Vad håller han på med där inne egentligen?

av Fritz Leiber



Han hade rest dit ingen marsian någonsin rest förut – men skulle han komma därifrån – eller var han förlorad för gott?

Bild från nasa.gov




Professorn komplimenterade jordens första besökare från en annan planet för att han varit vis nog att ta kontakt med en kulturantropolog innan han kontaktade andra vetenskapsmän (eller regeringar, gud förbjude!)  Eftersom han redan i omloppsbanan lärt sig engelska genom radio och TV, reste sig marsianen och sade tvekande: ”Ursäkta, skulle ni kunna visa var den är någonstans?”

Detta förbryllade professorn och marsianen verkade bli bekymrad – åtminstone pekade hans mungipor uppåt – han hade tidigare förklarat att marsianers mungipor pekade nedåt när de log – och han upprepade: ”Skulle ni kunna visa var den är någonstans?”

På många sätt var han förvånansvärt mänsklig, men hans hud var så lik den mörka klädseln på professorns fåtölj att den kritstrecksrandiga kostym han med glädje lånat tedde sig som ett tillfälligt avbrott mellan stolen och marsianen.

Professorns hustru, som alltid var en uppmärksam värdinna, kom till sin mans undsättning genom att snabbt säga: ”Uppför trappan, längst ner i korridoren, sista dörren.”

Marsianens mungipor vände sig glatt nedåt och han sa, ”Tack så mycket,” och gick iväg.

Plötsligt förstod professorn. Han hann ifatt sin gäst vid trappans fot.

”Jag ska visa vägen,” sa han.

”Det behövs inte, jag kan hitta den själv,” försäkrade marsianen.

***

Någonting ganska beslutsamt i marsianens tonläge fick professorn att avstå, och när han iakttagit hur marsianen vaggade uppför trappan med en näst intill hypnotisk gång återvände han till sin hustru och sa förundrat: ”Vem skulle ha kunnat tro det? Milde himmel! Lika strikta funktionella tabun som våra egna.”

”Jag är glad att det finns besökare som fortfarande har hyfs nog att följa dem,” sa hans hustru torrt.

”Men den här kommer från Mars, älskling, och att få belägg för att han liknar oss på det här området är lika revolutionerande som upptäckten att vatten är bränt väte. När jag tänker på att jag snart kommer att föra in hans utsaga i min tvärkulturella matris…”

Professorns rapsodi var fortfarande lika entusiastiskt när hans lille son kom inrusande.

”Pappa, marsianen är i badrummet!”

”Tyst, vännen. Tänk på hur du uppför dig.”

”Det är fullständigt naturligt, älskling, att pojken lägger märke till det och blir uppspelt. Ja, min son, marsianen är inte så olik oss.”

”O, självklart,” sa professorns fru med lite bitterhet i rösten. ”Jag tror säkert inte att hans turkosa hy kommer att väcka något uppseende när du tar med honom till fakulteten. De kommer bara att tro att han har haft en sen kväll på krogen och att han har den lilla elefantsnabeln för att lukta sig till en tjänst som professorsassistent.

”Skärp dig, älskling! Han tycker säkert att våra näsor är obehagligt korta och stela.”

”Hur som helst, pappa, så är han i badrummet.  Jag följde efter honom när han snirklade sig upp för trappan.”

”Det borde du inte ha gjort, min son. Han är på en främmande planet och kan bli nervös om han upplever att han blir övervakad. Vi måste vara så tillmötesgående vi någonsin kan. Milde himmel, jag ser verkligen fram emot att få diskutera de här iakttagelserna med Ackerly-Ramsbottom! När jag betänker hur mycket större betydelse ett sådant här möte har för en antropolog än till och med för en fysiker eller astronom…”

Han höll fortfarande på med sin andra rapsodi när han blev avbruten av ännu en entré i hög fart. Det var professorns ystra dotter.

”Mamma, pappa, marsianen—”

”Tyst, älskling. Vi vet.”

Professorns ystra dotter intog åter sin ungdomliga hållning, vilken var synnerligen ungdomlig. ”Han är faktiskt där inne fortfarande,” sa hon. ”Jag kände precis på dörren och den var låst.”

