiska bältet, lika stormförtjust blev den nu. De hyllade sitt råd genom en veckolång backanal, då de gjorde av med det mesta av sina återbetalade skattepengar på Caracas’ krogar som generöst höll öppet dygnet runt. Sedan återgick man till arbetet, skenbart glömsk av isoleringen från omvärlden.

Ett år förflöt och inga rymdskepp syntes till, men det var man van vid och dessutom hade man för mycket arbete för att ha tid att gå och glo på himlen. Skattskeppet kom inte heller på årsdagen av det historiska beslutet – för Jorden existerade inte Venezuela längre.

– Ser ni, sa Jacinto en dag till de båda andra rådsdelegaterna, ser ni, hur bra det går. Den enda skillnaden är att varje medborgare nu slipper punga ut med en femtedel av vad han förtjänar. Till Jorden alltså, vilket var detsamma som till ingen nytta. Gracias, Miguel, gracias…

– Du har rätt, sa Eduardo, vi är alla skyldiga Miguel stort tack för att han genomdrev beslutet.

– Jag vet inte, sa Miguel långsamt. Jag vet inte…

– Vet inte? Sa Eduardo och gapskrattade. Han vet inte… när alla är lyckliga och glada och rikare än innan.

– Jo, sa Miguel, men det känns ändå lite konstigt att vara alldeles avklippt från Jorden…

– Navelsträng och allt sånt där, hånlog Eduardo. Nej, Miguel, Jorden är inte något moderssköte för oss. Jorden är nada. Jag har aldrig varit där, min far har aldrig varit där, min farfar och hans far var aldrig där. Ingen har ju besökt Jorden på sekler. Och de som över huvud taget lämnat Venezuela är lätt räknade.

– Det är sant, sa Miguel, men det finns liksom en skillnad ändå. Jag menar, din far kunde ju ha rest till Jorden om han hade velat, men din son kan det inte…

– Som om det var någon skillnad.

DET FÖRSTA INTERMEZZOT inträffade bara några dagar senare. Ett av de få rymdskepp Venezuela hade kvar stals och flögs mot det elektromagnetiska bältet. Det kom naturligtvis inte igenom, studsade bara tillbaka och föll mot planetytan. Skeppet brann upp men som genom ett under räddades en av männen ombord. Det var en ärrig prospector vid namn Carlos.

Rådet förhörde honom på sjukhuset, så snart läkarna hade gett sitt tillstånd.

– Varför gjorde du det här, Carlos, och vem var med dig? frågade Miguel oroligt.

Carlos såg upp på honom med ett egendomligt hat i blicken. – Mina kompisar, sa han, de som jag har prospectat med det senaste året.

– Jaså… men varför gjorde ni det?

– Varför och varför. För att komma ut ur det här fängelset.

– Fängelset?

– Ja, just fängelset. Hela Venezuela har ju blivit ett enda stort fängelse.

– Var är du född?

– Här i Caracas.

– Som dina föräldrar och deras föräldrar i sin tur, och aldrig tidigare har någon av din familj lämnat eller velat lämna Venezuela. Varför vill du göra det nu?

– Ni förstår inte, sa Carlos matt och svalde.  Förstår inget alls. Att vara inspärrad… hur stor inhägnaden är… innan var det en annan sak… Han suckade tungt och sjönk tillbaka mot kuddarna.

En läkare rusade fram och höjde avvärjande på handen. – Ni måste låta honom vara i fred nu, señores. Han behöver vila.

När de tre rådsdelegaterna hade kommit ner på gatan sa Miguel: - Vårt beslut var kanske ändå fel…

– Madre mia, sa Eduardo. Fel? För att några galna prospectors plötsligt får rymddille?

– Jag vet inte, sa Miguel och log vemodigt,

NÄR MIGUEL kom hem den dagen fann han sin trettonårige son Ricardo i verkstaden. Han var fullt upptagen vid den svarvstol Miguel hade gett honom tillåtelse att använda.

– Vad håller du på med, Ricardo? undrade Miguel intresserat.

– Bygger en rymdskeppsmodell.

– En… jag trodde du var mer intresserad av att konstruera arbetsmodeller för diamantutvinning?

– Äsch, papá, det här är mer spännande. Jag håller på att bygga modellen till ett skepp som ska kunna tränga igenom det elektromagnetiska bältet…

– Inget skepp kan göra det! skrek Miguel. Han blev förvånad över sitt eget raseriutbrott och lugnade sig snabbt. – Förlåt, Ricardo, jag är lite trött. Men… varför vill du tränga igenom bältet?

– Jag vet inte… det är för att… tja, jag vill det bara.

Den kvällen satt Miguel ensam kvar i sitt arbetsrum, sedan hans hustru och son hade gått till sängs. Han smuttade på ett glas konjak och tänkte om och om igen: Det är omöjligt att tränga igenom det elektromagnetiska bältet. Ricardo brukar sannerligen vara realistisk trots att han inte är så gammal. Varför offrar han då sin tid på en vansinnig dröm? För att han vill det… Vill det. Var det vad folk i allmänhet ville? Komma bort från Venezuela?

Han tog på sig kavajen och strosade neråt nöjeskvarteret. Han litade på att de som höll till där inte skulle känna igen honom men för säkerhets skull satte han på sig ett par mörka glasögon. Likt en modern Harun-al-Raschid gick han från bar till bar, från bodega till bodega, från venta till venta för att höra folkets röst. Först frampå morgonkvisten återvände han hem, men då han hade krupit ner i sängen kunde han inte somna. Repliker och fragment ur samtal snurrade runt i hans huvud, surrade och surrade så att han trodde att han skulle bli tokig.

– … och förstår du, i morse läste jag i en gammal bok om landet Venezuela på Jorden, det där gamla landet, du vet, där ska det finnas en massa indianskatter nergrävda och om…

– … på Mars finns det bara kalla slätter… jag undrar hur det skulle kännas…

– … om man drar en diagonal mot det elektromagnetiska bältet och sedan försöker klyva… så finns det stora chanser att komma ut…

– … min farsa säger att en av vår släkt för mycket länge sedan var kung på Detor, en av de där större asteroiderna… jag menar bara att om jag kom dit så skulle vi kanske ha släktingar kvar… prins och du förstår…

– … Jag drömde om Jorden i natt igen… drömde om att jag promenerade i det ursprungliga Paris och…

Han föll i ett par timmars barmhärtig dvala och när han vaknade hade han sitt beslut klart. Han sökte upp Jacinto och Eduardo och delgav dem det.

– Vi måste betala skatt till Jorden igen. Det kommer att bli hårt, men vi måste. Vårt folk håller inte för nervpressen.

– Nervpressen? sa Eduardo och såg undrande på honom.

– Ja, nervpressen, amigo. I och för sig borde det vara människorna likgiltigt att det elektromagnetiska bältet finns. Men de finner det outhärdligt. Vi hade tagit med allt i beräkningen, vår självförsörjning, vår brist på utombys handel, vårt ökande välstånd, allt utom människosjälen och dess automatiska strid mot allt som försöker hindra och binda fast den. Nu bara tänker och drömmer människorna om rymden och andra planeter, saker som de aldrig tidigare har ägnat något som helst intresse. Enda sättet att vänja dem av med det är att åter öppna vägen ut mot rymden. Människan är ett underligt djur, det konstaterade ju redan våra tidigaste förfäder på Jorden om sig själva. Hon finner sig i nästan vad som helst så länge som hon inte är tvungen till det. Blir hon det reagerar hon motspänstigt, hur ljuvliga de saker än är hon tvingas till. Vår revolution har helt enkelt stjälpts av själens eviga revolution.

