Revolutionen
Planeten Venezuelas revolution stjälptes av själens eviga uppror...
MIGUEL slog näven i bordet och såg ilsket på de båda andra rådsdelegaterna.
– Nej, sa han, nej och tusen gånger nej. Helgonen förlåte mig, men jag tycker systemet är för hemskt. Den här gången vill jag att vi sätter stopp för det.
Jacinto och Eduardo såg på varandra. Det fanns tvekan i deras ögon men också en gryende glädje.
– Det… det blir svårt, sa Eduardo.
– Svårt? sa Miguel. Svårt för vem då? Svårt för jorden? Jo, naturligtvis. De mister ett betydande tillskott till statskassan. Men svårt för dem vi representerar, svårt för Venezuelas befolkning? Nej, madre mia, nej och åter nej. Skeppet kommer i morgon och då måste vi sätta stopp för det.
De båda andra nickade. – Muy bien, sa Jacinto, du har väl rätt som vanligt.
– Ske alltså, sa Miguel skyndsamt. När skatteindrivaren från Jorden kommer på sitt årliga besök i morgon meddelar vi vårt beslut att i fortsättningen inte betala någon skatt!
SKEPPET från jorden singlade likt ett väldirigerat höstlöv genom atmosfärlagren till planeten Venezuela, så kallad eftersom immigranterna främst hade kommit från det gamla jordiska riket Venezuela. Skeppet hade minimal armering och bara ett par soldater – krigsberedskapen var symbolisk, för skeppet var ständigt neutralt, blandade sig aldrig i gränsgrälen här ute i universums vildmark, landade bara på planet efter planet och krävde den årliga tributen till Jorden. Planeterna betalade allesammans, en del därför att de inte kunde klara sig utan provianttransporterna från Jorden, en del blott och bart av gammal vana.
Venezuela tillhörde den senare kategorin. Planeten var sedan länge självförsörjande, det var sekler sedan någon venezuelabo hade varit på besök på Jorden och de få utombys skeppen som landade stannade alltid för gott. Det var en pionjärplanet, där man kunde bli rik om man inte var rädd för att hugga i för att hjälpa sin goda tur på traven, och människorna trivdes där. De hade på ett tiotal generationer blivit rotfasta och nästan helt upphört med rymdflyg. Varför skulle de lämna sin planet ens på semestern? Här fanns ju allt – långa vita sandstränder, där vågorna mjukt inbjudande rasslade; djungler som fortfarande eggade fantasin; höga berg vars taggiga snöklädda toppar var en skidåkares dröm, och så vidare. Varför skulle man lämna allt detta ljuvliga och outforskade, frågade sig venezuelabon och det med rätta.
Skeppet från Jorden gjorde en lov kring flygplatsen i Caracas och landade. Det skulle bara stanna ett par timmar, dels för att låta besättningen sträcka på benen och dricka tequila på flygplatsens bar, dels för att lasta in de säckar med diamanter som skattmasen Frank Scott hämtade. Diamanter, stora, regnbågsskimrande diamanter var den vara som Venezuela hade valt att betala sin skatt i.
Miguel, Jacinto och Eduardo satt i flyghallen och väntade. De var alla nervösa men försökte alla dölja det för de andra bakom en likgiltig uppsyn. Miguel harklade sig. – Han måste komma vilket ögonblick som helst. Skeppsportarna har öppnats.
– Ja, sa Eduardo, det måste han.
Jacinto sa inget, satt bara och vred cigarren mellan fingrarna. Askan föll i en jämn ström ner på mattan, men han märkte det inte.
– Har funderat, kastade han fram. Det finns väl inget Jorden kan göra för att tvinga oss på knä?
– Nada, sa Miguel, absolut inget. De kan inte förklara oss krig, för de har inga egna styrkor och ingen koloniplanet skulle hjälpa dem. De kan lägga ett elektromagnetiskt bälte runt Venezuela så att våra skepp inte kan komma ut och inga utombys kan komma in. Och de kommer antagligen att göra det. Men vad gör det oss? Det medför inga atmosfäriska förändringar och vi lämnar ju aldrig planeten, har inte gjort det på sekler. Vi är absolut självförsörjande, så låt dem lägga bältet bara…
Han avbröts av att dörren öppnades och Frank Scott kom in. – Tjänare, pojkar, sa den lille glasögonprydde jordmannen. Fint väder ni har. Ja, jag säger då alltid det att då jag blir pensionerad så kan jag inte tänka mig någon bättre planet att njuta mitt otium på än Venezuela. Jisses, vilket klimat ni har och vilka brudar…
– Hetsa inte upp dig, Scott, sa Miguel. Vi har faktiskt en allvarlig sak att prata med dig om.