”Det är jag glad för!” sa professorn och hans fru tillade: ”Ja, man kan inte vara säker…” och kom plötsligt på sig själv. ”Men älskling! Så kan man inte uppföra sig.”

”Jag trodde att han kommit ner igen för länge sedan,” förklarade dottern. ”Han har varit där inne väldigt länge. Det måste ha varit en halvtimme sedan jag såg honom kränga uppför trappan med herr Näsvis här i hasorna.” Den ystra professorsdottern tog ett par danssteg för att visa hur hon menade.

***

När professorn tittade på sitt armbandsur såg han besvärad ut. ”Milde himmel, han tar då verkligen tid på sig! Men vi vet ju egentligen inte hur lång tid marsianer behöver…”

”Jag lyssnade lite, pappa,” sa hans son. ”Han spolade mycket med vattnet.”

”Spolade med vattnet? Vi vet att Mars har ont om vatten. Obegränsad tillgång på vatten kanske blev för mycket för honom… Men han verkade ha anpassat sig så väl.”

Sedan talade hans fru och gav luft åt alla deras tankar. Hennes syn på tillvaron gav hennes röst en naturlig begravningsklang.

”Vad håller han på med där inne egentligen?”


Tjugo minuter och minst lika många fantasirika förslag senare sneglade professorn på sin klocka igen och tog mod till sig. Han vinkade sin familj åt sidan och smög på tå uppför trappan och ner i korridoren.

Han stannade bara till en gång och mumlade för sig själv: ”Vid gud, jag önskar att Fenchurch eller von Gottschalk var här. De är en aning bättre än jag på interkulturella överenskommelser, speciellt när det gäller tabun och förolämpningar…

Hans familj följde honom i hälarna.

Professorn stannade framför badrumsdörren. Det var tyst som i graven.

Han lyssnade i en minut och knackade därefter försiktigt – handen skakade så mycket att han var tvungen att stödja den genom att gripa tag i sin egen handled. Ett tyst plaskande hördes men i övrigt inte ett ljud.

En minut gick. Professorn knackade igen. Ingen respons alls. Han prövade varsamt att vrida dörrvredet. Dörren var fortfarande låst.

När de hade retirerat till trappan var det professorns hustru som tog till orda. Den här gången fanns det subtila nyanser av skräck i hennes röst.

”Vad håller han på med där inne egentligen?”

”Han kanske är död eller döende,” föreslog professorns ystra dotter hurtigt. ”Vi kanske skulle ringa brandkåren som de gjorde för gamla fru Frisbee.”

Professorn ryckte till. ”Du har tyvärr inte insett vidden av tänkbara komplikationer, min vän,” sa han milt. ”Ingen förutom vi vet att marsianen är på jorden. Ingen har ens den blekaste aning om att interplanetära resor är möjliga. Vad vi än gör måste vi göra det på egen hand. Men att bryta sig in till en varelse som håller på att… som utför en primär, privat handling… det strider mot grundläggande antropologiska rutiner. Inte desto mindre – ”

”Att dö är en primär handling,” sa hans dotter torrt.

”Det är rituella bad före massmord också,” tillade hans fru.

”Snälla ni! Vi har, som jag nyss försökte säga, ändå en moralisk plikt att undsätta honom om han, som ni alla så klokt har föreslagit, exempelvis fallit offer för en bakterie eller ett virus eller, än troligare, drabbats av oförutsedda komplikationer av jordens större gravitation.”

”Vet du vad, pappa – jag kan kika in genom badrumsfönstret för att se vad han håller på med. Allt jag behöver göra är att krypa ut genom mitt sovrumsfönster och klättra en liten bit längs stupröret. Det är en baggis.”

***

Professorns fråga som började med ”Hur vet du…” dog bort och han vägrade lägga märke till att hans dotter mimade tyst till sin bror. Han kastade en blick på sin hustrus sardoniskt sansade ansiktsuttryck, övervägde på nytt brandkåren och andra myndigheter för att till slut gripa det halmstrå som erbjudits honom.

Tio minuter senare hjälpte han sin son tillbaka in genom sovrumsfönstret.