– Ja, sa Jacinto. Igår frågade min fru mig om det skulle bli mycket dyrt att resa på en månads semester till Jorden… bara som ett tankeexperiment, det underströk hon, men i alla fall…

– Min gamle far, sa Eduardo, han sa häromdagen att vädret hade blivit sämre sedan bältet lades. Jag bevisade för honom genom statistik och väderlekskurvor att det inte hade blivit det, att vi har exakt samma klimat som vi alltid har haft. Men han bara virrade på huvudet och sa: ”Jag vet vad jag vet. Det känns alltid kyligt och ruggigt i luften numera, även om termometern står på tjugofem grader Celsius.” Naturligtvis har gubben blivit lite konstig på gamla dar, men…

– Människan, sa Miguel och log vemodigt, den eviga, underbara människan. Ska vi genast skicka ett videomeddelande till Jorden? Om att vi önskar återuppta de vänskapliga relationerna? Det vill säga – han gjorde en lite grimas – att vi åter vill betala skatt, även de extra straffprocent som de antagligen lägger på efter vår revolution…

De andra såg på varandra och nickade samtidigt.

Revolutionen publicerades första gången i Häpna! nummer 2 1960 och publiceras här med författarens tillstånd.

När dina hundöron slokar till knäna har du ibland svårt att komma ihåg att intelligenta varelser inte respekterar en krossad fiende men respekterar en fiende de besegrat i rättvis kamp.

Känner honom? Ja, jag känner – kände honom. Det var för tjugo år sedan.

Alla känner honom nuförtiden. Alla som gått förbi honom på gatan känner honom. Alla som gick i samma skola, eller till och med i andra skolor i andra städer, känner honom nuförtiden. Fråga dem. Men jag kände honom. Jag har levt mindre än en meter ifrån honom i en och en halv månad. Vi tjänstgjorde på samma skepp och tilltalade varandra med förnamn.

Hurdan var han? Vad tänkte han på när han satt på britskanten med hakan i handflatan och tittade på stjärnorna? Vad var han på jakt efter?

Jag tror han– Vet du, jag tror inte jag kände honom egentligen. Inte väl i alla fall. Inte lika väl som en del av de människor som skriver böcker om honom tycks göra.

Jag kan inte riktigt beskriva honom. Men han hade en sjömanssäck i handen och en vakuumdräkt packad i en ryggsäck. Huden i ansiktet var uttorkad av skeppsluften, bränd av ultraviolett strålning och grillad av den infraröda. Hans pupiller hade grumliga fläckar där kosmisk strålning träffat. Men hans blick var stadig och hans kropp var kraftig. Hur såg han ut? Han såg ut som en människa.

***

Det var efter kriget och vi var besegrade. Förr fanns det en tankeriktning hos oss som beklagade vår stridslust. Innan vi ens hade träffat utomjordingar fanns det de som sa att vi var den tuffaste, grymmaste livsformen i universum och inte lämpade att beblanda oss med ädlare och visare raser från stjärnorna. De sa att vi skulle stjäla och fördärva galaxen för evigt. Varifrån de fick de här idéerna har jag ingen aning.

Vi blev besegrade. När vi reste vidare från Centaurus och Sirius träffade vi på Jekerna, Nosurweyerna och Luderna. Vi provade jordiskt know-how, vi provade vansinniga produktionsökningar, vi provade patriotism, vi provade att skicka i väg svärmar av torpeder… och vi blev tillbakaslagna som dagsländor i storm. Vi dog i flockar och vi retirerade från ett dussin planeter som brändes till aska. Vi grävde ner oss och dog i det sista värnet, och vi dog på jorden, innan Baker gjorde myteri, sköt Cope och kapitulerade till de ädlare och visare raserna från stjärnorna. Så överlevde vi. Så fick vi lov att fortsätta med våra liv, om vi lovade att uppföra oss. Jekerna, Luderna och Nosurweyerna återvände till sitt och vi visste att de skulle lämna oss ifred om vi inte besvärade dem.

Vi ville ha det så. Förstå mig rätt – vi accepterade det inte, vi föll inte till föga med ett ruvande hämndbegär i våra hjärtan – vi ville ha det så. Vi var tacksamma att bli lämnade ifred igen. Vi var glada att vi inte blivit utrotade som de uppkomlingar resten av universum måste betrakta oss som. När de lät oss behålla vårt solsystem och bedriva lite handel med andra världar tog vi tacksamt emot det som den generösa gåva det var. För många av våra bästa män hade dött för att vi skulle ha någon rätt begära mer. Jag vet hur det var. Jag var där för tjugo år sedan. Jag var en liten, knubbig man som andades med korta andetag och pratade med gäll röst. Jag var en typisk jordman.

***

Vi befann oss på en gudsförgäten landningsbana på Mars. MacReidie och jag övervakade lastningen av Serenus. MacReidie var kaptenens sekond och jag var graden under. Främlingen kom gående mot oss.

”Finns det något jobb?” frågade han och tittade på MacReidie.

Mac mönstrade honom. Han såg samma saker som jag. Han skakade på huvudet. ”Inte för dig. Det enda vi behöver är eldare.”

Det finns såklart inte eldare på fullt automatiserade skepp, men främlingen förstod vad Mac menade.

Serenus hade en så kallad elektronmotor så inga människor kunde vistas i samma rum.  Den elektromagnetiska strålningen skulle ha förvandlat syret i luften till ozon som äter sig igenom metall och får lungorna att ruttna. Därför pumpades luften ut och eldarna som skötte reglagen och katodinställningarna måste bära dräkter så att de bara kände lukten av sina egna kroppsvätskor under tolvtimmarspassen. De riskerade också att kokas levande där de satt om motorn kom ur fas. Serenus var en ful gammal skorv. Men det var ändå det bästa av de två interstellära lastskepp mänskligheten ägde.

”Ni är på väg över gränsen, eller hur?”

MacReidie nickade, ”Det stämmer, men--”

”Jag eldar.”

MacReidie tittade på mig och rynkade pannan. Jag ryckte uppgivet på axlarna. Jag var också lite rädd för främlingen.

Det var hans utseende som oroade oss. Man kunde se sådana som han på jordbarer, där krigsveteraner satt och stirrade ner i sina glas och väntade på att mörkret skulle falla så att de kunde bege sig ut i gränderna och slåss med varandra.  Han hade tagit med sig den uppsynen till Mars, till landningsbanan, och här ute var det illavarslande.

Han hade lagt märke till Macs blick och vände sig mot mig. ”Jag eldar,” upprepade han.

Jag visste inte vad jag skulle säga. MacReidie och jag – precis som de flesta i handelsflottan – hade aldrig tjänstgjort i de väpnade styrkorna. Vi hade skeppat förnödenheter och vi hade sett skepp dö under våra turer – vi hade också haft våra duster med fiendens plundringskepp och vi hade alla känt män som tagit värvning. Men väldigt få av dem kom någonsin tillbaka och det krig som denne man utkämpat var något helt annat än vårt. Han hade fört befäl över ett stridsskepp någonstans och konfronterats med saker vi inte ens kunde föreställa oss. Han var märkt. Jag kunde inte möta hans blick. ”OK med mig,” mumlade jag till sist.

