Jag är också främling här
av Mack Reynolds
Man kan inte vara nog försiktig när man träffar människor i Tangier. De är alla knäppa på ett eller annat sätt. Jag? Jag är också främling här.
Bild från nasa.gov
Place de France är stadens nav. Den markerar slutet på Boulevard Pasteur, huvudgatan i den västerländska delen av staden, och början på Rue de la Liberté, som leder ner till Grand Socco och medinakvarteren. På tre minuter kan du promenera från det ultramoderna, kaliforniska Place de France till en stad som för tankarna till Harun al-Rashids Baghdad.
Tangier är verkligen en stad att räkna med.
Imponerande trottoarkaféer tar tre av hörnen på Place de France i besittning. Café de Paris som serverar stadens bästa fatöl får alla de bästa besökarna och de har tre skoputsarpojkar knutna till etablissemanget. Du kan spendera söndagsmorgnarna med att läsa Parisupplagan av New York Herald Tribune samtidigt som du får skorna putsade så att man kan spegla sig i dem för det facila priset av trettio marockanska franc - fem cent med dagens växelkurs.
När tidningen är färdigläst kan du bara sitta och smutta på din espresso och betrakta folkvimlet.
Tangier är kanske världens mest kosmopolitiska stad. Man ser berber, rifer, araber och blåmän, och ibland någon senegales, alla i sina traditionella kläder. I europeiska kläder ser man japaner och kineser, hinduer och turkar, människor från mellanöstern och filipiner, nordamerikaner och sydamerikaner, och självklart även européer – från båda sidor av järnridån.
I Tangier hittar man de verkligt fattiga och de verkligt rika. De fattigaste kommer att försöka sälja allt från skoputsning till sina ljusbruna kroppar, och de rikaste kommer att undvika din blick av rädsla att du vill sälja något till dem.
Trots den senaste tidens händelser erbjuder staden fortfarande unika möjligheter. Följaktligen inkluderar den bofasta befolkningen smugglare och svartabörshajar, människor på flykt från rättvisan och internationella bedragare, agenter och dubbelagenter, homosexuella, nymfomaner, alkoholister, narkomaner, flyktingar, före detta kungligheter och subversiva element av alla de slag. De lokala lagarna begränsar inte deras förehavanden.
Det är som sagt en stad att räkna med.
***
Jag tittade upp från min Herald Tribune och sa: ”Hej, Paul. Något på gång?”
Han sjönk ner i stolen mittemot mig och försökte fånga kyparens uppmärksamhet. Alla borden var fullsatta och eftersom han kände igen mig tog han för givet att han kunde slå sig ner. Det var oftast så det gick till på Café de Paris. Det var inget ställe man gick till för att vara ensam.
Paul sa: ”Hur är det med dig, Rupert? Jag har inte sett dig på en evighet.”
Kyparen anlände och Paul beställde ett glas öl. Paul var en lättsam och blek liten man. Jag hade en vag aning om att han kom från Liverpool och sysslade med export.
”Vad står det i tidningen?” frågade han likgiltigt.
”Pogo och Albert ska duellera,” berättade jag. ”Ryssarna har skickat upp ännu en obemannad satellit.”
”Jaså? Hur stor?”
”Åtskilligt större än något vi amerikaner har skickat upp.”
Ölen kom in och såg god ut så jag beställde också ett glas.
Paul sa: ”Vad hände egentligen med de där märkliga flygande tefaten?”
”Vilka flygande tefat?”
En fransyska passerade med en pudel med så hårt klippt päls att den såg rakad ut. Hon hade på sig de senaste modekläderna från Paris. Varenda por på hennes hud var perfekt.
”Du vet sådana som alla människor tyckte sig se för ett par år sedan. Det är synd att vi inte hade några satelliter uppe då. De kanske hade kunnat se dem.”
”Kanske det,” sa jag.