”Jisses, pappa. Jag såg honom knappt. Det var därför det tog så lång tid. Men, pappa, se inte så rädd ut. Han är kvar därinne, det är jag säker på. Det är bara det att badkaret är precis nedanför fönstret så det är svårt att se.”

”Badar marsianen?”

”Japp. Har fyllt det ända upp till kanten så att bara snabeln sticker upp. Din kostym hängde på dörren, pappa.”

Det enda ord professorns fru sa var som en själaringning.

”Drunknat!”

”Nej, mamma, jag tror inte det. Hans näsborrar öppnade och stängde sig regelbundet.”

”Han kanske kan byta form,” sa professorns ystra dotter som såg det hela som en ond saga. ”Han kanske mjuknar i vatten och tunnas ut så att han blir som en ål och beger sig ner i avloppet. Skulle det inte vara kul om han tog sig under gatan och kröp upp i President Rexfords eller Fru President Rexfords badkar eller kanske dök upp mitt i ett av Janey ”åh-jag-är-så-sexig” Rexfords bubbelbad.”

”Snälla ni.” Professorn lade ena handen mot pannan och behöll den där samtidigt som han stöttade upp armbågen med den andra.

”Nå, har du funderat ut något?” frågade professorns fru efter en stund. ”Vad ska du göra?”

Professorn släppte ner handen, blinkade hårt och tog ett djupt andetag.

”Telegrafera Fenchurch och Ackerly-Ramsbottom och sedan bryta mig in,” sa han med en resignerad röst som trots allt antydde en gnutta hopp. ”Men först ska jag vänta tills i morgon bitti.”

Han satte sig med korslagda ben i korridoren framför badrumsdörren och lade armarna i kors.

***

Därmed började den långa vakan.

Professorns familj deltog också och han hade inga invändningar.  Strängare föräldrar skulle kanske kunna påstå att de med framgång kunde beordra sina barn i säng när en marsian var inlåst i badrummet, men det skulle han bra gärna vilja se.

Till slut började gryningsljuset sippra in från sovrummen. När den tända glödlampan i taket knappt syntes i dagsljuset rätade professorn på armarna.

Precis då hördes ett ljudligt plaskande från badrummet. Professorns familj vände blickarna mot dörren. Plaskandet slutade och de hörde hur marsianen rörde sig därinne. Sedan öppnades dörren och marsianen dök upp iklädd professorns kritstrecksrandiga kostym. Hans mungipor pekade nedåt i ett brett utomjordiskt leende.

”God morgon,” sa marsianen glatt. ”Jag har aldrig sovit bättre i hela mitt liv, inte ens i min våtsäng hemma på Mars.”

Han såg sig omkring och hans mun rätatdes ut. ”Men var sov ni allihopa?” frågade han. ”Säg inte att ni har stannat uppe hela natten! Ni lät mig väl inte få er enda säng?”

Hans mungipor pekade dystert uppåt. ”Oj, oj,” sa han. ”Jag är rädd att jag har begått ett stort misstag, men jag kan ändå inte förstå hur. Innan jag studerade er från min omloppsbana visste jag ingenting om era sömnvanor, men den frågan besvarades – och det verkade så hemtrevligt – när jag såg korta TV-scener där kvinnor gjorde sig redo att sova i sina små kar. På Mars är det förstås bara de priviligierade som kan vara säkra på att få sova vått, men med ert överflöd av vatten trodde jag att alla skulle ha tillgång till våtsängar.”

Han gjorde en paus. ”Det är sant att jag började tvivla lite igår kväll och undrade om jag kanske hade använt fel ord, men när ni knackade ”God natt” så lät jag tvivlen flyta bort och somnade på ett ögonblick. Men jag är rädd att jag på något sätt gjort mig skyldig till en blunder och—”

”Nej, nej, min vän,” lyckades professorn få ur sig. Han hade viftat med handen en bra stund för att markera att han ville avbryta. ”Ingen fara skedd. Det är sant att vi var uppe hela natten men var snäll och se det som en vakthållning – en hedersvakt – som vi höll för att visa vår aktning.



Originalets titel: What’s he doing in there? publicerad I Galaxy Science Fiction december 1957
Översättning: Anders P. Nilsson (2012)
Originaltexten kan du bland annat hitta på Project Gutenberg


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0