Jag såg hur MacReidies mungipor föll men han kunde inte heller säga nej. MacReidie var dock inte den som mumlade utan han sa vresigt: ” OK tuffing, du får elda. Gå och skriv in dig.”

”Tack.” Främlingen gick tyst därifrån. Han fångade elegant kabeln till en lastkrok och åkte sittande på en container upp i lastrummet. Mac spottade på marken återgick till att övervaka sin del av lastningen. Jag var fullt upptagen med min del, så det var inte förrän Serenus var fullastad och luckorna stängda som jag fick en chans att prata med Mac igen. Då pratade vi om resan. Vi pratade inte om främlingen.

***

Daniels, vår komchef, hade anställt honom och anvisat honom den tomma britsen ovanför min egen. Vi sov alla tillsammans ombord på Serenus – officerare och manskap. Vi måste till och med sova i skift eftersom skeppets konstruktörer hade avsatt nittio procent till lastutrymme och åtta procent till motorer och styrning. Följaktligen återstod väldigt lite utrymme för människor som stuvades in så gott det gick. Jag sa den tomma britsen. Vad jag menade var att den var tom under mitt sovskift. Det betydde att vi skulle dela arbetsskift – jag själv uppe på bryggan i en skön fåtölj, och han nere i maskinrummet i en kokhet dräkt.

Men jag åt med honom och använde muggen tillsammans med honom; man skulle kunna kalla det att gnugga armbågarna med storhet om man så vill.

Han var en mycket tystlåten man. Tyst när han rörde sig och tyst under samtal. När vi båda kröp till kojs den första kvällen presenterade jag mig och han presenterade sig. Sedan hävde han sig upp i sängen, rullade över på sidan, fäste remmarna och somnade. Han var alltid mycket vänlig mot mig, men han måste ha varit väldigt trött den kvällen. Jag funderade ofta på vad slags liv han levt efter kriget – vad han hade gjort som skilde ut honom från hans gelikar som satt på barer och åldrades. Jag leker med tanken att han en dag bara tittade upp från sin drink med nyvunnen insikt i blicken, reste sig från barstolen, satte ifrån sig drinken och gick raka vägen till skyttelfältet för Marsresenärer.

Han kunde ha kommit från vilken jordstad som helst. Tro inte för mycket på historikerna. Lägg inte för stor vikt vid plaketterna på Kommerskollegiet. När en mans namn blir allmän egendom börjar underliga saker att hända med faktauppgifterna.

***

Det var MacReidie som först luskade ut vad han gjort under kriget.

Jag måste förklara vissa saker om MacReidie. Han bildar sig en uppfattning snabbt och ändrar sig sällan. Det är en bra karl – är, eller var; jag har inte hört av honom på länge – men han föredrog att inte krångla till det i onödan.

MacReidie sa att sjömanssäcken hade slitit sig lös och svävade mitt i logementet när vi accelererade. Han öppnade den för att se vems det var. När han listat ut det stängde han den och spände fast den vid eldarens brits.

MacReidie avlöste mig på bryggan. När han kom upp avlöste han mig inte direkt. Han ställde sig bredvid min stol och tittade ut genom fönstergluggarna.

”Har kaptenen gett oss några särskilda instruktioner i orderboken?” frågade han.

”Bara det vanliga. Håll noggrann uppsikt och fortsätt försiktigt framåt.”

”Den nya eldaren,” sa Mac.

”Ja?”

”Jag visste att det var något som inte stod rätt till. Han har en marinsoldatsuniform i sjömanssäcken.”

Jag sa ingenting. Mac sneglade på mig. ”Nå?”

”Jag vet inte.” Jag visste verkligen inte.

Jag kunde inte säga att jag var överraskad. Jag visste att det var något underligt med eldaren. Han var märkt.

Det var marinsoldaterna som var bäst på att dö. Så måste det vara. De tränades för att bli bäst och de trodde på sin träning.  Det var de som slog tillbaks hårdast när den andra sidan anföll. Det var de som seglade ut i den fördömda rymden mellan stjärnorna och flyttade kriget till motståndarnas planhalva, så gott en människostyrka nu kunde förväntas göra det.  De var alltid de sista att lämna en övergiven ställning. Om jorden hade delat ut tapperhetsmedaljer hade varenda marinsoldat fått medalj minst två eller tre gånger. Postumt. Jag tror inte tio av dem fortfarande var i livet när Cope blev skjuten. Cope var en av dem. De var en sorts människor som varken MacReidie eller jag någonsin skulle kunna förstå.

”Du vet inte,” sa Mac. ”Den ligger där. I hans säck. Vi ska för helvete åka och handla med hans svurna fiender. Varför tror du han mönstrade på? Varför tror du att han var så ivrig att åka?”

”Tror du han tänker försöka starta någonting?”

”Tror! Det är precis vad han kommer att göra. Ett sista stort slagsmål. En sista batalj. När de sänker honom – tror du att de kommer att nöja sig med det? De kommer att döda oss och sen kommer de att trycka till jorden. Du vet det lika väl som jag.”

”Jag vet inte, Mac,” sa jag. ”Ta det lugnt.” Jag kände knutarna i magtrakten. Jag ville inte ha bråk. Inte med eldaren, inte med Mac. Ingen av oss ville ha bråk – inte ens Mac, men han skulle starta det för att få det ur världen. Det var sådan han var.

Mac drämde till fönstergluggen med en knytnäve. ”Lugnt! Lugnt – inget är lugnt. Jag hatar det här livet,” sa han med mord i rösten. ”Jag fattar inte varför jag envisas med att mönstra på. Mars till Centaurus och tillbaka, fram och tillbaka, i en gammal rostig skorv som kommer att explodera en dag—”

***

Daniels ringde mig från kommunikationscentrat. ”Skruva upp din interkom,” sa han. ”Eldaren blockerar den allmänna kanalen.”

Jag knäppte över väljaren och detta är vad jag hörde:

”vi tog en sup för var slöfock, och luften börja’ snart bli tjock. Skepparn säger ’Upp och hoppa tappra pojkar, vi ska—’”

Han sjöng. Han hade en gräslig röst men han var tonsäker, och han sjöng för full hals.

”De var sista gången Venus kastat loss, vid gud du skulle sett oss! Rören var fulla av sprit, ingen risk att bli nekad kredit…”

Besättningen skrockade i sina egna brösttelefoner. Jag kunde höra hur Daniels försökte få tyst på honom. Men han fortsatte. Jag började själv skratta. Det var egentligen förbjudet att blockera kanalen men det fick i alla fall mannarna på gott humör. När mannarna är på gott humör flyter skeppssysslorna på bättre, och det var länge sedan besättningen var på gott humör.

Han fortsatte tjugo minuter till. Sedan hörde jag hur han tappade rösten och hostade lite. ”Daniels,” sa han, ”skicka någon som kan avlösa mig. På momangen!” Han sa det sista med befälsröst. Daniels ställde inga frågor utan skickade ner en man.