– Allvarlig? Visst, men låt oss först få räknat diamanterna. Sen kan vi snacka… vid en flaska underbar tequila…
Miguel samlade sig, såg på de båda andra och sa barskare än nöden krävde: – Det blir inga diamanter, Scott. Inte den här gången och inte någon annan gång heller.
– Va? Scott såg häpet på honom. Sedan skrattade han till. – Jaså. Står det till på det viset? Ja, då förstår jag varför ni vill prata allvar. Nå, men det är ju inte så farligt. Även om diamantgruvorna har sinat så har ni många andra varor att välja mellan då det gäller att pröjsa skatten. Hur har ni det med guldet till exempel?
– Våra diamantgruvor har inte sinat, sa Miguel helt kort.
– Inte… Scott rätade på sig och fick en ilsken glimt i ögonen. – Ni kan väl aldrig fått för er att vägra att betala skatt?
– Du är ett snille, amigo, sa Miguel. Det är just det vi har fått för oss.
Han vinkade åt en kypare som genast rusade fram med en flaska tequila och en bricka med fyra glas. Miguel hällde snabbt i dem och räckte ett till Scott.
– Förstå oss rätt, det här är inget personligt… vill du inte skåla för den oberoende planeten Venezuela?
Scott slog till glaset så att innehållet skvätte ut på mosaikbordet. – Struntprat, sa han, inget annat än struntprat. Ni måste betala skatt, ni har inte en chans att klara er på egen hand.
– Inte? sa Miguel. Varför skulle vi betala skatt? Varför har vi betalat i alla dessa år? Kan du nämna en enda förmån vi har fått av Jorden i utbyte? En enda liten förmån?
– Förmån… tja, ni är ju medlem av Allmänna Planetrådet…
– Som aldrig sammanträder, insköt Jacinto, som nu hade kommit över sin nervositet.
– Nå, det kan väl hända, sa den lille jordmannen förtrytsamt, men det hindrar inte att den moraliska förvissningen att tillhöra ett imperium…
– Struntprat, sa Eduardo, som ansåg att han borde visa att rådsbeslutet var enhälligt.
– Jag har varken tid eller lust att stå här och bråka med er, sa Scott. Tänker ni betala eller inte?
Miguel bara skakade på huvudet.
– Då så, fortsatte Scott. Vi kommer att lyfta omedelbart och jag ska meddela Jorden ert beslut. Jag behöver väl knappast tala om att ett elektromagnetsikt bälte med all säkerhet kommer att lindas runt Venezuela redan i morgon…
– Gör oss detsamma, ropade Miguel efter Scott, som redan hade hunnit till dörren.
Scott vände sig om och log skevt. – Säg inte det, amigo, säg inte det.
SOM SCOTT hade spått diskuterade inte Jorden utan sänkte redan nästa dag den elektromagnetiska spärren över Venezuela. Rådet fick besked om att den skulle stanna kvar där tills planeten gjorde avbön.
Rådets första åtgärd blev att lämna tillbaka de skattepengar som tidigare hade utkrävts. Lika likgiltig som befolkningen hade varit för meddelandet om det elektromagnetiska bältet, lika stormförtjust blev den nu. De hyllade sitt råd genom en veckolång backanal, då de gjorde av med det mesta av sina återbetalade skattepengar på Caracas’ krogar som generöst höll öppet dygnet runt. Sedan återgick man till arbetet, skenbart glömsk av isoleringen från omvärlden.
Ett år förflöt och inga rymdskepp syntes till, men det var man van vid och dessutom hade man för mycket arbete för att ha tid att gå och glo på himlen. Skattskeppet kom inte heller på årsdagen av det historiska beslutet – för Jorden existerade inte Venezuela längre.
