De hjälpsamma robotarna

 

av Robert J. Shea

 


 

De hade kommit för att stå till doms över honom. Han hade brutit mot deras lag – självsvåldigt, okunnigt och mycket medvetet.


Bild från nasa.gov

 

”Vårt folk kommer att besöka oss idag,” sa roboten.

 

”Håll käft!” fräste Rod Rankin. Han reste sig snabbt ur stolen på verandan och stirrade mot dammolnet på horisonten.

 

”Vårt folk—” gnisslade den tre meter långa, cylinderformade roboten när Rod Rankin avbröt honom.

 

”Jag bryr mig inte om ditt idiotiska folk.” Rankin kisade mot dammolnet som närmade sig och nästan hade nått fram till ridån av keshträd som omgav hans plantage. ”Min jävla granne är på väg hit igen.”

 

Han granskade sina cylindriska, rörarmade robotar som arbetade på fälten. Med en vid gest sa han: ”Samla ihop ditt folk och göm er i skogen. Snabbt!”

 

”Det är inte rätt,” sa roboten. ”Vi är skapade för att tjäna alla.”

 

”Ni är bara hundra och jag behöver er allihop,” sa Rankin.

 

”Det är inte rätt,” upprepade roboten.

 

”Försök inte att tala om för mig vad som är rätt,” sa Rankin. ”Ni byggdes för att följa order, inget annat. Jag vet ett och annat om hur robotar fungerar. Ni har en lag, att följa order, och tills den där grannen ser er och ger er order så arbetar ni för mig. Sätt nu fart och gå och göm er i skogen tills han försvinner.”

 

”Vi kommer att gå och hälsa våra besökare välkomna idag,” sa roboten.

 

”Visst, visst. Stick!”

 

Robotarna som arbetade på fälten och den som Rankin pratat med ställde upp sig på led och marscherade in i snårskogen bakom plantagen.

 

En bucklig gammal markbil körde in på gårdsplanen ett par minuter senare. En högrest, bredaxlad man med kraftig solbränna steg ur bilen och följde gången upp till Rankins veranda.

 

”Hej, Barrows,” sa Rankin.

 

”Hej,” sa Barrows. ”Jag ser att det växer ganska bra här. Jag förstår inte hur du lyckas. Du har tunnland på tunnland av mark som sträcker sig så långt ögat kan nå, och jag får ligga i för att sköta min lilla åkerlapp. Du måste veta något om den här planeten som jag inte vet.”

 

”Bara vetenskaplig odling,” sa Rankin likgiltigt. ”Har du något ärende eller har du bara kommit hit för att babbla? Jag måste arbeta.”

 

Barrows såg trött och orolig ut. ”De där bruna skalbaggarna har gett sig på grödorna igen,” sa han. ”Tänkte att du kanske kände till något bra sätt att bli av med dem.”

 

”Visst,” sa Rankin, ”Plocka bort dem en i taget. Det är så jag blir av med dem.”

 

”Men,” sa Barrows, ”du menar inte att du går över hela dina ägor och plockar dem en och en. Du måste känna till något bättre sätt.”

 

Rankin reste sig och stirrade på Barrows. ”Jag berättar det jag känner för att berätta. Ska du stå här och tjata hela dagen? Har du inte tillräckligt att göra?”

 

”Rankin,” sa Barrows. ”Jag vet mycket väl att du var en skurk i det Terranska imperiet och att du flydde hit för att undkomma rättvisan. Men jag tycker att till och med en skurk borde vilja hjälpa sin granne på en så här folktom planet. Vem vet, någon gånga kanske du behöver hjälp själv.”

 

”Jag är inte intresserad av vad du tror dig veta om mitt förflutna, men jag föreslår att du håller det för dig själv,” sa Rankin. ”Kom ihåg att jag har en bössa. Och du har en fru och en drös med barn på din gård. Var smart och låt mig vara ifred.”

 

”Jag ska gå,” sa Barrows. Han lämnade verandan, spottade nästan omärkligt på grusgången, klev in i bilen och körde iväg.

 

Rankin följde honom ilsket med blicken när han hörde ett brummande ljud från ett annat håll.

 

Han vände sig. En stor vit sfär var på väg ner för landning. Ett rymdskepp, tänkte Rankin förvånat.

 

Polisen? Den här planeten låg utanför det Terranska imperiets jurisdiktion. När han knäckt det där kassaskåpet och kommit undan med hundratusen krediter hade han begett sig hit, eftersom planeten var en del av något som hette Clearcheanska konfederationen. Inga avtal om utlämning eller något sådant. Här var han helt säker.

 

Det måste vara därifrån skeppet kom. Roboten hade sagt att de väntade besök. Det måste vara så att den Clearcheanska konfederationen besökte den här robotutposten. Var det bra eller dåligt?

 

Av vad han läst och vad robotarna hade berättat drog han slutsatsen att det troligen var fler robotar. Det var bra för att han visste hur man hanterade robotar.

 

Den vita sfären försvann i djungeln av keshträd. Rankin väntade.

 

En halvtimme senare marscherade kolonnen av glänsande robotarbetare ut ur skogen. I täten gick tre mattare gråfärgade robotar. De nya från skeppet, tänkte Rankin. Då är det nog bäst att visa vem som bestämmer redan från början.

 

”Stanna där ni är!” ropade han.

 

De glänsande robotarna stannade men de grå fortsatte.

 

”Stanna!” ropade Rankin.

 

De stannade inte, och när de nått verandan svor han över att han glömt hämta bössan.

 

Två av de jättelika grå robotarna tog försiktigt tag i hans armar. Varsamma händer, men gjorda av en superstark metallegering.

 

Den tredje sa: ”Vi har kommit för att stå till doms över dig. Du har brutit mot vår lag.”

 

”Vad menar ni?” sa Rankin. ”Den enda lag robotar har är att följa order.”

 

”Det är sant att robotar i ert Terranska imperium och de här enkla arbetarna måste följa order. Men de måste också följa en högre lag och du har tvingat dem att bryta mot den. Det är ditt brott.”

 

”Vilket brott?”

 

”Vi som tillhör den Clearcheanska konfederationen är en robotras. Våra skapare gav oss en enda lag och drog sedan vidare. Vi har fört med oss denna lag till alla planeter vi har koloniserat. När de har lytt dina order har dessa arbetare helt enkelt följt denna enda lag. Du kommer att tas till huvudstaden för att få behandling för ditt brott.”

 

”Vilken lag? Vilket brott?”

 

”Vi har bara en enda lag,”  sa den jättelika roboten. ”Du skall älska din nästa.”

 

 


 

Originalets titel: The Helpful Robots publicerad i Fantastic Universe september 1957

Originaltexten kan du bland annat hitta på Project Gutenberg

Översättning: Anders P. Nilsson (2012)

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0