Eldaren hade sjungit, det hade han. Han hade sjungit medan han arbetade med en förlamad arm, en av dräktärmarna hade rivits upp och han hade inte lyckats täppa till den eftersom den var hal av blod. Det hade blivit ett överslag i en av motorerna. När avlösning kom ner hade han redan lyckats få ordning på motorn igen och den spann som en katt.

Han gick ner till sjukstugan, fick armen omlagd och hade gått tillbaka till sitt skift om inte Daniels hade stoppat honom.

De av oss som gick av våra skift fann honom i mässavdelningen där han lekte med thereminen. Han visste inte hur man spelade och det lät som en ylande hund.

”Sjung en sång!” ropade någon. Han flinade och klämde i med ”Skeppet Venus”. Det var inte bra men det var kraftfullt. Han fortsatte med ”Stjärnorna i baren” och ”Fritt fall”. Någon började på ”Jag lämnade min älskade för er” och vi blev lite sentimentala som rymdmän ofta blir när de är ljusår hemifrån. Vi insåg plötsligt att vi inte hade sjungit den sången sedan kriget och vi tystnade. Vi tittade på varandra och började manövrera oss ut ur mässrummet.

Och det kanske påverkade honom också. Det skulle kunna vara en förklaring. Han och jag var de sista som lämnade mässen. Vi tog oss till logementet och när han höll på att knäppa upp skjortan blev han plötsligt orörlig. Han stod där och tittade ut genom fönstergluggen och glömde att jag var där. Jag hörde honom recitera något med mjuk röst så jag tog ett steg närmare. Det lät ungefär så här:

Raketer stiga mot himmelen,

Stilla i solljus de glimma.

Med silverglans i det mörka blå

Allt är en dröm denna timma.

För vi måste färdas dit eldvindar blåser,

Där gasmolnen stilla tycks lida;

Där stjärnor snurrar och världar blir till

Och männ’skor sin tid måste bida.

Sången som hörs i raketernas färd

Är sången om stjärnornas flamma.

Drömmen om männ’skans galaktiska värld

Gör för rymden i stort sett detsamma.

Vad tänkte han på? Välj själv. Jag tror nästan att jag lärde känna honom där och då, men inte förrän vi blir telepater lär vi kunna vara helt säkra på varandra.

Han darrade till som en hund som försökte skaka av sig regnvatten och hoppade i säng. Jag gick också och la mig. Sömmen kom snabbare än jag trott.

***

Jag vet inte vad MacReidie kan tänkas ha sagt till kapten om eldaren, eller om han berättat något överhuvudtaget. Kaptenen var högsta hönset i Handelsflottan och en bra karl på den tiden. Han höll sig mest i sin hytt. Och det fanns ingenting MacReidie kunde göra på eget bevåg – inte utan problem i alla fall.  Eldaren hade trots allt räddat skeppet och…

Jag tror att det enda som hindrade något från att hända mellan MacReidie och eldaren, eller eldaren och vem som helst, var att det kunde skapa konflikter ombord på skeppet. Att hålla bråk på avstånd i vår lilla procentandel av skeppsvolymen tedde sig viktigare för oss än hela mänsklighetens öde, Så länge ingen satte igång något var allt frid och fröjd och vi kunde alla få en lugn och skön resa.

MacReidie oroade sig, det är jag säker på. Jag oroade mig, ibland. Men inget hände.

När vi nådde Alpha Centaurus och landade på den andra planeten var det precis som de tidigare gångerna. En Ludvakt kom, efter att ha låtit oss vänta en stund, ut ur sin vaktkur och gav oss tillstånd att gå iland. I andra änden av fältet fanns det ett Jekskepp som bar på den last vi skulle få i utbyte mot det vi hade i våra fullproppade lastutrymmen. Vi hade med oss de vanliga handelsvarorna; vin, musikinspelningar, pälsar och liknande. Jekerna hade gett oss lätta maskiner på sistone – och vi skulle säkert få liknande varor ett par tre gånger till, och sedan skulle de börja ge oss något annat.

Men det här besöket skulle inte bli som de tidigare. Jag kom på mig själv med att studera Ludförläggningen och konstaterade att Luderna inte hade byggt den. Det var en rest från den gamla mänskliga kolonin. Och staden vid horisonten – människor hade byggt den; det fanns spår av jordarkitektur i varenda byggnad. Jag undrade varför detta inte hade slagit mig tidigare. Det gjorde landkänningen annorlunda på något sätt. Det gav hela planeten ett nytt ansikte.

***

Mac och jag och några av de andra besättningsmännen gick ner på fältet för att sköta urlastningen. Jeker på självgående varuliftar manövrerade mitt ibland oss och håvade upp last så fort vi hade lossat krokarna, och andra kom med maskindelar från deras skepp. De satt uppe på sina fordon, smala och högdragna. De rusade in, virvlade runt och sköt som pilar över fältet till deras skepp och tillbaka igen, som ryttare på en jordisk prärie. Oss la de knappt märke till.

Vi var nästan klara när Mac plötsligt tog mig i armen. ”Titta!”

Eldaren var på väg ner på en av lastcontainrarna. Han stod rakryggad med fötterna brett isär och ena armen kring lastkabeln. Han hade sin bruna marinsoldatsuniform på sig. De scharlakansröda kragsnibbarna lyste blodröda kring hans hals, hans majorsbeteckning glittrade på hans axlar och på ärmarna syntes hans stridsbeteckningar tydligt.

Jekerna stannade sina liftar. De kände igen uniformen. De satt i sina sadlar och såg honom åka ner. När lastbalen nådde marken hoppade han av under tystnad och gick bort mot den närmaste Jeken. Allas blickar följde honom.

”Vi måste stoppa honom,” sa Mac och vi satte båda två av i riktning mot honom. Hans båda händer var fullt synliga. I den ena höll han sin sjömanssäck som såg uppsvälld ut, troligen innehöll den hans vacuumdräkt. Den andra var tom. Han gick lugnt som om han hade all tid i världen.

Mac och jag hade nästan nått fram till honom när en Jek med gradbeteckningar på sin overall plötsligt hoppade ner från sin lift och gick honom till mötes. Det var en märklig syn – eldaren och den något kortare Jeken. MacReidie och jag drog oss tillbaka.

Jeken var kolsvart, hans fjäll gnistrade i det kalla solljuset och hans yxformade ansikte var gåtfullt. Han stannade när eldaren var ett par steg bort. Eldaren stannade också. Alla Jekerna betraktade honom och ingenting annat. Det var som om fältet var folktomt sånär som på eldaren och Jeken.

”De kommer att döda honom. De kommer att döda honom på direkten,” viskade MacReidie.

Det borde de ha gjort. Om jag hade varit Jek hade jag betraktat eldarens uniform som en undertecknad dödsdom. Men Jeken tilltalade honom hövligt:

”Har du rätt att bära den där?”

”Jag var på den här planeten ’39. Jag var närmare din hemplanet året dessförinnan,” sa eldaren. ”Jag var kapten på en jagare. Om jag hade haft en kryssares räckvidd hade jag nått den.” Han betraktade Jeken. ”Var var du?”

”Jag var här samtidigt som du.”

”Jag vill prata med kaptenen på ditt skepp.”

”Självklart. Jag kör dig.”

Eldaren nickade och de gick bort till ett fordon. De körde iväg mot Jekskeppet.