– Ser ni, sa Jacinto en dag till de båda andra rådsdelegaterna, ser ni, hur bra det går. Den enda skillnaden är att varje medborgare nu slipper punga ut med en femtedel av vad han förtjänar. Till Jorden alltså, vilket var detsamma som till ingen nytta. Gracias, Miguel, gracias…
– Du har rätt, sa Eduardo, vi är alla skyldiga Miguel stort tack för att han genomdrev beslutet.
– Jag vet inte, sa Miguel långsamt. Jag vet inte…
– Vet inte? Sa Eduardo och gapskrattade. Han vet inte… när alla är lyckliga och glada och rikare än innan.
– Jo, sa Miguel, men det känns ändå lite konstigt att vara alldeles avklippt från Jorden…
– Navelsträng och allt sånt där, hånlog Eduardo. Nej, Miguel, Jorden är inte något moderssköte för oss. Jorden är nada. Jag har aldrig varit där, min far har aldrig varit där, min farfar och hans far var aldrig där. Ingen har ju besökt Jorden på sekler. Och de som över huvud taget lämnat Venezuela är lätt räknade.
– Det är sant, sa Miguel, men det finns liksom en skillnad ändå. Jag menar, din far kunde ju ha rest till Jorden om han hade velat, men din son kan det inte…
– Som om det var någon skillnad.
DET FÖRSTA INTERMEZZOT inträffade bara några dagar senare. Ett av de få rymdskepp Venezuela hade kvar stals och flögs mot det elektromagnetiska bältet. Det kom naturligtvis inte igenom, studsade bara tillbaka och föll mot planetytan. Skeppet brann upp men som genom ett under räddades en av männen ombord. Det var en ärrig prospector vid namn Carlos.
Rådet förhörde honom på sjukhuset, så snart läkarna hade gett sitt tillstånd.
– Varför gjorde du det här, Carlos, och vem var med dig? frågade Miguel oroligt.
Carlos såg upp på honom med ett egendomligt hat i blicken. – Mina kompisar, sa han, de som jag har prospectat med det senaste året.
– Jaså… men varför gjorde ni det?
– Varför och varför. För att komma ut ur det här fängelset.
– Fängelset?
– Ja, just fängelset. Hela Venezuela har ju blivit ett enda stort fängelse.
– Var är du född?
– Här i Caracas.
– Som dina föräldrar och deras föräldrar i sin tur, och aldrig tidigare har någon av din familj lämnat eller velat lämna Venezuela. Varför vill du göra det nu?
– Ni förstår inte, sa Carlos matt och svalde. Förstår inget alls. Att vara inspärrad… hur stor inhägnaden är… innan var det en annan sak… Han suckade tungt och sjönk tillbaka mot kuddarna.
En läkare rusade fram och höjde avvärjande på handen. – Ni måste låta honom vara i fred nu, señores. Han behöver vila.
När de tre rådsdelegaterna hade kommit ner på gatan sa Miguel: - Vårt beslut var kanske ändå fel…
– Madre mia, sa Eduardo. Fel? För att några galna prospectors plötsligt får rymddille?
– Jag vet inte, sa Miguel och log vemodigt,
NÄR MIGUEL kom hem den dagen fann han sin trettonårige son Ricardo i verkstaden. Han var fullt upptagen vid den svarvstol Miguel hade gett honom tillåtelse att använda.
– Vad håller du på med, Ricardo? undrade Miguel intresserat.
– Bygger en rymdskeppsmodell.
– En… jag trodde du var mer intresserad av att konstruera arbetsmodeller för diamantutvinning?
– Äsch, papá, det här är mer spännande. Jag håller på att bygga modellen till ett skepp som ska kunna tränga igenom det elektromagnetiska bältet…
– Inget skepp kan göra det! skrek Miguel. Han blev förvånad över sitt eget raseriutbrott och lugnade sig snabbt. – Förlåt, Ricardo, jag är lite trött. Men… varför vill du tränga igenom bältet?
– Jag vet inte… det är för att… tja, jag vill det bara.