Vi satt tysta en stund och jag började undra om jag kunde fortsätta läsa min tidning utan att göra honom stött. Jag kände inte Paul så väl, men å andra sidan är det väldigt sällsynt att man lär känna någon väl i Tangier. När man spelar kort är man mycket mån om att dölja sin hand väl.
***
Min öl kom tillsammans med en talrik tapas till oss båda. Tapas på Café de Paris brukar bestå av potatissallad, ett par ansjovisar, oliver och möjligen lite ost. En gratis lunch brukade de kalla det i Staterna.
Bara för att ha något att säga sa jag: ”Varifrån tror du de kom?” Och när han såg oförstående ut tillade jag: ”De flygande tefaten.”
Han flinade. ”Från Mars eller Venus, eller någon annanstans.”
”Ummmm,” sa jag. ”Synd att inget har kraschat, eller landat på Yales fotbollsarena och sagt Ta mig till er hejaklacksledare, eller något.”
Paul gäspade och sa: ”Det är det som är problemet med alla dessa galna förklaringar. Om de nu var utomjordingar, varför tillkännagav de inte vem de var?”
Jag åt en bit potatis. Den hade friterats i härsken olivolja.
Jag sa: ”Det kan finnas många svar till det. Vi skulle säkert kunna fundera ut ett par tre som vore tänkbara.”
Paul verkade föga intresserad. ”Som vadå?”
”Nå, tänk dig att det finns en galaktisk federation av civiliserade världar. Men de har vissa inträdeskrav. Man kan inte bli medlem förrän man utvecklat rymdfärder till exempel. Då blir du inbjuden till klubben. Under tiden skickar de agenter för att hålla ett öga på hur det går för oss.”
Paul flinade åt mig. ”Du läser samma skräplitteratur som jag hör jag.”
En morisk flicka passerade klädd i en välskräddad grå jellaba, europeiska högklackade skor och en rosaaktig slöja som var så genomskinlig att man kunde se att hon hade läppstift. Mörka ögon över en slöjkant kan vara mycket utmanande. Vi följde henne båda med blicken.
Jag sa: ”Här kommer en förklaring till. Tänk dig att du har utvecklat en avancerad civilisation på Mars exempelvis.”
”Inte Mars. Ingen luft och alltför jäkla torrt för att man ska kunna leva där.”
”Avbryt mig inte, är du snäll,” sa jag med skämtsamt allvar. ”Det rör sig om en urgammal civilisation och när planeten började förlora sin luft och sitt vatten flyttade de under jorden. De bedriver hydroponiskt jordbruk och så vidare, återanvänder sin luft och sitt vatten. Kommer vi inte att göra likadant om ett par miljoner år om jorden skulle förlora sin luft och sitt vatten?”
”Jag antar det,” sa han. ”Man vad gör de här?”
”De observerar hur mänskligheten upplever en vetenskaplig explosion, en industriell explosion, en befolkningsexplosion. En explosion kort sagt. Vilken dag som helst kommer vi att ha vettiga rymdskepp. Under tiden har vi utvecklat vätebomben, och så som vi slår på trumman på båda sidor om järnridån verkar vi inte hysa några dubier att använda den, om vi inte riskerade ett motanfall.”
Paul sa: ”Jag fattar. Så de är rädda och håller ett vakande öga över oss. Det är gammal skåpmat. Jag har läst den berättelsen många gånger i olika tappningar.”
Jag ryckte på axlarna. ”Det är i alla fall en möjlighet.”
”Jag har en bättre förklaring. Vad tycker du om den här? Det finns utomjordiskt liv som ligger långt före oss. Deras civilisation är så gammal att de inte längre har några källor som visar hur den en gång började. De är långt bortom krig och depressioner och revolutioner och makthunger och annat som ställer till det för oss på jorden. De studerar oss, fattar du? Och en del av dem är betagna av jorden, speciellt så som den ser ut idag med alla problem. Saker och ting utvecklas så fort att vi inte har en aning om vart vi är på väg och hur vi ska ta oss dit.”
***
Jag avslutade min öl och klappade mina händer för att fånga Mouleys uppmärksamhet. ”Vad menar du med vart vi är på väg?”