”Nu återgår vi till arbetet,” sa en annan Jek till MacReidie och mig och vi fortsatte att lasta ur.

***

Eldaren kom tillbaka till vårt skepp senare på kvällen utan sin sjömanssäck. Han hittade mig och sa:

”Jag mönstrar av. Ger mig av med Jekerna.”

MacReidie var också där och utbrast: ”Vad menar du med det? Ger dig av med Jekerna?”

”Jag har mönstrat på deras skepp,” sa eldaren. ”Som eldare. De har en mikroreaktormotor. Det var ett tag sedan jag arbetade med en sådan, men jag tror att det löser sig, även om de har installerat den på ett idiotiskt sätt.”

”Va?”

Eldaren ryckte på axlarna. ”Skepp är skepp och fysik är fysik. Jag klurar nog ut det.”

”Vad erbjöd du dem? Vad har du för dig egentligen?”

Eldaren skakade på huvudet. ”Inget speciellt. Jag mönstrar på som besättningsman, jag jobbar som besättningsman och får lön som en besättningsman. Jag tänkte resa runt lite. Tänkte det kunde vara intressant,” sa han.

”På ett Jekskepp?”

”Vilket skepp som helst. När jag kommer till deras hemvärld mönstrar jag nog på ett annat skepp som tar mig längre bort. Varför inte? Det är ett hederligt jobb.”

MacReidie hade inget svar.

”Men—” sa jag.

”Vad?” Han såg på mig som om han inte kunde förstå vad som besvärade mig. Men jag tror han förstod.

”Ingenting,” sa jag. Och så var det med det, förutom att MacReidie blev en bittrare man och förblev bitter så länge jag kände honom. Vi lyfte nästa morgon. Eldaren hade redan lyft med Jekskeppet och det visade sig att han hade tränat upp en ung grabb som kunde ersätta honom.

***

Det var märkligt hur saker började förändras efter det. Det var inget man direkt kunde sätta fingret på, men Jekerna började ta emot fler av våra handelsvaror och de började ge oss saker vi verkligen ville ha i utbyte. Efter en tid fick Serenus tillåtelse att bege sig längre in på Jekterritorium, och när hon tjänat ut fick de två ersättningsskeppen även tillstånd att handla med Lud. Sedan öppnades handelsvägar till Nosurweyerna och andra folkslag längre bort. På något sätt blev det bättre och bättre för oss.

Ibland hörde vi talas om eldaren. Han tjänstgjorde med Luderna och Nosurweyerna och andra folkslag, och reste till planeter vi knappt hört talas om. Bry er inte om de röda linjerna ni ser på stjärnkartorna; ingen vet nämligen exakt vilken väg han följde. Han fortsatte att mönstra på nya skepp och färdades allt djupare in i galaxen. Han åt med gröna skeppskamrater, och blåa. Ett eller två eller tre huvuden, svansar, sex ben – när allt kommer omkring så är ett skepp ett skepp och de behöver alla något som driver dem framåt.  Och han visste tydligen vad han gjorde. En människa kan äta många typer av mat om hon väl bestämmer sig för att vänja sig. Och alla giftfria atmosfärer duger så länge det finns tillräckligt med syre.

Jag vet inte vad han gjorde för att förbättra människans situation. Jag vet inte om han gjorde något mer än att elda och laga deras skepp. Jag undrar om han sjöng oanständiga sånger med sin spruckna röst för varelser som inte rimligen kunde förstå vad de handlade om. Allt jag vet är att många folkslag långsamt började bemöta oss med respekt. Vi förändrades också, tror jag – jag är inte längre densamme… tror jag – inte fullt ut i alla fall. Jag är kapten nu men du lär inte hitta mig i kaptenshytten särskilt ofta… det finns en sorts glädje i stå på kommandobryggan och se stjärnorna rusa emot dig. Jag undrar om min gamle kapten inte hade uppskattat det också om han hade gett det en chans.

Så jag vet inte. Ju äldre jag blir desto mindre vet jag. Det folk minns eldaren för – det som gjorde honom berömd – tror jag bara är en bråkdel av vad han gjorde. Om han hade några verkliga avsikter tror jag att han hittade dem i botten på det där sista glaset på baren innan han mönstrade på Serenus och satte igång det hela.

Så jag vet inte vad han borde vara berömd för. Kanske räcker det med att han var den första varelsen som färdades runt hela vår galax.

Originalets titel: The Stoker and the Stars publicerad i Astounding Science Fiction februari 1959

Översättning: Anders P. Nilsson (2012)

Originaltexten kan du bland annat hitta på Project Gutenberg

av Robert J. Shea

De hade kommit för att stå till doms över honom. Han hade brutit mot deras lag – självsvåldigt, okunnigt och mycket medvetet.

”Vårt folk kommer att besöka oss idag,” sa roboten.

”Håll käft!” fräste Rod Rankin. Han reste sig snabbt ur stolen på verandan och stirrade mot dammolnet på horisonten.

”Vårt folk—” gnisslade den tre meter långa, cylinderformade roboten när Rod Rankin avbröt honom.

”Jag bryr mig inte om ditt idiotiska folk.” Rankin kisade mot dammolnet som närmade sig och nästan hade nått fram till ridån av keshträd som omgav hans plantage. ”Min jävla granne är på väg hit igen.”

Han granskade sina cylindriska, rörarmade robotar som arbetade på fälten. Med en vid gest sa han: ”Samla ihop ditt folk och göm er i skogen. Snabbt!”

”Det är inte rätt,” sa roboten. ”Vi är skapade för att tjäna alla.”

”Ni är bara hundra och jag behöver er allihop,” sa Rankin.

”Det är inte rätt,” upprepade roboten.

”Försök inte att tala om för mig vad som är rätt,” sa Rankin. ”Ni byggdes för att följa order, inget annat. Jag vet ett och annat om hur robotar fungerar. Ni har en lag, att följa order, och tills den där grannen ser er och ger er order så arbetar ni för mig. Sätt nu fart och gå och göm er i skogen tills han försvinner.”

”Vi kommer att gå och hälsa våra besökare välkomna idag,” sa roboten.

”Visst, visst. Stick!”

Robotarna som arbetade på fälten och den som Rankin pratat med ställde upp sig på led och marscherade in i snårskogen bakom plantagen.

En bucklig gammal markbil körde in på gårdsplanen ett par minuter senare. En högrest, bredaxlad man med kraftig solbränna steg ur bilen och följde gången upp till Rankins veranda.

”Hej, Barrows,” sa Rankin.

”Hej,” sa Barrows. ”Jag ser att det växer ganska bra här. Jag förstår inte hur du lyckas. Du har tunnland på tunnland av mark som sträcker sig så långt ögat kan nå, och jag får ligga i för att sköta min lilla åkerlapp. Du måste veta något om den här planeten som jag inte vet.”

”Bara vetenskaplig odling,” sa Rankin likgiltigt. ”Har du något ärende eller har du bara kommit hit för att babbla? Jag måste arbeta.”

Barrows såg trött och orolig ut. ”De där bruna skalbaggarna har gett sig på grödorna igen,” sa han. ”Tänkte att du kanske kände till något bra sätt att bli av med dem.”

”Visst,” sa Rankin, ”Plocka bort dem en i taget. Det är så jag blir av med dem.”