Den kvällen satt Miguel ensam kvar i sitt arbetsrum, sedan hans hustru och son hade gått till sängs. Han smuttade på ett glas konjak och tänkte om och om igen: Det är omöjligt att tränga igenom det elektromagnetiska bältet. Ricardo brukar sannerligen vara realistisk trots att han inte är så gammal. Varför offrar han då sin tid på en vansinnig dröm? För att han vill det… Vill det. Var det vad folk i allmänhet ville? Komma bort från Venezuela?
Han tog på sig kavajen och strosade neråt nöjeskvarteret. Han litade på att de som höll till där inte skulle känna igen honom men för säkerhets skull satte han på sig ett par mörka glasögon. Likt en modern Harun-al-Raschid gick han från bar till bar, från bodega till bodega, från venta till venta för att höra folkets röst. Först frampå morgonkvisten återvände han hem, men då han hade krupit ner i sängen kunde han inte somna. Repliker och fragment ur samtal snurrade runt i hans huvud, surrade och surrade så att han trodde att han skulle bli tokig.
– … och förstår du, i morse läste jag i en gammal bok om landet Venezuela på Jorden, det där gamla landet, du vet, där ska det finnas en massa indianskatter nergrävda och om…
– … på Mars finns det bara kalla slätter… jag undrar hur det skulle kännas…
– … om man drar en diagonal mot det elektromagnetiska bältet och sedan försöker klyva… så finns det stora chanser att komma ut…
– … min farsa säger att en av vår släkt för mycket länge sedan var kung på Detor, en av de där större asteroiderna… jag menar bara att om jag kom dit så skulle vi kanske ha släktingar kvar… prins och du förstår…
– … Jag drömde om Jorden i natt igen… drömde om att jag promenerade i det ursprungliga Paris och…
Han föll i ett par timmars barmhärtig dvala och när han vaknade hade han sitt beslut klart. Han sökte upp Jacinto och Eduardo och delgav dem det.
– Vi måste betala skatt till Jorden igen. Det kommer att bli hårt, men vi måste. Vårt folk håller inte för nervpressen.
– Nervpressen? sa Eduardo och såg undrande på honom.
– Ja, nervpressen, amigo. I och för sig borde det vara människorna likgiltigt att det elektromagnetiska bältet finns. Men de finner det outhärdligt. Vi hade tagit med allt i beräkningen, vår självförsörjning, vår brist på utombys handel, vårt ökande välstånd, allt utom människosjälen och dess automatiska strid mot allt som försöker hindra och binda fast den. Nu bara tänker och drömmer människorna om rymden och andra planeter, saker som de aldrig tidigare har ägnat något som helst intresse. Enda sättet att vänja dem av med det är att åter öppna vägen ut mot rymden. Människan är ett underligt djur, det konstaterade ju redan våra tidigaste förfäder på Jorden om sig själva. Hon finner sig i nästan vad som helst så länge som hon inte är tvungen till det. Blir hon det reagerar hon motspänstigt, hur ljuvliga de saker än är hon tvingas till. Vår revolution har helt enkelt stjälpts av själens eviga revolution.
– Ja, sa Jacinto. Igår frågade min fru mig om det skulle bli mycket dyrt att resa på en månads semester till Jorden… bara som ett tankeexperiment, det underströk hon, men i alla fall…
– Min gamle far, sa Eduardo, han sa häromdagen att vädret hade blivit sämre sedan bältet lades. Jag bevisade för honom genom statistik och väderlekskurvor att det inte hade blivit det, att vi har exakt samma klimat som vi alltid har haft. Men han bara virrade på huvudet och sa: ”Jag vet vad jag vet. Det känns alltid kyligt och ruggigt i luften numera, även om termometern står på tjugofem grader Celsius.” Naturligtvis har gubben blivit lite konstig på gamla dar, men…
– Människan, sa Miguel och log vemodigt, den eviga, underbara människan. Ska vi genast skicka ett videomeddelande till Jorden? Om att vi önskar återuppta de vänskapliga relationerna? Det vill säga – han gjorde en lite grimas – att vi åter vill betala skatt, även de extra straffprocent som de antagligen lägger på efter vår revolution…
De andra såg på varandra och nickade samtidigt.
Revolutionen publicerades första gången i Häpna! nummer 2 1960 och publiceras här med författarens tillstånd.