”Nå, hälften av världens länder försöker att bygga upp sin industri, modernisera, hinna ikapp de avancerade länderna. Se på Egypten, och Israel, och Indien och Kina, och Jugoslavien och Brasilien, och alla de övriga. De försöker kravla sig upp till samma nivå som de utvecklade länderna, och alla använder de olika metoder för att nå dit. Men om du betraktar de utvecklade länderna så har de problem upp till halsen. Ungdomsgäng, ökande brottslighet och allt fler självmord, dårhusen fulla, arbetslöshet, krigshot. De spenderar hellre sina pengar på vapen än på skolor. Vilken jävla röra. En besökare från Mars hade säkert blivit fascinerad.”
Mouley kom hasande i sina filttofflor och vi beställde varsin sejdel öl.
Paul sa allvarligt: ”Vet du, det finns bara en hake i sådana här resonemang. Varje gång man tycker sig ha listat ut hur det ligger till så slår man huvudet i en tegelvägg. Var är de, dessa betraktare, eller forskare, eller spioner eller vad de nu kan tänkas vara? Förr eller senare skulle vi få tag på en av dem, Scotland Yard, eller FBI, eller den ryska hemliga polisen, eller franska Sûreté, eller Interpol. Den här världen är så genomsyrad av poliser, spioner och säkerhetsagenter att en utomjording förr eller senare skulle avslöja sig, oavsett hur vältränad han kan tänkas vara. Förr eller senare skulle han försäga sig och då skulle de lägga vantarna på honom.”
Jag skakade på huvudet. ”Inte nödvändigtvis. Första gången jag tänkte i de här banorna föreföll det logiskt att en sådan utomjording skulle ha London eller New York som bas. En plats med tillgång till bibliotek för att göra efterforskningar, tillgång till dagstidningar och tidskrifter. Befinna sig mitt i centrum. Men nu tror jag inte det. Jag tror han skulle befinna sig just här i Tangier.”
”Varför Tangier?”
”Det är den enda staden där allt är tillåtet. Ingen bryr sig om vem man är eller vad man har för sig. Jag har exempelvis känt dig i drygt ett år och jag har inte den blekast aning om hur du förtjänar ditt uppehälle.”
”Det stämmer,” medgav Paul. ”I den här staden frågar man sällan en man varifrån han kommer. Han kan vara britt, vitryss, bask eller sikh och ingen bryr sig. Var kommer du ifrån, Rupert?”
”Kalifornien,” svarade jag.
”Nej, det gör du inte,” flinade han.
Jag blev förbluffad. ”Vad menar du?”
”Jag kände hur du försökte göra intrång i min hjärna för ett par minuter sedan när jag pratade om Scotland Yard och FBI och möjligheterna att avslöja en utomjording. Telepati är inte något humanoider behärskar. Om de gjorde det skulle ditt jobb – och mitt – bli avsevärt mycket svårare. Är det inte dags att inse att vi, de mänskliga kropparna till trots, inte är människor. Varifrån är du egentligen, Rupert?"
”Alderbaran,” sa jag. ”Och du?”
”Deneb,” svarade han kort.
Vi skrattade och beställde en öl till.
”Vad gör du på jorden?” frågade jag honom.
”Efterforskningar för ett köttkonsortium. Vi lever på proteiner. Människokött anses vara en delikatess. Och du då?”
”Jag är på jakt efter en plats för äventyrsturism. Mitt jobb är att besöka primitiva kulturer och försöka sätta igång stamkonflikter eller internationella konflikter – allt beroende på hur avancerade de är. Sedan kommer våra turister med skydd av energisköldar och avnjuter spektaklet.”
Paul rynkade på pannan. ”Ett sådant nöje kan förstöra en faslig massa gott kött.”
Originalets titel: I’m a Stranger Here Myself publicerad i Amazing Stories december 1960
Översättning: Anders P. Nilsson (2012)
Originaltexten kan du bland annat hitta på Project Gutenberg