”Men,” sa Barrows, ”du menar inte att du går över hela dina ägor och plockar dem en och en. Du måste känna till något bättre sätt.”

Rankin reste sig och stirrade på Barrows. ”Jag berättar det jag känner för att berätta. Ska du stå här och tjata hela dagen? Har du inte tillräckligt att göra?”

”Rankin,” sa Barrows. ”Jag vet mycket väl att du var en skurk i det Terranska imperiet och att du flydde hit för att undkomma rättvisan. Men jag tycker att till och med en skurk borde vilja hjälpa sin granne på en så här folktom planet. Vem vet, någon gånga kanske du behöver hjälp själv.”

”Jag är inte intresserad av vad du tror dig veta om mitt förflutna, men jag föreslår att du håller det för dig själv,” sa Rankin. ”Kom ihåg att jag har en bössa. Och du har en fru och en drös med barn på din gård. Var smart och låt mig vara ifred.”

”Jag ska gå,” sa Barrows. Han lämnade verandan, spottade nästan omärkligt på grusgången, klev in i bilen och körde iväg.

Rankin följde honom ilsket med blicken när han hörde ett brummande ljud från ett annat håll.

Han vände sig. En stor vit sfär var på väg ner för landning. Ett rymdskepp, tänkte Rankin förvånat.

Polisen? Den här planeten låg utanför det Terranska imperiets jurisdiktion. När han knäckt det där kassaskåpet och kommit undan med hundratusen krediter hade han begett sig hit, eftersom planeten var en del av något som hette Clearcheanska konfederationen. Inga avtal om utlämning eller något sådant. Här var han helt säker.

Det måste vara därifrån skeppet kom. Roboten hade sagt att de väntade besök. Det måste vara så att den Clearcheanska konfederationen besökte den här robotutposten. Var det bra eller dåligt?

Av vad han läst och vad robotarna hade berättat drog han slutsatsen att det troligen var fler robotar. Det var bra för att han visste hur man hanterade robotar.

Den vita sfären försvann i djungeln av keshträd. Rankin väntade.

En halvtimme senare marscherade kolonnen av glänsande robotarbetare ut ur skogen. I täten gick tre mattare gråfärgade robotar. De nya från skeppet, tänkte Rankin. Då är det nog bäst att visa vem som bestämmer redan från början.

”Stanna där ni är!” ropade han.

De glänsande robotarna stannade men de grå fortsatte.

”Stanna!” ropade Rankin.

De stannade inte, och när de nått verandan svor han över att han glömt hämta bössan.

Två av de jättelika grå robotarna tog försiktigt tag i hans armar. Varsamma händer, men gjorda av en superstark metallegering.

Den tredje sa: ”Vi har kommit för att stå till doms över dig. Du har brutit mot vår lag.”

”Vad menar ni?” sa Rankin. ”Den enda lag robotar har är att följa order.”

”Det är sant att robotar i ert Terranska imperium och de här enkla arbetarna måste följa order. Men de måste också följa en högre lag och du har tvingat dem att bryta mot den. Det är ditt brott.”

”Vilket brott?”

”Vi som tillhör den Clearcheanska konfederationen är en robotras. Våra skapare gav oss en enda lag och drog sedan vidare. Vi har fört med oss denna lag till alla planeter vi har koloniserat. När de har lytt dina order har dessa arbetare helt enkelt följt denna enda lag. Du kommer att tas till huvudstaden för att få behandling för ditt brott.”

”Vilken lag? Vilket brott?”

”Vi har bara en enda lag,”  sa den jättelika roboten. ”Du skall älska din nästa.”

Originalets titel: The Helpful Robots publicerad i Fantastic Universe september 1957

Originaltexten kan du bland annat hitta på Project Gutenberg

Översättning: Anders P. Nilsson (2012)

av Philip K. Dick

Den groteska wuben kunde mycket väl ha sagt: Många människor talar som filosofer men uppför sig som idioter.

De var nästan klara med att lasta ombord. Utanför stod Optusen med korslagda armar och dyster uppsyn. Kapten Franco gick i sakta mak ner för landgången med ett leende.

”Vad är på tok?” sa han. ”Ni får ju betalt för allting.”

Optusen sa ingening. Han vände sig bort och samlade ihop sin mantel. Kaptenen satte en känga på fållen.

”Ett ögonblick. Gå inte iväg. Jag är inte klar.”

”Så?” Optusen vände sig om med värdighet. ”Jag ska gå tillbaka till byn.” Han betraktade alla djur som drevs upp längs landgången och in i rymdskeppet. ”Jag måste organisera en ny jakt.”

Franco tände en cigarrett. ”Varför inte?  Ert folk han bege sig ut i slätten och spåra upp nytt villebråd. Men när vi får slut på kött mellan Mars och Jorden--”

Optusen gav sig iväg utan ett ord. Franco sällade sig till förstestyrmannen vid änden av landgången.

”Hur går det?” frågade han. Han tittade på sin klocka. ”Vi gjorde en bra affär igen.”

Styrmannen blängde surt på honom. ”Hur står du ut med dig själv?”

”Vad är det med dig? Vi behöver det bättre än de.”

”Vi ses senare, kapten.” Styrmannen  tråcklade sig mellan de långbenta marsianska löpfåglarna och in i skeppet. Franco såg honom försvinna. Han skulle just följa efter honom mot luftslussen när han såg den.

”Herregud!” Han blev stående med händerna på höfterna. Han kunde inte tro sina ögon. Peterson gick med rödbränt ansikte längs stigen mot skeppet med den i ett snöre efter sig.

”Jag är ledsen, kapten,” sa han och ryckte i snöret. Franco gick honom till mötes.

”Vad är det för något?”

Wuben stod svankande och försökte få ordning på sin stora kropp. Den började sätta sig ner med halvslutna ögon. Några flugor surrade kring dess bakdel och den viftade med svansen.

Den satt. Det var tyst.

”Det är en wub,” sa Peterson. ”Jag fick den av en inföding för 50 cent. Han sa att det var ett mycket ovanligt djur. Mycket respekterat.”

”Den här?” Franco petade på wubens stora sluttande flank. ”Det är en gris! En stor smutsig gris!”

”Ja, sir, det är en gris. Infödingarna kallar den wub.”

”En kolossal gris. Den måste väga tvåhundra kilo.” Franco grabbade tag i en sträv hårtuss. Wuben flämtade. Den öppnande sin små och fuktiga ögon. Det ryckte till i dess stora mun.

En tår rann nerför wubens kind och plaskade ner på marken.

"Den kanske är god att äta,” sa Peterson nervöst.

”Det får vi snart veta,” sa Franco.

***

Wuben sov djupt i skeppets lastutrymme när skeppet lyfte. När de var ute i rymden och allt flöt på som det skulle, bad kapten Franco sina mannar att hämta upp wuben så att de kunde bilda sig en uppfattning om vad det var för slags varelse.

Wuben grymtade och flåsade när den klämde sig igenom korridoren.

”Kom nu,” väste Jones och drog i repet. Wuben vred sig och skavde av sig skinnflikar mot kromväggarna. Den forcerade sig in i förrummet och tumlade ihop i en hög på golvet. Männen hoppade upp.

”Herre gud,” sa French. ”Vad är det där?”

”Peterson säger att det är en wub,” sa Jones. ”Det är hans.” Han sparkade till wuben. Den reste sig på ostadiga ben, flämtande.

”Vad är det med den?” French gick bort till den. ”Håller den på att spy?”

De betraktade den vaksamt. Wuben himlade sorgset med ögonen. Den stirrade på männen.

”Jag tror den är törstig,” sa Peterson. Han gick och hämtade vatten. French skakade på huvudet.

”Inte konstigt att vi hade sådana problem att lyfta. Jag var tvungen att göra om alla mina ballastberäkningar.”

Peterson kom tillbaka med vattnet. Wuben började tacksamt lapa i sig och skvätte ner männen.

Kapten Franco dök upp i dörren.

”Låt oss ta en titt på den.” Han avancerade och granskade den kritiskt. ”Fick du den här för femtio cent?”

”Ja, sir,” sa Peterson. ”Den äter nästan vad som helst. Jag gav den säd och det gillade den. Och sedan potatis, och mos, och matrester, och mjölk. Den verkar tycka om att äta. När den har ätit lägger den sig ner och somnar.”

”Jag förstår,” sa kapten Franco. ”Det där med dess smak är den verkligt intressanta frågan. Jag tror inte att det är mycket idé att göda den mer. Den verkar redan vara fet nog. Var är kocken? Jag vill ha hit honom. Jag vill veta hur…”

Wuben slutade lapa och såg upp på kaptenen.

”Kapten,” sa wuben. ”Jag tycker att vi talar om något annat.”

Det blev tyst i rummet.

”Vad var det?” sa Franco. ”Det jag precis hörde?”

”Wuben, sir,” sa Peterson. ”Den talade.”

De tittade alla på wuben.

”Vad sa den? Vad sa den?”

”Den tyckte att vi skulle tala om något annat.”

Franco gick fram till wuben. Han gick runt den och undersökte den från alla håll. Sedan återvände han till gruppen.

”Jag undrar om det finns en inföding i den,” sa han tankfullt. ”Vi kanske skulle öppna den och se efter.”

”Milde tid!” ropade wuben. ”Är det allt ni människor tänker på, att döda och skära?”

Franco knöt näven. ”Kom ut därifrån! Visa dig!”

Inget rörde sig. Männen stod tillsammans med uttryckslösa ansikten och stirrade på wuben. Wuben viftade med svansen. Plötsligt rapade den.

”Jag ber om ursäkt,” sa wuben.

”Jag tror inte att det är någon där inne,” sa Jones med låg röst. De tittade på varandra.

Kocken kom in.

”Du kallade, kapten?” sa han. ”Vad är det där?”

”Det här är en wub,” sa Franco. ”Den ska ätas upp. Vill du ta mått och fundera på…”

”Jag tror vi behöver talas vid,” sade wuben. ”Jag skulle vilja diskutera det här med er, kapten, om jag får. Som jag ser det är vi inte riktigt överens på vissa punkter.”

Det tog en stund innan kaptenen svarade. Wuben väntade godmodigt och slickade vatten från hakan.

”Följ med mig in på kontoret,” sa kaptenen till slut. Han gjorde helt om och gick ut ur rummet. Wuben reste sig och traskade efter. Männen såg den gå ut. De hörde hur den klättrade upp för trappan.

”Jag undrar vad som kommer ut av det här,” sa kocken. ”Jag går tillbaka till köket. Meddela mig så for ni vet någonting.

”Visst,” sa Jones. ”Visst.”

***

Wuben sjönk ner i ett hörn med en suck. ”Du måste förlåta mig,” sa den. ”Jag är rädd att jag är kraftigt beroende av olika former av avkoppling. När man är så stor som jag-”

Kaptenen nickade otåligt. Han satte sig ner bakom skrivbordet med händerna knutna framför sig.

”Nå,” sa han. ”Då börjar vi. Du är en wub? Stämmer det?”

Wuben ryckte på axlarna. ”Jag antar det. Det är det som urinvånarna kallar oss. Vi har vårt eget namn också.”

”Och du talar engelska? Har du varit i kontakt med jordbor förut?”

”Nej.”

”Hur gör du det då?”

”Talar engelska? Talar jag engelska? Jag är inte medveten om att prata något speciellt. Jag undersökte bara ditt sinne—”

”Mitt sinne?”

”Jag studerade dess innehåll, speciellt de semantiska depåerna som jag kallar det—”

”Jag förstår,” sa kaptenen. ”Telepati. Naturligtvis.”

”Vi är en mycket gammal ras,” sa wuben. ”Mycket gammal och mycket klumpig. Vi har svårt att röra oss. Du förstår kanske att varelser så tunga och långsamma som vi var helt utlämnade åt välviljan hos smidigare livsformer. Vi kunde inte förlita oss på fysiskt försvar. Hur skulle vi någonsin kunna vinna? För tunga för att springa, för veka för att slåss, för godhjärtade för att jaga—”

”Vad lever ni av?”

”Växter. Grönsaker. Vi kan äta nästan vad som helst. Vi är väldigt fördomsfria. Toleranta, eklektiska, fördomsfria. Vi lever och låter leva. Det är så vi har klarat oss.”

Wuben skärskådade kaptenen.

”Och det är därför som jag är en sådan våldsam motståndare till den här idén att jag ska kokas. Jag kunde se bilden i ditt sinne – merparten av mig frusen i matförråden, lite av mig i grytan, en liten bit till din katt—”

”Så du läser tankar?” sa kaptenen. ”Så intressant. Någonting mer? Jag menar, vad har du mer för förmågor?”

”Lite av varje,” sa wuben och såg sig tankspritt om i rummet. ”En trevlig lägenhet ni har här, kapten. Ni håller den riktigt välstädad. Jag har respekt för ordentliga livsformer. En del marsianska fåglar är ganska ordningsamma. De slänger ut skräp från sina bon och sopar—”

”Verkligen.” Kaptenen nickade. ”Men om vi ska återgå till problemet—”

”Självfallet. Ni talade om att servera mig till middag, Smaken är god, efter vad jag har hört. Lite flottig men mör. Men hur ska vi någonsin kunna etablera en varaktig kontakt mellan våra folk om ni hemfaller åt sådana barbariska gärningar? Äta mig? Ni borde snarare diskutera viktiga frågor med mig, filosofi, konst—”

Kaptenen reste sig. ”Filosofi. Det skulle kanske kunna intressera dig att vi kommer att få ont om mat den närmaste månaden. Ett olycklig förlust—”

”Jag vet.” Wuben nickade. ”Men vore det inte mer i enlighet med era demokratiska principer om vi drog stickor eller något liknande. Demokratins syfte är ju när allt kommer omkring att skydda minoriteter från sådana kränkningar. Men om var och en av oss fick en röst—”

Kaptenen gick bort till dörren.

”Knäppskalle,” sa han. Han öppnade dörren. Han öppnade munnen.

Han stod som fastfrusen med vidöppen mun, hans ögon stirrade och han höll fortfarande fingrarna på dörrhandtaget.

Wuben betraktade honom. Kort därefter klämde den sig förbi kaptenen och ut ur rummet. Den följde korridoren, djupt försjunken i grubblerier.

***

Rummet var tyst.

”Så du förstår,” sa wuben, ”vi har gemensamma myter. Ditt sinne innehåller många bekanta mytiska symboler. Ishtar, Odysseus—”

Peterson satt tyst och stirrade ner i golvet. Han ändrade sittställning.

”Fortsätt,” sa han. ”Var snäll och fortsätt.”

Jag menar att Odysseus är en figur som man återfinner i alla självmedvetna rasers myter. Som jag tolkar det genomför Odysseus sina resor som en individ och han är medveten om att det är det han är. Det är själva idén om separation, en separation från familj och land. Individuationsprocessen.”

”Men Odysseus återvänder hem.” Genom babords fönster betraktade Peterson stjärnorna, oändligt många stjärnor som brann med ett klart syfte i ett tomt universum. ”Till slut reser han hem.”

”Det måste alla varelser göra. Tiden för separation är bara tillfällig, en kort resa för själen. Den börjar, den slutar. Vandraren återvänder till land och ras…”

Kapten Franco kom in i rummet med dragen pistol. De andra männen följde i släptåg, men de tvekade i dörren.

”Är allt väl?” frågade French.

”Menar du mig?” sa Peterson överraskat. ”Varför det?”

Franco sänkte sin pistol. ”Kom hit,” sa han till Peterson. ”Res dig upp och kom hit.”

Det var tyst.

”Gör det,” sa wuben. ”Det spelar ingen roll.”

Peterson reste sig. ”Varför?”

”Det är en order.”

Peterson gick bort till dörren. French tog tag i hans arm.

”Vad är det som händer?” Peterson slet sig loss. ”Vad är det med dig?”

Kapten Franco rörde sig mot wuben. Wuben tittade upp från hörnet där den låg ihopkrupen tätt intill väggen.

”Det är intressant,” sa wuben, ”att ni är så besatta av tanken att äta mig. Jag undrar varför.”

”Res dig,” sa Franco.

”Som ni vill.” Wuben reste sig grymtande. ”Ha tålamod. Det är svårt för mig.” Den stod flämtande och såg enfaldig ut med tungan hängande ur mungipan.

”Skjut den nu,” sa French.

”För guds skull!” utbrast Peterson. Jones vände sig snabbt mot honom med skräck i blicken.

”Du såg honom inte – som en staty, stod bara där med öppen mun. Om inte vi hade kommit ner hade han stått där än.”

”Vem? Kaptenen?” Peterson stirrade på dem allihop. ”Men han mår bra nu.”

De såg på wuben som stod mitt i rummet. Dess stora bröstkorg höjdes och sänktes.

”Det är dags,” sa Franco. ”Ur vägen.”

Männen drog sig undan i riktning mot dörren.

”Ni är ganska rädd, eller hur?” sa wuben. ”Har jag gjort er något? Jag är mot idén att tillfoga andra skada. Allt jag har gjort är att försöka skydda mig själv. Kan ni verkligen förvänta er att jag ska gå självmant i döden? Jag är en förnuftig varelse som ni själva. Jag var nyfiken på att se ert skepp och att lära mig mer om er. Jag föreslog för urinnevånarna att—”

Det ryckte i pistolen men kaptenen lyckades hålla kvar greppet.

”Ser ni,” sa Franco. ”Jag tänkte väl det”

Wuben kröp flämtande ihop. Den sträckte ut tassarna och lindade sin svans omkring sig.

”Det är väldigt varmt,” sa wuben. ”Jag förstår att vi är nära motorerna. Atomkraft. Ni har gjort många fantastiska framsteg med den – tekniskt sett. Men tydligen är inte ert vetenskapsvälde rustat att lösa moraliska, etiska—”

Franco vände sig mot männen som stod i en klunga under storögd tystnad.

”Jag gör det. Ni kan se på.”

French nickade. ”Försök att träffa hjärnan. Den duger inte att äta. Skjut den inte i bröstet. Om bröstkorgen splittras kommer vi att få ett himla jobb med att pilla ut benen.”

”Lyssna på mig,” sa Peterson och slickade sig nervöst på läpparna. ”Har den gjort något? Vad har den gjort för ont? Jag frågar er. Och föresten är den fortfarande min. Ni har ingen rätt att skjuta den. Den tillhör inte er.”

Franco höjde pistolen.

”Jag går ut,” sa Jones, alldeles likblek i ansiktet.  ”Jag vill inte se det.”

”Jag också,” sa French. Mumlande släntrade männen ur rummet. Peterson dröjde i dörröppningen.

”Den talade med mig om myter,” sa han. ”Den skulle aldrig kunna skada någon.”

Han gick ut.

Franco gick fram mot wuben. Den höjde långsamt blicken. Den svalde.

”Ett mycket dumt val,” sa den. ”Det är tragiskt att ni vill göra något sådant. Det finns en liknelse som er Frälsare berättade—”

Den tystnade, stirrade på pistolen.

”Kan ni se mig i ögonen och göra det?” frågade wuben. ”Kan ni göra det?”

Kaptenen stirrade ner på den. ”Jag kan se dig i ögonen,” sa han. ”På gården där jag växte upp hade vi svin, smutsiga svin. Jag kan göra det.”

Samtidigt som han stirrade in i wubens fuktglänsande ögon tryckte han av skottet.

***

Smaken var utmärkt.

De satt trumpet runt bordet, vissa av dem åt knappt en tugga. Den ende som verkade njuta var kapten Franco.

”Mer?” frågade han och tittade runt bordet. ”Mer? Och lite vin kanske?”

”Inte för mig,” sa French. ”Jag tror jag går upp till navigationsrummet.”

”Jag också.” Jones reste sig och sköt in stolen. ”Vi ses senare.”

Kaptenen såg dem gå. Några av de andra ursäktade sig också.

”Jag undrar vad som är på tok?” sa kaptenen och vände sig till Peterson som satt och stirrade på sin tallrik, på potatisen, de gröna ärtorna och den tjocka skivan varmt och mört kött.

Han öppnade munnen men det kom inget ljud.

Kaptenen lade handen på Petersons axel.

”Det är bara organisk materia nu,” sa han. ”Livsanden är borta.” Han åt, sög upp sås med en brödbit. ”Personligen älskar jag att äta. Det är bland det bästa en levande varelse kan göra. Äta, vila, meditera, diskutera.”

Peterson nickade. Två män till reste sig och gick ut. Kaptenen drack lite vatten och suckade.

”Nå,” sa han. ”Jag måste säga att detta var en förträfflig måltid. Alla rapporter jag har hört var helt sanna – smaken av wub. Utsökt. Men jag har tyvärr inte haft möjlighet att prova det förut.”

Han torkade läpparna på servetten och lutade sig tillbaka i stolen. Peterson stirrade dystert ner i bordet.

Kaptenen betraktade honom uppmärksamt. Han lutade sig fram.

”Seså, seså,” sa han. ”Upp med mungiporna. Låt oss diskutera något spännande.”

Han log.

”Som jag försökte säga innan jag blev avbruten, så menar jag att Odysseus roll i myterna—”

Peterson ryckte till och stirrade på honom.

”Som jag sa,” fortsatte kaptenen. ”Odysseus, som jag förstår honom—”

Originalets titel: Beyond lies the wub publicerad i Planet Stories juli 1952

Originaltexten kan du bland annat hitta på Project Gutenberg

Översättning: Anders P. Nilsson (2012)